Inför det aktuella numret av Ridsport intervjuade jag Lars Andersson som är den som arbetat med dressyrprogrammens utformning de senaste 15 åren ungefär. Jag ville veta varför dressyrprogrammen framför allt i lätt klass blir tekniskt sett lättare och lättare.
På 80-talet red du skänkelvikningar i skritt och framdelsvändningar i Lätt B. Du vände halvt igenom i galopp, lade sex skrittsteg innan du nådde spåret och sen fattade du den andra galoppen. I Lätt A red du åttametersvolter i både trav och galopp, du gjorde längre och tvärare skänkelvikningar än idag och du fattade galopp ur både halt och ryggning, på medellinjen rakt mot domaren. Allt detta är svårigheter som vi inte ser i programmen idag. En annan skillnad är att på den tiden skulle allt ske på en exakt punkt, idag har du ofta en sträcka mellan två bokstäver på dig i de lättare programmen.
Lars förklarar att fokus för dressyrprogrammen är kvalitet i rörelserna och kvalitet i hästens utbildning. Programmen ska inte fälla utan istället uppmuntra god utbildning och hjälpa ryttaren att hitta kvalitet i rörelserna. ”Petimeterdressyr leder inte framåt” säger han.
Jag tycker det var en av de mest intressanta intervjuer jag gjort på mycket länge. Lars är en klok och genomtänkt person som har en tydlig strategi han arbetar efter. Det är inte lätt att skapa dressyrprogram som har krav på sig att vara korta, relativt enkla att lära in och som framför allt ska ge domaren så bra möjligheter som det går att göra en rättvis bedömning. Jag tror också att hans strategi är helt rätt för att få fram väl presterande resultat i högre klasser på sikt – och faktum är ju att svensk dressyr på elitnivå definitivt har höjt sig rejält sedan 80-talet.
Men samtidigt blir jag lite orolig. Hur slår det här för alla hobbyryttare med normala hästar, såna som Caroline pratade om i sitt blogginlägg som jag skrev om härom dagen? Alla som gillar att träna dressyr, men som aldrig kommer kunna få fram den där schwungen och bärigheten i sina hästar? Alla som trots det faktiskt kan träna sig till perfektion i raka ryggningar med rätt antal steg och exakthet i övergångarna? Alla som kan arbeta med förfining och precision även om stor mekanik och luft i steget saknas? Dessa ekipage som kanske inte är elitdressyrens framtid, men som älskar att träna och tävla på sin nivå?
Jag tror att bredden bidrar till eliten på flera sätt. Ett sätt är den rena kopplingen – även elitryttarna har börjat på lägre nivå någon gång i tiden. Ett annat sätt är att glädjen i att tävla dressyr föds i breddtävlandet. Finns den glädjen hos en amatörryttare kanske den uppmuntrar även sina barn att tävla dressyr – och de kanske är potentiella elitryttare. Eller så gillar man sporten och vill stödja den genom att vara funktionär, stötta Dressyrringen, köpa biljetter till Falsterbo, GHS eller SHS eller på andra sätt allmänt bidra till att sporten kan finnas och fortleva på alla nivåer. Dessutom är breddens licenspengar rätt viktiga för eliten i dagens system. Frågan är om det går att utforma ett tävlande som passar alla dessa grupper? Ett tävlande som stimulerar bredden och som stimulerar eliten?
Jag är inte främmande för att dela dressyrtävlandet i två ligor – en för proffs och en för amatörer. På så sätt kan båda grupperna få det just de behöver. Då skulle man kunna ha helt olika program i de båda ligorna. I proffsligan är de lättare programmen tekniskt lättare – där kan de träna sina unga hästar och utveckla gångarter och kvaliteter på ett sätt som är lämpligt för hästar tänkta för högre klasser. I amatörligan kan programmen istället vara tekniskt mer knepiga för att på det sättet premiera hästar som är välridna, lydiga och välgymnastiserade. Även de allmänna intrycken kan se lite olika ut och viktas olika. Lite som WE-dressyrprogrammen, där teknisk färdighet på olika sätt lyfts framför stor gång.
