Jag har ju flyttat runt rätt mycket, och bott i olika dialektområden. Jag har inte jättebra språköra, så jag har inte påverkats så mycket av de olika dialekterna, jag är helt enkelt inte så bra på att härma dialekter. Däremot har jag ju plockat med mig en del användbara ord. Fast det är klart, ibland kan ett ord som jag tycker är användbart visa sig vara totalt odugligt – om den jag pratar med inte har det i sin vokabulär. Ett exempel är när jag gick till vaktmästeriet på mitt jobb här i Skåne och frågade om vaktmästaren hade en pirra jag kunde låna. Han tittade så storögt på mig att jag fattade att något är fel. Min skånska kollega avslöjade då att pirra betyder något HELT annat på skånska.
Från västergötland har jag med mig käcka uttryck som ”hältahälta” och längs börtibak” eller ”vänna på daxera” (översättning: hälften hälften, dvs hälften pommes frites hälften mos i korvkiosken, längst bak och vända på dygnet).
Ett annat problem med att plocka upp ord och uttryck från dialekter är att språkkänslan inte riktigt finns där. Första gången jag upplevde det var när jag gick på folkhögskola tillsammans med folk från hela landet. Min värmländska kamrat sa alltid ”ska vi bast” när hon undrade om vi skulle bada bastu. Däremot bröt hon ihop av skratt när jag frågade henne ”ska vi bad bast”. Det blev helfel, för det hette förstås ”ska vi bad bastu” Man släpper alltså bara sista vokalen när det är ett verb, inte när det är ett substantiv.
Ett annat exempel dök upp härom veckan. Skånskan har massor med bra ord och uttryck, och jag har fångat upp rätt många som jag tycker är bra och användbara. Men när jag sa ”jag ska prega ner katten i kattburen” började Ulrik, som ju är skåning från början, vrida på sig. För att prega något använder man alltså en preg, ett verktyg av något slag. Han tyckte därför det lät rätt obehagligt och våldsamt att prega ner katten. Däremot pregade vi givetvis ner halmen i våra potatistorn, med hjälp av en halmpreg:
