Svårare att börja rida?

Som barn fick jag förmånen att skaffa mig världens bästa hobby. Jag red. Eller rättare sagt, jag red, körde, hängde i stallet, pysslade med hästarna och gjorde alla sysslor som hör hästar och stall till. Jag blev hästmänniska, och det gav mig så oändligt mycket. Jag är fortfarande hästmänniska, lägger all min fritid på hästar och dessutom en hel del av min arbetstid. Det är en viktig del av den person jag är nu.

Jag förstår att detta inte är för alla, men jag vet också att det finns många fler än jag som mår bra av att vara hästmänniskor. Därför blir jag bekymrad när jag ser hur mycket svårare det är för barn idag att börja rida. Eller rättare sagt – vilken skillnad det är för barn som har intresserade föräldrar och de som inte har det.

Idag kräver den enklaste ridaktivitet på ridskola ett föräldraengagemang. Dels handlar det om skjuts – de ridskolor som tidigare fanns i tätorterna eller precis intill flyttar ut dit där det inte finns kollektivtrafik eller cykelbanor. Men det finns dessutom en förväntan att föräldrarna ska vara med och engagera sig. Om du tycker att hästar är stora, lömska, luktar illa och allmänt opålitliga är det lätt att lobba för handboll istället.

Jag ser samma sak i privatstallen. Förr kunde du få hänga i ett stall, borsta, hjälpa till med sysslorna, visa dig flitig och pålitlig och arbeta dig till ett förtroende att göra mer och mer.  Idag är det vanligt att personer som söker medryttare till sina ponnyer kräver att en vuxen är med. Det finns stall där personer under 18 inte får vara utan vuxen. Under 18! Jag hade egen lägenhet när jag var 16.

Jag förstår att säkerheten är viktig, och visst, mycket som vi gjorde på 80-talet var kanske inte helt bombsäkert. Men hur ska barnen och ungdomarna få en chans att lära sig säker hästhantering och ansvarstagande om vi inte ger dem chansen att visa vad de går för? Varför anstränga sig om ändå ingen litar på dig? Och hur svårt blir det inte att bli en hästmänniska om du hela tiden måste ha en förälder i hasorna? Ridsporten fostrar ledare säger forskningen. Frågan är om det stämmer i framtiden? Och framför allt – vad kan vi göra för att ge barn som inte har föräldrar som är intresserade chansen att bli de fantastiska hästmänniskor de kanske har potential för?

1 kommentar

  1. Min dotter på 9 år har blivit en sån hästtjej som var när jag var liten på 70-80 talet. Hon vill gärna hänga i stallet och hjälpa till och hon är välkommen dit också på ridskolan. Det är mest jag som sätter stopp eftersom den ligger i grannbyn 5 km hemifrån och jag jobbar i byn. Blir ett väldans åkande fram och tillbaka ändå tycker jag.
    Håller med om att det är krångligare nu. Jag tror jag gick ensam till min ridskola när jag var 7 år när jag skulle rida. Har inget minne alls av att mina föräldrar var med någon gång

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *