Hästarna fick pulsa ut i hagen, vid grinden var det en driva som var upp till låret på mig. Det är ju så det blir här, snödjupet varierar mellan 1 cm och 1 meter. Arno och Grao tyckte ändå snön var rätt kul. Amelia och Xipo gick direkt ner i sin dunge där det är lä.
Efter att ha hämtat andan ett par timmar tog snöstormen i igen, med större och starkare krafter. Det är den värsta snöstorm vi upplevt sedan vi flyttade till Skåne, mycket starka vindar och ymnigt snöfall. Vi bestämde oss för att ta in hästarna redan vid 16, rätt många timmar tidigare än normalt. När vi gick ut på baksidan för att ta in Grao och Arno, som går i en liten hage bara några meter från stallet kunde vi inte se några hästar alls. Jag ropade och fick en gnäggning till svar. De var helt övertäckta av snö, och med en sikt på max en meter framåt såg inte de oss heller. Men efter att ha lokaliserat Arno efter gnäggningen gick jag ut och hämtade honom, och Grao följde tätt efter.
Efter det fick vi gå över Frostmofjället – jag menar ridbanan – för att hämta de andra. Inte heller där såg vi några hästar. Snön var som isbitar som slog hårt i ansiktet och det var svårt att hålla ögonen öppna. Den hagen är rejält stor, och vi misstänkte att hästarna hittat lä nere i skogen. Det är ju fint och så, men det är i princip omöjligt för oss att hitta dem där när man inte ser något.
Även här ropade jag, och efter en halv minut eller något ser vi två hästar som kommer mot oss med bestämda steg. Även de uppskattade att gå in, och Amelia tyckte jag gick alldeles för långsamt!
Det gick från barmark till ca 1 dm snö på en halvtimme! Det bara vräker ner nu, och blåser. Det kommer inte bli roligt på vägarna.
Vi har drabbats av skånsk permafrost, och snart ska det dessutom bli snöstorm. Nu är ju inte skånsk permafrost -20 och kallare i veckor i sträck, men neråt -10 inatt och rejäl blåst på det gör ändå att kyleffekten blir rätt rejäl. Vårt vatten i stallet är isolerat och försett med elledningar, så det som kan frysa är kranar och kläpparna på vattenkopparna. I morse hade det hänt i två boxar, så jag fick slå lite varmvatten över dem. Då tinade de snabbt. Varmvattenkranen får stå och droppa under dagen, så hoppas jag att den klarar sig.
I hagarna är det lite mer arbete med att se till att hästarna har vatten. Vi har ju inte skaffat några termobaljor, just eftersom det inte är så många dagar det är så här kallt i Skåne. Vi har inte ens isolerat baljorna ute, utan kör med helt vanliga 90-liters svarta baljor. Till hagen vid skogen bär jag några kannor hett vatten ur kranen. Sedan försöker jag pilla upp isen ur den. Vissa dagar behövs det fler kannor varmvatten, de flesta dagar räcker det med en. Till hagen vid stallet använder jag slang. Jag tar in den i stallet efter varje användning och tömmer den någorlunda. Det brukar räcka för att det ska funka att köra varmvatten igenom den. En dag hade jag glömt den ute. Då snodde jag ihop den till ett nystan och stoppade ner den i en vattenbalja och slog på varmvatten. Det tog inte många minuter för den att tina. Här är det en klar fördel att ha en lite dyrare, kraftigare slang – jag tror inte en vanlig grön klarar av den behandlingen.
När jag skulle mocka till Xipo igår blev jag lite fundersam. I ena hörnet fanns en stor hög med väldigt mörkt strö. Jag gick dit och spanade och fick se en gång som troligen en mus har gjort i bädden. Allt material från gången var uppkastat i en hög i ena änden. Att det är så mycket mörkare är ju inte konstigt. I bädden pågår en nedbrytningsprocess som gör bädden till jord. Det som är uppkastat är alltså fin jord, nedbruten i botten av bädden. Även om jag inte uppskattar själva rumskompisen (katter, var är ni?) är det lite kul att se hur bra bädden fungerar.
Idag åkte Grao och jag till Sydslätten för att rida en Pay& Ride Lätt B:1 på förmiddagen. Det blev inte det bästa vi presterat tillsammans, kan man lugnt konstatera. Redan på framridningen var han spänd, mycket spänd. Normalt brukar jag kunna rida igenom spänningen, men det funkade inte riktigt här. Dessutom stod det flera barn på marken inne på framridningsbanan och två ponnyer leddes runt, så jag vågade ju inte heller göra så mycket. I collectingringen var vi ju ensamma, men även där var han fortfarande väldigt spänd och vi kom inte igenom det alls. Inne på banan fick vi en del missar, men framför allt klarade jag inte av att rakrikta och få ut honom mot domaren, ffa i höger varv. Det hela var spänt och tråkigt. Siffrorna ”därnere” blev 6,5 för gångarter, 7 för bjudning, 5 för lösgjordhet, 6,5 för ryttaren och 6,5 för vägarna. I programmet fick vi även ett par fyror, galopp i första travökningen och omslag i första galoppökningen. Resten låg med några femmor och sexor, mest 6,5 och några sjuor. Jag har inte räknat ihop det hela, men uppskattningsvis landar vi runt 60%.
För att inte helt fastna i allt som inte var bra är jag i alla fall glad för en del fina ord från domaren. Hon tyckte Grao var en väldigt fin häst som rör sig riktigt bra i både trav och galopp. Skritten var för dagen taktande och passartad, dessvärre. Hon tyckte han var mjuk i sina rörelser samtidigt som han har storlek, takt och register i gången. Hon menade att det finns utmärkt potential i honom, och sånt är ju alltid roligt att höra, även om det inte gick så bra idag. Jag fick även tipset att sänka händerna – och det är ju typiskt en sån grej som jag börjar ägna mig åt när det blir spänt, jag höjer händerna för att försöka ratta mer liksom. Helt fel naturligtvis!
Jag tror också det kan ha varit så att Grao hade lite träningsvärk i bakbenen, han fick ju gå ganska samlat och på tuffa spår i galoppen igår. Det kan ha spelat in en del det med. Vi får helt enkelt fortsätta att träna – jag vet ju att vi är ett mycket ojämnt ekipage just nu, och det är ju ändå bättre att ta dipparna på P&R än på tävling (även om jag inser att vi kommer få dem även där förstås.)
Idag har Grao och jag varit och tränat WE för Astrid Hedman – en duktig svensk ryttare som jobbar som beridare i Portugal. Vi jobbade med hindren parallellslalom, två tunnor, klocka i korridor, fålla och muggflytt. Vi började i trav och red hindren efter varandra i lite olika kombinationer, ungefär som på en bana. Det var inga större svårigheter, men vi fick arbeta lite med stillheten i muggflytten och klockan först. Sen gick vi över i galopp och gjorde samma saker, med enkla byten i övergångarna. De enkla bytena sitter ju inte än, men det var ändå bra träning, och vi satte lite mer press på honom än jag tidigare haft i WE-arbetet. Han saknar fortfarande tillräcklig styrka i bakbenen, men han jobbade på bra – men med lite sparkar när det blev för tungt för bakbenen. Jag är extra glad för att vi faktiskt klarade fållan i galopp i vänster varv. Jag stegade den efteråt och staketet stod med 6 meter i diameter, så det blir ju en rejält liten volt innanför. Vi fick även till ett par rena övergångar från galopp till skritt. Ett tips jag fick där var att rida mer eller mindre rakt in i väggen för att bryta av – då ökar liksom motivationen att stanna. Jag måste även tänka på att sitta på bakbenen och arbeta med mina ytterhjälper i svängarna, för att få honom att sitta mer och spåra bättre.
Idag var det Arnos tur att promenera på stranden. Han tyckte det var jättespännande. De andra hästarna har ju inte varit så intresserade av att gå nära vattnet från början, men han konstaterade snabbt att det nog var det mest spännande på den här strand-platsen. Och då är det det som ska undersökas.
Jag hade sadeln på men kom aldrig upp på ryggen – när han blivit lite mindre exalterad hittade jag helt enkelt inte något tillräckligt högt att kliva på! Men det var inte så viktigt idag,utan nu har vi varit nere på stranden och tittat och känt på vattnet. Det smartaste hade förstås varit att ha med tryggt sällskap, som Xipo, men jag bedömde att det skulle funka med Arno ändå. Och det gjorde det verkligen. Monica offrade dessutom sina fötter och gick ut i vattnet, trots att hon bara hade ankelhöga stövlar. Tack för det, hälsar Arno, det var kul att leka med dig i vattnet.
Idag såg vädret fint ut och jag jobbade hemma, så jag gick ut och red mitt på dagen. Tyvärr var det inte lika skönt som det såg ut inifrån. Men trots det fick jag två bra ridpass. Arno jobbar på med sina unghästövningar. Ulrik red honom i helgen och vi konstaterade att han går för väldigt lätta och fina hjälper för att vara så lite utbildad. Efter ett kort pass på banan skrittade jag ut med honom – han är så okomplicerad och trygg med att gå iväg ensam hemifrån.
Grao har ett stort bekymmer just nu. Vi har en koltrast som håller till i buskarna utmed ridbanan. Hela tiden. Jag har försökt förstå på vilket sätt det egentligen är ett problem, men jag får inga vettiga svar. Det blir mest :men hjälp! den flyger! Var sitter den nu? Men trots att ena halvan av ekipaget hade minst hälften av sitt fokus på en svart fågel fick vi också ett bra pass. Jag plockade fram en gammal favoritövning för förvänd galopp. Jag börjar med att lägga en tiometersvolt i galopp vid C. När jag passerar medellinjen på öppna delen vänder jag ut och gör en halv 20-metersvolt i förvänd galopp. Nästa gång jag kommer till medellinjen lägger jag åter en rättvänd 10-metersvolt. Då vi har en 40-bana betyder det förstås att den hamnar vid A. Efter ett eller flera varv på den lilla volten vänder jag ut och gör en halv 20-metersvolt i förvänd igen, för att åter landa i en rättvänd 10-metersvolt.
Den här övningen är lite mer krävande än att t ex göra serpentiner i galopp utmed långsidan, men har en hel del fördelar när du är i stadiet att det fungerar med förvänd galopp men du vill arbeta med att stärka upp den och även rakrikta hästen. Genom att rida 10-metersvolterna i rättvänd galopp får du hjälp att hålla ihop galoppen och få en balanserad galopp med bakbenen väl undersatta. Det har du nytta av när du vänder ut på den förvända bågen. Här är det viktigt att inte låta hästen rinna iväg. Den ska inte klara den förvända galoppen med hjälp av fart, då blir den bara lång. Den nya 10-metersvolten fångar upp den eventuella längd du ändå tappat ut under den förvända bågen och du kan samla ihop alla delar innan det är dags för en ny förvänd båge.
Förutom ett byte undan vänster koltrast klarade vi övningen bra, och även vi skrittade av ute på grusvägen mitt emot oss.
Efter gårdagens omflyttning av hästar funderade jag lite. I ridhästvärlden och de flesta hästvärldar är det så att hästen har sin bestämda box, som den står i varje natt – i de fall man använder box alltså. Men hur nödvändigt är det egentligen? Skulle det inte kunna vara så att hästarna stod i EN box i stallet, likgiltigt vilken?
I stall med många hästar med olika ägare är det förstås rätt opraktiskt och kan öka smittrisken – och för medicinerade hästar är det förstås rent olämpligt. Men annars?
För några år sedan var jag i ett stort travstall för att se och lära hur de arbetade med sina ettåringar, från avskiljning till inkörning. Där gick unghästarna i flockar om 12 hästar. De hade en stor hage för flocken och ett stall med 12 boxar. Men hästarna hade inte en egen box. Varje dag ställdes hästarna in i stallet i en lämplig box tills det var fullt. Nästa dag kunde de stå på ett helt annat sätt.
Det där fick mig att fundera lite. Jag gissar att det är mycket viktigare för oss människor att ha ett eget revir än det är det för hästarna. Vad tror ni? Skulle er häst tycka att det var ok att sova i olika boxar varje natt? Och hur är det med er, hur viktigt är det för er att ha hästen i samma box hela tiden.