Vad som händer i Svenska Akademin vet vi förstås väldigt lite om. Men alla de uttalanden som gjorts under sista veckan ger ändå en del ledtrådar. Och det ger ingen smickrande bild av patriarkala maktstrukturer direkt. Jag häpnar över uttalandena från det gubbgäng som nu i princip själva utgör akademien. Men framför allt sörjer jag över att den sidan går segrande ur detta. Att Sara Danius, som försöker utöva ett modernt ledarskap är den som knuffas ut. Hon som vill ta tag i skiten som legat under mattan i årtionden offras för att gubbar som hävdar att ett brev som beskriver övergrepp ”inte innehöll något intressant” ska kunna sitta kvar. Eller för den delen gubbar som själva accepterat både jäv och andra konstigheter under sin tid som ständig sekreterare – och sedan beskyller henne vara sämst för att det är osämja i gruppen. Osämja som troligen beror på att de fortfarande vill sopa saker under mattan istället för att ta itu med dem och reda ut eländet. Och detta handlar alltså om saker som skedde innan hon själv var med i akademien, och när de som skriker högst var ansvariga.
Jag tycker också att frågan om jäv är lite intressant och märklig. Helt klart har det förelegat ett jäv. Helt klart borde Katarina Frostensson sagt ifrån om att hon var jävig. Men samtidigt har ju inte den kulturen funnits alls i akademien. Det verkar ha varit ok att jäva lite hit och lite dit. Och dessutom var hon väl inte ensam om att känna till jävssituationen? Den borde ha varit bekant för alla ledamöterna kan jag tycka.
Det tog över 100 år för Svenska Akademin att välja in sin första kvinna – Selma Lagerlöf. Det tog ytterligare ungefär 100 år innan Sara Danius blev den första kvinnliga ständiga sekreteraren. Ändå var alltså inte akademien mogen för en kompetent kvinna som inte lallar med i de manliga maktstrukturerna.
Jag har själv haft erfarenhet av att försöka ha ett modernt ledarskap i en tidigare patriarkal struktur. Jag vet hur svårt det är, och då handlade det ändå inte om en hemlig akademi med ett par hundra år på nacken. Det kanske gör att jag känner lite extra för Sara Danius idag. Eller så är det helt enkelt så att hon framstår som klok och kompetent och sansad, till skillnad från många andra röster som hörts senaste veckan.
Jag önskar Sara Danius allt gott och konstaterar att utan henne kommer det nog ligga gammal skit under mattorna och stinka ett bra tag till.
