Våga släppa taget

Nu gick det rätt fort för mig att hitta Grao, men jag hann ändå läsa en del hästannonser under tiden jag höll ögonen öppna efter en ny häst. En sak som slog mig är att många annonser från privatpersoner ger sken av en önskan att ha kontroll även efter försäljningen, att inte vilja släppa taget vid en försäljning. Som potentiell köpare får det mig att backa direkt.

Ofta handlar det om att säljaren beskriver en häst som är ”jättesnäll och helt fantasisk på alla sätt MEN” Efter MEN kommer en hel radda egenskaper som ofta antyder att personen har haft någon slags problem med sin häst – och beskrivningar om hur dessa ska hanteras.

Jag har full förståelse för att man som hästägare kan få problem med en häst. Alla passar inte ihop. Jag har också full förståelse för att man i de fallen kommer fram till att man vill sälja. Jag kan också förstå att det är lätt att tänka att hästen är ”svår” eftersom man själv har haft problem med den – och att man är väldigt mån om att hästen ska må bra på nya stället och därför gärna vill dela med sig av sina egna erfarenheter. Jag läste så sent som igår en annons där säljaren t ex ville arbeta tillsammans med den nya ägaren för att visa hur hästen bäst hanteras. För mig signalerar det visserligen välvilja och omsorg om hästen – men samtidigt att det är en säljare jag absolut inte vill köpa av. Risken är alltför stor att jag inte får hantera hästen efter eget huvud.

Ironiskt nog tror jag dessutom att det ofta är det som hästen behöver – någon som tar sig an den förutsättningslöst. Någon som bildar sin egen uppfattning och arbetar med hästen utifrån nya förutsättningar. Jag minns väl när jag under en period på gymnasiet flyttat till en ny stad för att gå i skolan. Jag började rida privatlektioner på lektionshäst på stadens ridskola för att få ut lite mer av ridningen än vanliga lektioner. Jag kom alltså till ridskolan, med hästar som jag inte kände till innan, på en tid när inga andra var där. Det satt en lapp på anslagstavlan om vilken häst jag skulle göra iordning och rida fram på innan ridläraren kom.

På den tiden stod ridskolehästar nästan alltid i spiltor. Jag reagerade på att alla hästar var så snälla att sköta om, det var ingen som hotade med bakbenen eller försökte trycka upp mig i väggen, något som jag uppfattade som rätt vanligt bland ridskolehästar på den tiden. Efter något halvår fick jag kontakt med kompisar som red på samma ridskola på vanliga lektioner. Det visade sig att de ansåg att flera av de hästar jag brukade rida gjorde just detta! De hade själva erfarenhet av det och hade hört det från många andra. Min slutsats är att jag troligen förutsatte att hästen skulle vara snäll, och då var den det. De som hört att den var elak agerade utifrån det, omedvetet. och det blev självuppfyllande.

Nu menar jag inte att alla problem löses av att man inte vet om dem. Jag menar inte heller att du ska mörka delar av hästens beteende när du säljer. Men jag tror det är bra att försöka släppa det känslomässiga taget och våga känna tillit.

Detta är förstås svårt. Jag vet själv när jag sålt två hästar med olika egenskaper som jag ansett gjort dem lite mindre attraktiva på marknaden. Båda dessa hästar har hamnat hos personer som hanterat egenskaperna på ett bättre sätt än jag själv gjort. I de fallen hade det ju varit jättedumt om jag propsat på att nya ägaren ska göra precis som jag – när jag dessutom konstaterat att det inte funkat särskilt bra?

Dessutom tror jag att det är så att de som har en chans att klara av hästen bra avskräcks av annonser och provridningar fulla av instruktioner. De behöver inte instruktionerna. Och om de inte kan hantera hästen efter eget huvud – vill du då verkligen sälja till dem?