Jag läste lite kommentarer till artikeln på Hippson som jag länkade till tidigare i veckan, den där Jenny Yngvesson svarar på läsarfrågan om hur du får din häst att tycka om dig. Många av svaren handlade om att det väl var självklart att man var vän med sin häst.
För oss idag är djuren familjemedlemmar och goda vänner. Jag tror det är en sanning för de flesta som har djur. Men frågan är hur djuren ser på oss? Ser de verkligen oss som vänner?
Jag är helt övertygad om att hästar och andra djur kan se nyttan av att hänga med oss människor. De kan också göra skillnad på olika människor. En del har de mer nytta av, andra har de mindre nytta av. Jag är även övertygad om att de kan känna förtroende för människor, och även här varierar det förstås mellan olika personer. Vi kan dessutom arbeta med dessa relationer. Vi kan se till att hästarna vill vara med oss, för vi erbjuder sådant som hästen gillar. Det kan vara att göra roliga saker ihop, att fylla deras grundläggande behov som att ge dem mat och ett tryggt ställe att vila på och vi kan utgöra en trygg punkt i skrämmande situationer.
Men ser de oss som vänner? Fyller vi deras behov av umgänge och samvaro? Nej, jag tror faktiskt inte det. Som människa kan du nog uppleva hästen som en vän som du kan anförtro dig åt, men jag tror inte den relationen går åt båda håll. Däremot kan människa-hästrelationen vara stark, men den har en helt annan karaktär.
