Mer om svårigheter i lätta dressyrprogram

Med anledning av en diskussion i en grupp där jag är med har jag återigen reflekterat över det här med lätta dressyrprogram och vad de bör innehålla. Det är verkligen ingen lätt fråga, och tittar du på en genomsnittlig Lätt B finns det en otroligt stor spännvidd bland hästar, ryttare, ekipage och sätt att genomföra programmet på. Här finns riktigt unga hästar med duktiga ryttare på ryggen, här finns äldre välutbildade hästar som lär upp oerfarna ryttare, och här finns ekipage som tillsammans jobbar hårt för att bli bättre och bättre.

Dressyr är en ekipagesport, och ekipaget består av en häst och en ryttare. Dressyrprogrammet och dressyrdomaren ska förstås ta hänsyn till helheten, det är hela ekipaget som ska bedömas. Bedömningen ska se lika ut oavsett om ryttaren är bättre eller sämre, hästen mer eller mindre talangfull, det är ritten som ekipaget tillsammans presterar som bedöms. Talang, både hos ryttare och häst, spelar alltså en givet positiv roll, det går inte att komma ifrån. Men däremot tycker jag det är synd att alla program blir mer och mer oprecisa. Nej, jag tycker inte vi ska ner på detaljnivån ”klocka halten för att se att den är exakt rätt”. Men jag tycker absolut att vi kan kräva att ryttare på lätt nivå kan göra övergångar vid en specifik bokstav.

Jag tycker även t ex framdelsvändningar, ryggningar ett bestämt antal steg och skänkelvikning i skritt är bra sätt att checka av grundridningen. I diskussionen framfördes det då som argument att det kommer få som effekt att vissa ryttare bara tränar på det, lite som cirkuskonster – och att lätt klass ska handla om grundridning och inte ”trick”. Jag ser absolut risken att ryttarna tränar in exakt vad som behövs för programmet, men som sagt, det kommer alltid finnas ryttare som gör det, och de ryttarna skippar idag t ex sidvärtsrörelser i skritt och framdelsvändningar och sånt, eftersom det inte finns med. Övningar som jag tycker är bra och utbildande. Jag tycker över lag att det faktiskt är grundridning att kunna manövrera sin häst med viss precision – framåt, bakåt och åt sidan. Och jag tycker det är en viktig del av grundridningen att kunna göra en övergång exakt vid en punkt – om vi nöjer oss med att kunna göra den på 5 -10 m när är det svårare att bedöma inverkan ryttaren har. 

Men – och det är en viktig sak – för unghästar får inte noggrannheten gå ut över kvaliteten. Därför tycker jag att vi skulle kunna ha lite olika program med olika karaktär. Både såna som är lämpliga för en unghäst och såna som är lämpliga för lite äldre hästar med mer oerfarna ryttare. Det var ju lite åt det hållet tidigare när det fanns unghästprogram  på t ex Lätt A-nivå med stora, mjuka linjer och få moment, och lite knixigare program fast på samma nivå, som premierade noggrannhet och exakthet i ridningen. 

Detta resonemang leder mig vidare till en annan fundering. Ridningens hönan eller ägget – dvs är rörelserna till för att träna grundridningen eller är grundridningen till för att få till rörelserna? Vilket är verktyget och vilket är resultatet? Mer om det i nästa inlägg.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *