Var får jag egentligen rida?

skylt 2

När jag skrev om ridleder för ett tag sedan fick jag en fråga om hur lagstiftningen kring ridning egentligen ser ut. Därför skriver jag nu ett inlägg om just det – vad är lagligt och vad är inte lagligt. Jag bortser alltså från allt vad konflikter, konfliktlösning och smidighet heter här – för självklart är det i verkligheten inte alltid så enkelt att man som ryttare kan eller ens bör hävda sin rätt att rida på ett ställe bara för att det är lagligt. Men det är som sagt en fråga jag bortser från här.

Generellt är det allemansrätten som gäller även vid ridning. Naturvårdsverket har en utmärkt beskrivning av allemansrätten till häst.  Väldigt enkelt är ju tumregeln för allemansrätten att man får rida där man inte stör eller förstör. Detta gäller enstaka ekipage, när det handlar om organiserad verksamhet som till exempel turridning kan det bli svårt att hävda allemansrätten. Det finns en del fall där turistföretag som exploaterar allemansrätten för ekonomiska syften har blivit fällda. Som arrangör ska du anmäla samråd till Länsstyrelsen i sådana fall. Ett annat knepigt fall är större inackorderingsstall som marknadsför sig med att de har bra ridvägar – som i många fall ligger på annans mark. Varje enskild ryttare kanske inte stör eller förstör, men blir det många som utnyttjar allemansrätten i ett område kan det bli problem.

Ibland kommer det upp skyltar om Ridning förbjuden. För att de ska vara giltiga krävs ett formellt beslut bakom den. Det saknas ganska ofta.

För det första måste skylten förstås vara en ”riktig trafikskylt”. Hemmagjorda varianter är aldrig lagliga. Men för att en förbudsskylt ska ha laga kraft måste det dessutom finnas ett formellt beslut bakom. Det gäller inte påbudsskyltar, som till exempel de blå skyltar som visar att en väg är en ridväg. Alla beslut måste dessutom finnas i den nationella databasen RDT – Rikstäckande databas för trafikföreskrifter. Därför är det relativt enkelt att ta reda på om en förbudsskylt är laglig eller inte, finns den i databasen är den laglig, finns den inte där så gäller den inte. Databasen finns tillgänglig på transportstyrelsens hemsida. Tyvärr är den inte helt enkel att söka generellt i, men vet man vägnummer eller gatunamn kan man söka efter vilka trafikföreskrifter som finns just där. Vill man göra en mer allmän sökning på till exempel en viss kommun väljer man kommunen och kryssrutan ”Förbud mot trafik med fordon”. Där ska ett förbud mot ridning finnas listat om det är giltigt.

Beslut ska finnas oavsett om vägen är statlig, kommunal eller enskild. Däremot tas besluten på olika ställen. På statliga vägar, dvs vägar utanför tättbebyggt område beslutar länsstyrelsen. I terräng och i tättbebyggda områden beslutar kommunen. På enskilda vägar utanför tättbebyggt område beslutar länsstyrelsen. Detta gäller oavsett om vägen har statsbidrag eller inte. Det är alltså inte möjligt för en markägare eller vägsamfällighet att förbjuda ridning hur som helst, utan ett beslut måste tas i kommun eller länsstyrelse för att vara giltigt. Förutom att söka i databasen kan man kontakta sin kommun eller länsstyrelse för att få besked om vilka beslut som är tagna.

Däremot kan det vara viktigt att observera att gång- och cykelvägar generellt inte är tillåtna att rida på. Där behövs inget beslut, utan det ligger i det faktum att det är en gång- eller cykelväg. För att ridning ska vara tillåtet där krävs en påbudsskylt, dvs en skylt med Ridning tillåten.

Vem är det som beställer?

Förr var handlande och konsumtion ganska enkelt. Man ville ha något, man betalade för det och man konsumerade. Det fanns olika teorier för prisbildning, och relationen mellan tillgång och efterfrågan var den vanligaste modellen för prissättning.

Idag har allt blivit mycket mer komplext. Det finns en mängd olika affärsmodeller och det är inte alltid den som konsumerar som är den som betalar. Det kan lika gärna vara ett företag som vill att många ska konsumera den aktuella produkten av ett eller annat skäl. Ibland kan man även ta betalt i flera ändar för samma sak. Relationen mellan beställare, betalare och kosumerare är ibland minst sagt intrikat.

Som konsument kan man ju spontant tycka att det här är rätt bra. Jag vill tala i telefon – någon annan betalar för det. Jag vill ha en tjänst – någon annan betalar för det. Och ofta blundar man för frågan: men vem är det som betalar egentligen? Och varför betalar de? Om någon annan betalar och jag inte betalar – finns det då någon som bevakar mina intressen?

Mitt ena yrkesområde, journalistiken, är ett uppenbart exempel. Där har det i och för sig ofta funnits en reklamfinansiering i botten, men den har varit ett komplement till prenumerationsintäkterna. Och – inte minst viktigt – redaktionerna har varit noggranna med att vara fristående från annonsavdelningen. Idag finns alla möjliga konstellationer i olika medier, där uppenbar content marketing trängs med ideologiskt finansierade redaktioner med olika bakgrund och diverse amatörskribenter som får en produkt för att blogga positivt om den. Samtidigt hörs det ibland röster om att ”det görs för lite granskande journalistik idag” och ”mycket som skrivs är så ytligt”. Men handen på hjärtat – är du beredd att betala för den goda journalistiken? Eller vem är det som ska vara beställare och betalare om inte läsaren är beredd att betala? Ska vi skriva i läsarens intressen eller någon annans? För vad händer om den som betalar inte är nöjd? Och vad händer om ingen vill betala alls?

Även i min andra verksamhet med foderstatsberäkningar är detta en central fråga. Jag tar betalt av den som beställer foderstaten. Det är inte en självklarhet alls. Det går att få alldeles gratis foderrådgivning från dem som säljer foder. Frågan är förstås vems intresse de sätter först. För mig hade det varit möjligt att ha andra affärsmodeller än den jag har. Men lojaliteten och opartiskheten är viktig. Men någon måste betala – och då blir det i mina ögon bäst om det är beställaren som gör det, även om det blir en kostnad som drabbar konsumenten direkt – inte en marknadsföringskostnad för ett stort företag.

Chelsea Flower Show del 3 – shoppingen

Chelsea Flower Show 048

För egen del blev det inte särskilt mycket shoppat på Chelsea Flower Show – jag fick med mig två påsar frön till riddarsporrar. Ett skäl var förstås att jag flög med bara handbagage. För den som har möjlighet att på ett bra sätt få med sig sticklingar fanns en hel del fynd att göra bland växterna, och om man inte flyger kunde man köpa med sig större grejer med. Ulrik hade nog gärna sett att jag packat ner pizzaugnen på bilden ovan i handbagaget… Jag plockade i alla fall åt mig en mängd broschyrer, och kanske beställer jag såväl Clematis som flugfångande växter från England på sikt – eller varför inte frön till t ex mammutlök?

Chelsea Flower Show 254 Chelsea Flower Show 258 Chelsea Flower Show 267 Chelsea Flower Show 306 Chelsea Flower Show 285 Chelsea Flower Show 298 Chelsea Flower Show 312 Chelsea Flower Show 250

 

Alternativ dressyrbedömning

Att ägna sig åt en bedömningssport som dressyr är ju lite speciellt. Det gäller att alltid rida så bra att domaren inte kan sätta låga betyg! Men hur det än är så finns det en mänsklig faktor med i bedömningen, och det får vi förstås leva med.

Men jag tycker det är intressant att fundera på om det går att göra dressyrbedömningen enklare för domaren, tydligare för ryttaren och mer begriplig för publiken. I Storbritannien kommer ett nytt system testas i sommar enligt denna artikel i Horse & Hound.

Detta att konkretisera och bryta ner exakt vad som brister och hur mycket avdrag det ska ge är en intressant tanke. Naturligtvis kräver det mycket av domarna, men det gör ju alla bedömningssystem. Här blir det högst konkret vad avdraget gäller och har man dessutom en standardiserad skala för hur stora avdragen ska bli bör det bli hyfsat konsistent, även om den mänskliga faktorn kommer spela in även då.

Jag kan egentligen bara se en risk med detta. Alltid när man inför ett system där det är tydligt vad som belönas och vad som inte belönas finns risken att utövarna fokuserar endast på det som är lönsamt. De förfinar det som ger höga poäng. Finns det då luckor i systemet riskerar de delarna att istället falla tillbaka. Det är precis samma bekymmer som med många kvalitetsledningssystem och måluppfyllelsesystem i arbetslivet. Det gäller att verkligen veta vad man vill ha och att kunna definiera det på ett bra sätt. Ett bra exempel är kommunen där klimatmålet var att man skulle bygga xx km cykelvägar årligen. Det ledde till att det byggdes en cykelväg parallellt med två andra vägar – där den ena var en motorväg och den andra en redan lämplig och välanvänd cykelväg. Resultatet blev att kommunen nådde sitt väl kvantifierade och definierade klimatmål – men effekten för miljön var helt obefintlig. Man hade satt ett mål som egentligen beskrev en möjlig metod, ett medel. Inte ett mål som beskrev det man egentligen ville uppnå.

Detta är naturligtvis viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar och förfinar ett bedömningssystem. Enkelhet och tydlighet får inte gå ut över det som man egentligen eftersträvar. Men jag är övertygad om att det går att hitta bra system som är mer konsistenta, konsekventa och tydliga att arbeta efter än det vi har idag, och den här typen av experiment är spännande och viktiga för dressyrens utveckling.

Pasta med sås på kirskål

wp-1465295420863.jpg

Efter att ha förfasats över all kirskål jag har i trädgården bestämde jag mig för att testa och äta den. Det blev bra. Jag kommer aldrig kunna äta så jag håller ogräset i schack, men det skadar ju inte att ha lite trevligt medan det tar över trädgården.

För en portion gjorde jag så här:
Plocka en full näve kirskål, späda blad.
Förväll en minut
Koka upp saltat vatten och lägg i en portion pasta
Tärna och stek lite kycklingfilé, jag gissar att jag gjorde på ca 50-60 g
Hacka de förvällda kirskålsbladen och häll i stekpannan tillsammans med kycklingen
Lägg till en försvarlig mängd hackad vitlök till blandningen
När pastan är klar, häll av kokvattnet och lägg i en rejäl klick St Agur eller annan god ädelost och en skvätt grädde
Blanda i grejerna från stekpannan
Red med mjöl och späd med mjölk om det känns nödvändigt
Hacka över valnötter

wp-1465295413345.jpg

Med ingredienser som St Agur, grädde och valnötter kan man givetvis inte misslyckas! Jag tyckte det var så smakrikt som det var så jag kryddade inget mer. Den inte alltför snåla biten St Agur sköter sältan utmärkt på egen hand.

När slutar man ropa?

Vår katt Maja har varit borta i snart två veckor. Hon har ofta tagit lite längre promenader och att hon är borta tre till fem nätter är ingen ovanlighet – det sker i princip någon gång varje år. En vecka har också hänt då och då. Men det här är länge. Vi har letat och ropat, ropat och letat. Vi har pratat med grannarna och gjort en efterlysning på vilse.nu och på facebook. Vi har tittat i alla diken och undersökt varenda vrå på gården. För varje dag som går känns det allt tyngre. Varje morgon börjar jag med att gå ner till ytterdörren, öppna den och ropa. Kanske har hon kommit hem under natten? Hittills har svaret varit nej.

Maja är tolv år, och hon är en katt som har ett stort behov av att röra sig utomhus. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att begränsa henne där – då hade hon inte mått bra. Och man har ju hört talat som katter som varit borta i veckor och månader och sen plötsligt bara kommit hem. Så hoppet är ju inte ute – men det känns lite mer hopplöst för varje dag som går. Och frågan börjar forma sig i huvudet. När slutar man ropa? Har man gett upp då?

Rent praktiskt spelar ju ropandet antagligen ingen större roll. Är hon i närheten kommer hon förstås komma för att få mat och få komma in i huset oavsett om vi ropar eller inte. Men att inte ropa känns som ett svek, som att man har gett upp. Men jag inser ju också att jag inte kan fortsätta ropa i år om hon nu inte kommer tillbaka.

Hjälp mig hoppas ett tag till i alla fall – och hoppas att vi inte hoppas förgäves.

Inte populärt

wp-1465373211999.jpg

Våra beten växer och frodas trots torkan. Arno kan äta hur mycket som helst, han är ju stor och ung och växer. Xipo är slank av naturen, och även om det syns på honom att det är ett bra bete så håller han formen rätt bra. Men Amelia har tyvärr inte riktigt den ämnesomsättningen. Hon har fått en ganska rejäl gräsmage, så även om hon ännu inte har ökat på sitt fettlager nämnvärt kändes det som om det var dags att göra något. Det finns ju några alternativ. Ett är att ställa henne i en grushage ensam och mata med hö. Det tycker jag är ett jättedåligt alternativ. Vi har stora, fina gräshagar med skog och sällskap – det var viktigt för oss när vi köpte gården. Det vill jag att hon ska kunna utnyttja. Därför faller även alternativet att stängsla en mindre hage till henne och låta henne beta ner den hårt. Hon blir lika ensam, och hårt nedbetade hagar är varken bra för marken eller hästen. Gräset blir stressat och risken att hästarna äter olämpliga saker ökar (giftiga växter har vi inte, men däremot kan de äta gräs från toaletten och öka risken för parasiter).

Återstår ”munkorg” eller betesreducerare. Den har hål i botten så det går bra att äta och dricka, men ätandet blir betydligt långsammare än om hon får äta fritt. Hon kan gå i de stora hagarna tillsammans med de andra hästarna, röra sig fritt och beta. Självklart gillar hon den inte, och det är jobbigt att se hur hon anstränger sig för att tala om att hon vill att man ska ta av den. Men jag tycker ändå detta är den bästa lösningen för tillfället. Jag kommer låta henne ha den dygnet om under en period. Tar man av den delar av dygnet betar hon antagligen ikapp då.

Alsikeklöver, rödklöver eller vitklöver?

Vitklöver, rödklöver utan blom 008

Under betesperioden finns det en del giftiga växter att hålla lite extra koll på. En som uppmärksammats en hel del senaste åren är alsikeklöver. Det är en klöversort som finns i en del beten, och för andra typer av betesdjur än hästar är den helt ofarlig. Den är inte heller farlig för alla hästar, men en del tål den inte.  Den kan orsaka fotosensibilitet, dvs överkänslighet mot ultraviolett ljus. Det finns även fall där hästar fått leverskador av alsikeklöver. Man vet inte säkert om det är själva växten eller en bakterie som lever på växten som orsakar skadorna. Riskerna är störst för hästar som äter alsikeklöver på bete, men ett grovfoder som innehåller över 20% alsikeklöver kan också vara skadligt.

Hur känner man då igen alsikeklöver? Det finns två andra klöversorter som den möjligtvis kan förväxlas med – rödklöver och vitklöver. Därför beskriver jag nedan likheter och skillnader mellan dessa tre.

Blomman – Alsikeklöver har en vitrosa blomma. Det vanligaste är att den är rosa i botten och vit upptill, och ger till största delen ett vitt intryck. Men den kan variera en del i färg. Rödklöverns blomma är rödrosa och jämnfärgad över hela blomman. Vitklöverns blomma är vit med brun botten.

Växtsättet – Vitklöverns blommor växer en och en på en stängel som kommer från marken. Alsikeklöver och rödklöver har ett buskigt växtsätt. Blad och blommor sitter på samma stänglar och de grenar sig en del.

Bladen – Vitklöverns blad växer som sagt inte på samma stjälkar som blommorna. Rödklöverns blad är något mer avlånga än alsikeklöverns, och ofta har de som ett ljusare V på mitten.

Stjälken – Man hör ofta att alsikeklöverns stjälk är ihålig, men det finns en mindre sorts alsikeklöver som har solid stjälk.

Jag tycker det framför allt är blommorna och växtsättet som gör det relativt enkelt att skilja ut alsikeklövern. Är blommorna vita – ljusrosa – varierande i färg och klövern har blad och blommor på samma stjälkar, då är det antagligen alsikeklöver.

frambommar, korn och klöver 057
Detta är alsikeklöver. Ljus blomma som går från rosa till vit, blad och blommor på samma stängel och relativt runda klöverblad.
Detta är vitklöver. Färgen är brun och vit och det är inga blad på stängeln.
Detta är vitklöver. Färgen är brun och vit och det är inga blad på stängeln.

frambommar, korn och klöver 038

Här är rödklöver - jämn rosa färg över blomman, blad och blommor på samma stängel och lite mer avlånga blad.
Här är rödklöver – jämn rosa färg över blomman, blad och blommor på samma stängel och lite mer avlånga blad.

Födelsedagsutflykt till Själland

wp-1465241273600.jpg

Igår firade vi Ulriks födelsedag. När vi firar födelsedagar gör vi det oftast med en utflykt. Igår valde vi att åka över den stora bron till utlandet. Vi preparerade en utflyktskorg med smörgåsar, croissanter och smaskiga wraps. Första anhalt var ett mikrobryggeri utanför Roskilde. Där fick vi smaka öl som till och med jag som inte gillar öl tyckte var god!

wp-1465241324702.jpg

Nästa stopp var Vikingaskeppsmuseet i Roskilde. Där finns fem bärgade skepp från vikingatiden, två handelsskepp, två stridsskepp och en fiskebåt. Dessutom har de ett båtvarv där de rekonstruerar vikingaskepp och andra båtar. Det var kul att först se resterna av de gamla skeppen och sedan rekonstruktionerna som låg i hamnen. Det stora långskeppet som är avsett för 65 krigare fick man till och med gå ner i. På bilden provar Ulrik en av rodd-platserna. Vi konstaterade att man blir tvungen att hålla sig på sin plats, sittandes eller liggandes, under hela resan. Från Danmark till England tog det tre dagar, till Grönland tre veckor och till Medelhavet två veckor.

wp-1465241289103.jpg

Efter det fortsatte vi till Själlands Odde. I hamnen såg vi bland annat denna båt med en tunna som utkiksplats uppe på masten. Vi funderade en hel del på hur man tog sig dit eftersom stegen slutar under tunnan, men konstaterade att den troligtvis har en öppningsbar botten. Det är nog ändå ett balansstycke ute på sjön…

Middag åt vi på Millers Café i Holbaek. Ulrik åt hamburgare – jag gissar att det kommer bli ett blogginlägg av det! Jag åt en oxeködssanwich som var jättesmaskig. Till efterrätt blev det belgiska våfflor med italiensk glass på ett annat kafé – jättegott!

wp-1465241302320.jpg

Vi gillar ju att köra runt på småvägar och vi såg rätt stora delar av Själland på det sättet idag – det finns mycket gott om pittoreska små byar. Vi konstaterade även att en del danskar börjat med svart ensilageplast och funderade på om det har en funktion – genom att det höjer värmen så påskyndar det jäsningen? Eller så är svart helt enkelt det nya rosa.

wp-1465241336859.jpg

Hemma växer och mognar det – snart har vi jordgubbar på friland!

Striden mellan SvRF och ”den vanliga ryttaren”

Nu har det blossat upp igen – ordkriget mellan Svenska Ridsportförbundet och ”upprörd ryttare”. Den här gången handlar det om ett förtydligande av tävlingsreglementet i dressyr om att det inte får finnas elasticitet i tygeln eller sidostycket.

Tydligen finns det på marknaden ett träns som har en ”vagga” av resår där man fäster bettet – både i sidostycket och i tygeln. Det gör att det hela flexar lite. Jag har aldrig sett detta live eller ridit på det och vill över huvud taget inte uttala mig om det är en bra eller dålig idé. För det är inte det som det här handlar om.

Jag har sett den här striden och bristen på tilltro under många år, både som ryttare och som anställd på SvRF och som förtroendevald i samma förbund. Jag tycker att förbundet som sådant är dåligt på att ha örat mot marken och verkligen höra vad som händer och pågår bland ”gemene ryttare”. Som professionell kommunikatör kan jag också ha synpunkter på deras kommunikationsstrategier, som alltför ofta går ut på att tiga och vänta ut stormarna istället för att konsekvent och sakligt bemöta och besvara. Det är inte ett bra sätt att bygga tilltro på.

Ryttarna å sin sida är ofta väldigt kvicka att döma. När man läser på forum och sociala medier får man lätt intrycket av att förbundet är en organisation vars syfte är att aktivt jävlas med ryttarna. Många har dessutom svårt att se helheten i en fråga – förbundet ska driva en utveckling som är bra för grenarna och ridsporten på lång sikt. Det kan ibland innebära att allt inte alltid är precis som man själv skulle vilja.

Måste det vara så här? Jag tror att situationen som den är nu är problematisk att ta sig ur. Positionerna är på sitt sätt låsta. Men självklart måste det finnas sätt att förbättra klimatet inom ridsporten. Ett förbund som tydligare visar ett aktivt intresse för hela ridsportsfären är en bra början. En tydlig och konsekvent kommunikationspolicy där man i alla frågor visar större öppenhet är en annan sak. Förstår inte folk VARFÖR förbundet beslutar som de gör är det lätt att se dem som en despotisk organisation som följer nycker och egenintressen. Ibland är det förstås svårt att göra så – när det handlar om personfrågor kan man inte alltid gå ut och vara tydlig med bakgrunden till ett beslut. Men om man har byggt ett förtroendekapital över tid ökar även förtroendet i den typen av frågor är min erfarenhet.

Naturligtvis krävs det att båda sidor närmar sig varandra. Ryttaren måste också försöka se och förstå utifrån ett större perspektiv än sitt eget. Och när det är frågor där man ändå tycker att förbundet handlar fel måste man ta dem den demokratiska vägen – där de givetvis ska behandlas seriöst. Här behöver även de demokratiska vägarna och systemen bli tydligare. Flera organisationsutredningar har gjorts sedan sammanslagningen på 90-talet, och den något luddiga demokratiska strukturen kvarstår. Det innebär troligen att den fungerar – men även här kan man önska mer tydlighet i hur beslutsvägarna ser ut. När det gäller tävlingsreglementena har det gjorts ett utmärkt arbete – nu förnyas de vartannat år och det finns en klar och genomskinlig process där förslag går ut på remiss och vem som helst har möjlighet att lämna synpunkter. Detta är jättebra!

Det är en lång bit att gå. Men jag är övertygad om att första steget heter kommunikation. Och då förbundet är ett förbund och alla andra är enskilda individer är det förbundet som måste ta första steget. När får vi se en modern kommunikationsstrategi där det ingår att såväl lyssna som kommunicera med hela ridsportsverige? På 90-talet var kanalerna ett problem. Det är det inte längre.