Det är svårt att köpa häst. Det går inte att komma ifrån, det ÄR svårt. Alldeles speciellt svårt är det kanske att köpa sin allra första häst. Det finns så mycket att ta hänsyn till. Vad vill jag göra med min häst? Hur vill jag att den ska vara i temperamentet? Vilken typ av hästar är jag van vid? Vad klarar jag av? Hur mycket hjälp från andra kan jag räkna med att få?
Mina barndomsdrömmar om hästar och mitt första hästköp var inte särskilt genomtänkt. Mer om det i kommande inlägg.
Vid senare hästköp har jag haft en betydligt klarare bild av vad jag vill ha, vad jag klarar av och vad som passar mig. Jag har dessutom haft en budget som passar mina krav. Har jag inte haft det har jag helt enkelt väntat och sparat tills jag haft det. Trots det är det svårt att bara på en provridning eller två känna om det här är en häst som jag vill tillbringa de närmaste 15 åren med – eller mer. Jag tror att det är viktigt att kombinera hjärta och hjärna här. Hjärnan måste göra grundarbetet. Hjärnan ser krasst på situationen och analyserar vilka grundförutsättningar som måste finnas. Vad vill jag göra? Vilka träningsmöjligheter har jag? Är det lämpligast att skaffa en läromästare eller en yngre häst. Vad är förresten en läromästare för just mig? Vilken storlek ska hästen ha? Vilka personliga egenskaper? Först när allt detta är klart får hjärtat kopplas in. För självklart måste man gilla sin häst! Det ska vara roligt att rida den idag och imorgon, i framgång och motgång. För motgångar kommer, det är helt säkert.
Nu reagerar säkert en del som läst om hur jag köpte min senaste häst – Grao. Jag skriver om hur svårt det är att köpa häst och hur noga man ska vara, och så köper jag en osedd häst på postorder.
Ja, ok, det var en chansning. På ett sätt, eftersom jag själv inte träffat hästen. Men samtidigt var det en väldigt genomtänkt chansning. Jag kände till rätt mycket om hästen, jag hade en trygghet i att känna säljaren (och ha en häst i stallet från samma säljare) och jag hade noggrant funderat igenom vad jag ville ha för häst. Jag hade en mycket tydligare bild av vad jag sökte än jag hade haft någon gång tidigare när jag köpt häst. Och jag hade en reservplan. Eller egentligen flera. Jag visste vad jag skulle göra om det hela visade sig vara tokigt av det ena eller andra skälet – för reservplanerna skiljer sig givetvis åt beroende på vad det är som inte funkar. Det innebär att hjärnans läxa inför hästköpet var välgjord. Att hjärtat sedan hängde på var kanske delvis tur, men det beror nog även på att hjärnan också visste väldigt väl vad hjärtat ville ha.
