Det är ganska exakt 10 år sedan jag stod på ett par slalomskidor sist. Då var det mina fina 185 cm långa Head från 1989. De skippade jag nu, och hyrde både pjäxor och skidor. När de var uthämtade tog vi gondolliften upp till toppen och skulle ta oss ner. Jäklar vad osäkert det kändes! Jag började försiktigt, försiktigt och tog en sväng i taget i den blå nedfarten. Tack och lov var det ganska tomt i backen så jag behövde inte bekymra mig om annat än mig själv, mina skidor och backen. Jag tog mig ner, stapplande, försiktigt. Men väl nere insåg vi att vi åkt lite fel och hamnat vid släpliften och inte vid stolsliften som vi tänkt. Nåja, vi åkte upp -men där vi hamnade fanns det bara en väg ner – och den var röd. Jag frågade en skidlärare som stod däruppe och han visade hur vi skulle ta oss ner för att åka så lite rött som möjligt, och hur vi skulle åka för att ta oss till stolliften och till gondolliften. Båda är ju bekvämare och ger lite mer vila än släpliften – och vi hamnar där vi vill när vi kommer upp.
Åken gick bättre och bättre, men det kändes verkligen som om jag tog mig ned, jag åkte liksom inte ned. Vi delade en pasta i Toppstugan till lunch, och sen var det dags för eftermiddagens höjdpunkt – privatlektioner! Ulrik hade varit förutseende nog att inse att vi nog kunde behöva lite hjälp. Jag fick en superbra skidlärare som också var ryttare, så med hjälp av kommandon som ”lätt sits”, ”trampa ner i vänster stigbygel” och ”gör en halvhalt” fick hon mig säkrare och säkrare. Efter en timme åkte jag skidor! Efter lektionen åkte vi upp en sista gång för att ta oss ner backen mot hotellet. Vi testade några lite brantare backar – och det funkade bra. Jag hade kontroll. Vi avslutade dagens skidpass rätt tidigt, vi är båda väldigt möra i benen nu. Då är det skönt att bo på hotell med all tänkbar service, pool och bastu.
