Förr var handlande och konsumtion ganska enkelt. Man ville ha något, man betalade för det och man konsumerade. Det fanns olika teorier för prisbildning, och relationen mellan tillgång och efterfrågan var den vanligaste modellen för prissättning.
Idag har allt blivit mycket mer komplext. Det finns en mängd olika affärsmodeller och det är inte alltid den som konsumerar som är den som betalar. Det kan lika gärna vara ett företag som vill att många ska konsumera den aktuella produkten av ett eller annat skäl. Ibland kan man även ta betalt i flera ändar för samma sak. Relationen mellan beställare, betalare och kosumerare är ibland minst sagt intrikat.
Som konsument kan man ju spontant tycka att det här är rätt bra. Jag vill tala i telefon – någon annan betalar för det. Jag vill ha en tjänst – någon annan betalar för det. Och ofta blundar man för frågan: men vem är det som betalar egentligen? Och varför betalar de? Om någon annan betalar och jag inte betalar – finns det då någon som bevakar mina intressen?
Mitt ena yrkesområde, journalistiken, är ett uppenbart exempel. Där har det i och för sig ofta funnits en reklamfinansiering i botten, men den har varit ett komplement till prenumerationsintäkterna. Och – inte minst viktigt – redaktionerna har varit noggranna med att vara fristående från annonsavdelningen. Idag finns alla möjliga konstellationer i olika medier, där uppenbar content marketing trängs med ideologiskt finansierade redaktioner med olika bakgrund och diverse amatörskribenter som får en produkt för att blogga positivt om den. Samtidigt hörs det ibland röster om att ”det görs för lite granskande journalistik idag” och ”mycket som skrivs är så ytligt”. Men handen på hjärtat – är du beredd att betala för den goda journalistiken? Eller vem är det som ska vara beställare och betalare om inte läsaren är beredd att betala? Ska vi skriva i läsarens intressen eller någon annans? För vad händer om den som betalar inte är nöjd? Och vad händer om ingen vill betala alls?
Även i min andra verksamhet med foderstatsberäkningar är detta en central fråga. Jag tar betalt av den som beställer foderstaten. Det är inte en självklarhet alls. Det går att få alldeles gratis foderrådgivning från dem som säljer foder. Frågan är förstås vems intresse de sätter först. För mig hade det varit möjligt att ha andra affärsmodeller än den jag har. Men lojaliteten och opartiskheten är viktig. Men någon måste betala – och då blir det i mina ögon bäst om det är beställaren som gör det, även om det blir en kostnad som drabbar konsumenten direkt – inte en marknadsföringskostnad för ett stort företag.
