Rörelser och grundridning

Mitt arbete på dressyrbanan består till ungefär 90% av enkla saker som övergångar, omställningar, tempoväxlingar och så vidare. Arbetet syftar till att öka grundkvaliteten. Ibland kan jag även använda olika rörelser med samma syfte. Det kan vara skänkelvikningar eller skolor till exempel. Men mer och mer upplever jag nog att jag inte använder t ex en öppna som ett verktyg, utan mer för att kolla av att jag nått önskat resultat med min grundridning. Dvs om hästen är lösgjord, svarar för hjälperna och balanserad ska jag också kunna rida en bra öppna. Kan jag inte det får jag backa tillbaka och arbeta med det som fattas, inte göra en ny, dålig öppna för att ”öva på att göra öppna”. Samma med t ex förvänd galopp. Jag rider några förvända galopper nästan varje pass, om jag känner att vi har förutsättningarna för att göra det bra. Jag provar inte och försöker igen till det lyckas.

Men om jag tänker på hur jag ridit tidigare har det inte alltid varit så. Då har jag nog mer ”tränat på saker”. Och självklart blir det hela tiden en växelverkan. Genom att göra övergångar mellan galopp och skritt tränar jag förstås på dem, och får dem bättre. Jag tränar dessutom andra saker, t ex bakbensstyrka. Men samtidigt måste jag först ha förutsättningarna för att kunna göra det bra. Har jag inte det tycker jag inte längre att det känns konstruktivt att försöka fler gånger.

För att återknyta till resonemanget om övningar som försvunnit ur de lätta dressyrprogrammen så kan jag tycka att det är synd att många inte tränar på t ex skänkelvikning i skritt och framdelsvändning eftersom de inte längre ingår i programmen. Men även där är själva rörelserna dessutom en kontroll av att grundridningen finns. Du måste kunna manövrera din häst på en någorlunda detaljnivå. Om jag inte kan göra en framdelsvändning börjar jag fundera på vad det är som brister, varför går det inte? Sen är det förstås så att ska jag tävla och momentet ingår måste jag dessutom träna på att förfina mitt sätt att visa upp momentet. Den finputsen kanske inte är lika nödvändig?

Skänkelvikning i skritt, liksom öppna och sluta i skritt är för mig naturliga förberedelser för att göra samma övningar i trav. Inlärningen av själva momentet är lättast att göra i skritt när häst och ryttare hänger med, både fysiskt och mentalt. När det sitter och hästen är väl grundriden och mogen för nivån brukar det inte vara några bekymmer att göra rörelserna i trav. Sedan, om jag tävlar där momenten ingår, får jag förstås lägga lite extra tid på hur jag visar upp rörelsen. Men för mig är det inte den huvudsakliga träningen. Det är lite finputs bara. Den huvudsakliga träningen på den nivån är att fortsätta jobba med god grundridning, öka bärigheten, öka förutsättningarna för att sen kunna göra ännu svårare rörelser, t ex halvpiruetter och piruetter. När förutsättningarna känns bra kan jag testa och se  – fungerar det?

Sen är ju olika saker olika svåra för olika hästar förstås. Jag vet när jag red Amelia och Hugo parallellt och satt och kämpade med halvpiruetter på Amelia, något som var jättesvårt, så bad tränaren mig att försöka göra samma sak med Hugo. Han var mycket yngre, och framför allt mycket mindre utbildad, så jag trodde jag hörde fel först. Men hon bad mig i alla fall prova, och på honom var det hur enkelt som helst! Tränaren sa att hon ju såg att han hade alla bitar för just det på plats och att hon därför ville att jag skulle testa. Inte för att jag skulle rida piruetter på tävling med honom, men för att det var nyttigt för mig i arbetet med Amelia att känna hur det kändes när det var lätt.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *