Nu har både Ulrik och jag bytt dressyrsadlar. Jag är ju nöjd med min Erreplus, och han har precis fått hem sin Equipe. Vi hade båda tur och hittade det vi ville ha begagnat – men det är ju inte helt enkelt att göra affärer med begagnade sadlar.
Min sadel var okomplicerad den här gången, jag köpte den av utprovaren/sadelförsäljaren. Det innebar att jag kunde provrida den aktuella sadeln i lugn och ro, med hjälp av utprovaren. Jag betalade för detta förstås, men det var ju inom en vanlig sadelprovning där vi testade vad av det han hade möjlighet att sälja till mig som kunde fungera. Hade inte denna begagnade sadel funkat hade vi provat oss fram till vad som funkade. Jag bokade ju in en liknande provning även hos Equipe, och kom även där fram till vad i deras utbud som skulle fungera för oss. Självklart är det en nackdel att prova sadlar hos märkesförsäljare, man blir ju begränsad till det eller de märken som de säljer. Jag hade därför kollat upp noga vilka märken jag trodde skulle kunna fungera innan. Ulrik gjorde en motsvarande provning hos Equipe och hittade där en sadel som passade både honom och Xipo bra. Han var beredd att beställa en sådan ny, men efter en koll på annonser hittade vi en precis sån som han ville ha begagnad. Det enda problemet var att den fanns i Stockholm.
Först tänkte Ulrik att sadeln kunde skickas med blocketpaketet. Så gjorde han när han sålde sin Röösli, och det funkade bra. Det betyder att köparen betalar sadeln när den hämtar ut den, men pengarna hålls inne av blocketpaketet i 24 timmar. Den tid har alltså köparen på sig att prova och returnera sadeln om den inte är till belåtenhet. Problemet nu var att beloppsgränsen hade sänkts till 10 000. Den aktuella sadeln var alltså för dyr för att skicka på detta sätt. I stället fick säljaren lämna sadeln till en kamrat till Ulrik, som kollade att den stämde med den annonserade sadeln, att den var hel och sadelnumret stämde innan Ulrik swishade pengar till säljaren. Sedan skickade kompisen sadeln till oss . Det blir en helt säker affär för säljaren och tämligen säker även för oss. Ulrik hade inte möjlighet att prova den aktuella sadeln på hästen innan köpet, men han hade i alla fall någon som såg till att det var en sadel av rätt märke och i gott skick.
När jag köpte min begagnade Passier, som Grao hade innan, ville jag prova sadeln. Jag hade ju en i 17,5 och visste att en 17 borde passa bra. En sadel som jag hittade fanns bara någon km från vår WE-tränare. Säljaren kom med sadeln till en träning och jag provade den där. Tyvärr visade den sig vara 16,5 och inte 17, och det blev inte riktigt bra. Jag åkte även till en butik och tittade på en 17-tums, men den tyckte jag var i rätt dåligt skick i förhållande till priset. Dessutom mätte jag kåporna, och de var lite för långa för mig, jag har ju rätt korta ben. Därefter kom det ut en 17-tums på annons ett par mil från mig. Jag började med att be om några grundläggande mått, till exempel längden på kåporna. De stämde och jag åkte och hämtade sadeln som säljaren lät mig ta hem och prova. Jag lade på den på hästen direkt när jag kom hem, satt upp och red lite i den, konstaterade att den passade och swishade beloppet och bad om ett kvitto på mail. Hade den inte passat var vår överenskommelse att jag skulle ha lämnat tillbaka den dagen efter. Jag uppskattar verkligen att jag fick prova sadeln så.
Jag har även själv skickat iväg en tämligen dyr sadel på vinst och förlust en gång. Då skickade jag den till den aktuella ryttarens tränare, en person som är hyfsat känd i sporten och som jag tänkte borde vara mån om sitt rykte om inte annat. Det funkade utmärkt, hon provade ut sadeln tillsammans med sin elev och sedan skickade de pengarna till mig.
Alla dessa modeller har ju funkat bra, men det är knepigt med sadelaffärer. Det är en dyr vara, som måste passa hästen. Det är en risk både för köpare och säljare, och kan även innebära en del arbete för båda parter. I alla dessa fall har ju ryttaren vetat någorlunda vad de är ute efter, vilket har underlättat. Dessutom har det funnits någon slags grundtillit mellan parterna. Jag tror det underlättar – men samtidigt är det givetvis en risk. Vi har alla läst historier om personer som köpt en fin märkessadel men fått en gammal sliten och trasig på posten. Och alla som ska sälja är förstås rädda för att låna ut en fin sadel och få tillbaka en som är trasig. Är bommen av är ju sadeln helt värdelös. Å andra sidan ska det ju rätt mycket till för att en sadel ska bli så förstörd av en provning, och jag tror nog ändå att de flesta som provar sadlar har förstånd nog att vara rätt försiktiga. De flesta av oss hanterar ju sadlar dagligen utan att de går sönder.
