Rida med sitsen

I diskussioner om ridning hör man ofta att ”man ska rida med sitsen”, dvs att det är sitsen som ska inverka och inte tygel och skänkel. Ofta handlar det mer eller mindre uttalat om att det ska vara ”snällare” att inverka med sitsen istället för att sparka med skänklar och dra i tyglar. Jag har lite svårt att köpa det resonemanget. Naturligtvis ska man inte dra i tyglarna och sparka med skänklarna, men det är ju verkligen inte enda sättet att använda de hjälperna.

För mig handlar mycket av ridningen istället om att sitsen ska störa hästen och inverka så lite som möjligt, Jag vill ju ha upp ryggen, och då vill jag att mina sittben ska vara så obemärkta som möjligt för att göra det behagligt för hästen att höja ryggen. Sitsen ska vara neutral, balanserad och stabil. Signalgivningen sker istället till största delen med just tyglar och skänklar. Även där är det allra viktigaste förstås att hitta ett neutralläge dit jag kan återvända hela tiden. Det är nog faktiskt viktigare att lära sig att inte inverka än att inverka. Utifrån det läget är mitt mål att ge så små hjälper som möjligt, samtidigt som de förstås ska vara tydliga för hästen. Jag jobbar förstås med att lägga vikten rätt, så jag inte balanserar hästen fel. Men en stor del av det arbetet handlar om att se till att jag inte blir placerad på yttersidan av hästen. Lyckas jag sitta mitt över hästen hela tiden är jag jättenöjd och har ett bra utgångsläge för små förändringar – som sedan kan gå tillbaka till neutralläget.

För det finns ändå tillfällen där jag använder sitsen och min vikt för hjälpgivning. Det allra tydligaste är nog i sidvärtsrörelserna. Jag insåg ju ganska tidigt att det inte funkade att flytta Grao undan skänkeln. Han är extremt känslig för viktförändringar, och försöker jag flytta sidvärts undan skänkeln får jag istället vikten fel. Däremot flyter han jättefint åt sidan i en skänkelvikning om jag bara förlägger min vikt lite mer åt ena sidan. Detta har även varit en nyckel för oss i skolorna. De fungerar inte alls om jag inte för fram inner höft. Sen räcker ju inte det, utan jag måste kombinera med skänkel- och tygelhjälper för att förtydliga om det är öppna eller sluta jag vill ha.

Ridning är väldigt komplext, och intressant! Mycket handlar om att lära sig att känna och göra instinktivt, men ibland är det lärorikt att försöka att helt sakligt analysera vad man gör och vad det får för konsekvens/effekt. Den lärdomen kan man sen försöka omsätta för att få rätt reaktion i ryggmärgen. Det är verkligen kul att man kan lära så mycket varje ridpass, år efter år efter år.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *