Vårkänslor

Idag blev det en sån där härlig dag med lite sol, inte alltför mycket vind och en doft av vår i luften. Temperaturen låg på fem-sex plusgrader och ridbanan hade inte frusit under natten, så vi red direkt på förmiddagen. Xipo var energisk som tusan, Arno stabil och bussig som vanligt och Grao övade på läxan efter träningen för Olof i veckan, samtidigt som han försökte hålla koll på koltrasten i buskarna intill banan. I trädgården blommar det redan en del, och inne gror det som ska bli sommarens tomatbestånd för fullt.

Lång färd hem

Under gårdagen körde vi hem igen. Vi körde hela vägen i ett svep, startade vid 8 och var hemma strax före 22 – med ett par korta pauser för att kissa och byta förare, åt gjorde vi i bilen…  Det är långt att köra men samtidigt lite fascinerande att se den varierande naturen som förändrar sig långsamt långsamt. Längst upp är det kalfjäll och fjällbjörk och vackert snölandskap, hemma var det barmark och nollgradigt.

Jag konstaterade för övrigt att jag tidigare varit i alla Sveriges landskap utom två, Lappland och just Härjedalen. Nu kunde jag ju pricka av Härjedalen från listan också. En annan sak som jag kunde pricka av från listan var att se renar på vägen. Jag har förstås sett ren tidigare, men aldrig ”vilda”, dvs tama som går fria. De är verkligen fina och rätt yra, inget trafikvett där inte.

Snabbsväng till Röros

Idag åkte vi skidor en stund på förmiddagen (och jag satte nytt hastighetsrekord, 56,2 km/h!) . Men framåt lunch började det blåsa och var inte alls behagligt, och vi tyckte vi hade åkt rätt mycket under veckan, så vi bestämde oss för att ge oss och göra något annat. Vi kollade runt lite och insåg att vi missat den guidade turen på myskoxhägnet. Däremot fanns norska världsarvsstaden Röros inom rimligt avstånd, ca 75 km bort. Vi åkte helt enkelt dit. Röros är en gruvstad som plundrats och bränts av svenskarna ett flertal gånger. Hela staden består av trähus, många från 1600-talet.

Här är två varianter på tak – den ena tätad med mossa, den andra med näver.

Inne i staden insåg vi att det var något slags jippo på gång. Efter lite efterforskande insåg vi att det är ett jättestort långlopp för hundspann som startar i staden. Om jag förstod det hela rätt är den längsta sträckan 600 km, och den kortare 400 km. Den senare är även nordiskt mästerskap för åttaspann.

Tyvärr var det inga hundspann ute och körde när vi var där, men vi såg massor med hundsläp med hundsläde på taket, och vi såg en hel del slädhundar. Jag kan tänka mig att det är action när de alla kör genom staden i starten!

Jag fingrade även på en fin anorak som jag skulle kunna rida i när det blåser hemma – men bestämde mig för att avstå. Den var lite för lång för att inte ha ridslitsar tyckte jag.

 

Stabilare och snabbare

Idag var det lite klarare och kallare – och utsikten var svindlande vacker uppe på berget. Igår hade jag som mål att åka de röda nerfarterna hela vägen uppifrån och känna mig säker. Det lyckades. Dagens mål var att utnyttja säkerheten jag hittat och åka lite snabbare. I de röda nedfarterna skulle jag känna att jag verkligen åkte och inte bara tog mig ner, i de blåa skulle jag känna att jag kunde stå på och gasa.

Det lyckades! Jag till och med åkte hela vägen på rött och kände att jag kunde gasa här och var. Jag installerade en app som loggar åken, och konstaterade att min maxfart var 46 km/h. Det känns helt ok, men lite till kan jag nog! Vi lunchade på samma ställe som igår, Berggatan 8. Det är ett riktigt bra lunchställe. Igår åt jag isterband och stuvad potatis och Ulrik åt en kantarellsoppa. Idag delade vi en hamburgare, som var supersmaskig. Dessutom är det roligt när de talar om varifrån fjällkon som burgaren är gjord på kommer. Vi har redan planerat att äta lunch där imorgon med, de hade en vegetarisk rotsaksbiff som lät hur god som helst. Ja, maten är en viktig del av semestrandet, så är det!

Till efterrätt unnade vi oss varsin lingonbiskvi – lingon och vit choklad är en god kombination.

Efter avklarade åk gick vi och simmade och bastade – jag har upptäckt att träningsvärken blir lindrigare om jag simmar efter skidåkningen.

Rörelser och grundridning

Mitt arbete på dressyrbanan består till ungefär 90% av enkla saker som övergångar, omställningar, tempoväxlingar och så vidare. Arbetet syftar till att öka grundkvaliteten. Ibland kan jag även använda olika rörelser med samma syfte. Det kan vara skänkelvikningar eller skolor till exempel. Men mer och mer upplever jag nog att jag inte använder t ex en öppna som ett verktyg, utan mer för att kolla av att jag nått önskat resultat med min grundridning. Dvs om hästen är lösgjord, svarar för hjälperna och balanserad ska jag också kunna rida en bra öppna. Kan jag inte det får jag backa tillbaka och arbeta med det som fattas, inte göra en ny, dålig öppna för att ”öva på att göra öppna”. Samma med t ex förvänd galopp. Jag rider några förvända galopper nästan varje pass, om jag känner att vi har förutsättningarna för att göra det bra. Jag provar inte och försöker igen till det lyckas.

Men om jag tänker på hur jag ridit tidigare har det inte alltid varit så. Då har jag nog mer ”tränat på saker”. Och självklart blir det hela tiden en växelverkan. Genom att göra övergångar mellan galopp och skritt tränar jag förstås på dem, och får dem bättre. Jag tränar dessutom andra saker, t ex bakbensstyrka. Men samtidigt måste jag först ha förutsättningarna för att kunna göra det bra. Har jag inte det tycker jag inte längre att det känns konstruktivt att försöka fler gånger.

För att återknyta till resonemanget om övningar som försvunnit ur de lätta dressyrprogrammen så kan jag tycka att det är synd att många inte tränar på t ex skänkelvikning i skritt och framdelsvändning eftersom de inte längre ingår i programmen. Men även där är själva rörelserna dessutom en kontroll av att grundridningen finns. Du måste kunna manövrera din häst på en någorlunda detaljnivå. Om jag inte kan göra en framdelsvändning börjar jag fundera på vad det är som brister, varför går det inte? Sen är det förstås så att ska jag tävla och momentet ingår måste jag dessutom träna på att förfina mitt sätt att visa upp momentet. Den finputsen kanske inte är lika nödvändig?

Skänkelvikning i skritt, liksom öppna och sluta i skritt är för mig naturliga förberedelser för att göra samma övningar i trav. Inlärningen av själva momentet är lättast att göra i skritt när häst och ryttare hänger med, både fysiskt och mentalt. När det sitter och hästen är väl grundriden och mogen för nivån brukar det inte vara några bekymmer att göra rörelserna i trav. Sedan, om jag tävlar där momenten ingår, får jag förstås lägga lite extra tid på hur jag visar upp rörelsen. Men för mig är det inte den huvudsakliga träningen. Det är lite finputs bara. Den huvudsakliga träningen på den nivån är att fortsätta jobba med god grundridning, öka bärigheten, öka förutsättningarna för att sen kunna göra ännu svårare rörelser, t ex halvpiruetter och piruetter. När förutsättningarna känns bra kan jag testa och se  – fungerar det?

Sen är ju olika saker olika svåra för olika hästar förstås. Jag vet när jag red Amelia och Hugo parallellt och satt och kämpade med halvpiruetter på Amelia, något som var jättesvårt, så bad tränaren mig att försöka göra samma sak med Hugo. Han var mycket yngre, och framför allt mycket mindre utbildad, så jag trodde jag hörde fel först. Men hon bad mig i alla fall prova, och på honom var det hur enkelt som helst! Tränaren sa att hon ju såg att han hade alla bitar för just det på plats och att hon därför ville att jag skulle testa. Inte för att jag skulle rida piruetter på tävling med honom, men för att det var nyttigt för mig i arbetet med Amelia att känna hur det kändes när det var lätt.

Mer om svårigheter i lätta dressyrprogram

Med anledning av en diskussion i en grupp där jag är med har jag återigen reflekterat över det här med lätta dressyrprogram och vad de bör innehålla. Det är verkligen ingen lätt fråga, och tittar du på en genomsnittlig Lätt B finns det en otroligt stor spännvidd bland hästar, ryttare, ekipage och sätt att genomföra programmet på. Här finns riktigt unga hästar med duktiga ryttare på ryggen, här finns äldre välutbildade hästar som lär upp oerfarna ryttare, och här finns ekipage som tillsammans jobbar hårt för att bli bättre och bättre.

Dressyr är en ekipagesport, och ekipaget består av en häst och en ryttare. Dressyrprogrammet och dressyrdomaren ska förstås ta hänsyn till helheten, det är hela ekipaget som ska bedömas. Bedömningen ska se lika ut oavsett om ryttaren är bättre eller sämre, hästen mer eller mindre talangfull, det är ritten som ekipaget tillsammans presterar som bedöms. Talang, både hos ryttare och häst, spelar alltså en givet positiv roll, det går inte att komma ifrån. Men däremot tycker jag det är synd att alla program blir mer och mer oprecisa. Nej, jag tycker inte vi ska ner på detaljnivån ”klocka halten för att se att den är exakt rätt”. Men jag tycker absolut att vi kan kräva att ryttare på lätt nivå kan göra övergångar vid en specifik bokstav.

Jag tycker även t ex framdelsvändningar, ryggningar ett bestämt antal steg och skänkelvikning i skritt är bra sätt att checka av grundridningen. I diskussionen framfördes det då som argument att det kommer få som effekt att vissa ryttare bara tränar på det, lite som cirkuskonster – och att lätt klass ska handla om grundridning och inte ”trick”. Jag ser absolut risken att ryttarna tränar in exakt vad som behövs för programmet, men som sagt, det kommer alltid finnas ryttare som gör det, och de ryttarna skippar idag t ex sidvärtsrörelser i skritt och framdelsvändningar och sånt, eftersom det inte finns med. Övningar som jag tycker är bra och utbildande. Jag tycker över lag att det faktiskt är grundridning att kunna manövrera sin häst med viss precision – framåt, bakåt och åt sidan. Och jag tycker det är en viktig del av grundridningen att kunna göra en övergång exakt vid en punkt – om vi nöjer oss med att kunna göra den på 5 -10 m när är det svårare att bedöma inverkan ryttaren har. 

Men – och det är en viktig sak – för unghästar får inte noggrannheten gå ut över kvaliteten. Därför tycker jag att vi skulle kunna ha lite olika program med olika karaktär. Både såna som är lämpliga för en unghäst och såna som är lämpliga för lite äldre hästar med mer oerfarna ryttare. Det var ju lite åt det hållet tidigare när det fanns unghästprogram  på t ex Lätt A-nivå med stora, mjuka linjer och få moment, och lite knixigare program fast på samma nivå, som premierade noggrannhet och exakthet i ridningen. 

Detta resonemang leder mig vidare till en annan fundering. Ridningens hönan eller ägget – dvs är rörelserna till för att träna grundridningen eller är grundridningen till för att få till rörelserna? Vilket är verktyget och vilket är resultatet? Mer om det i nästa inlägg.