Idag red jag och vår granne ut en sväng. Jag valde att rida Arno. Det var en helt ny väg för honom, och första kilometern var han ensam innan grannen anslöt. Det var ju ett tag sedan han var iväg ensam, men det var absolut inga problem alls. Vi red utmed den smala asfaltsvägen, och det kom massor med bilar, både möten och bakifrån.
Efter ett tag kom vi till ett ställe där vi behövde gå i kanten på en åker eftersom vägen var blockerad. När vi skulle upp på vägen igen såg det ut som en mjuk och fin 40 cm hög sluttning, så jag styrde upp mot vägen. Det jag inte såg var det 1,5 meter djupa, översnöade diket… Arno bottnade inte i snön och kunde inte ta sig upp, så jag fick hoppa av. Tyvärr blev jag då tvungen att släppa honom eftersom jag sjönk ner i snön. Men han lyckades få fast mark under hovarna, skakade lite på sig och vände sig och gick fram till mig när jag kravlat mig upp ur diket.
Precis när jag började fundera på hur jag skulle komma upp kom det en äldre man och frågade om det gått bra. Han verkade vara hästkunnig och tyckte att Arno var jätteduktig för sin ålder! Jag hittade en slänt och bad mannen hålla medan jag klättrade upp på slänten och kastade mig upp på min stora häst. Med hästar i den storleken bör man helt hålla sig kvar på ryggen! Men det gick ju alldeles utmärkt, och Arno verkade ha tagit det hela med ro. Jag kollade förstås honom och han verkade helt oskadd, pigg på att fortsätta rundan.
Vi fortsatte hem i alla gångarter, grusvägarna var riktigt fina att trava och galoppera på. Jag upptäckte att om jag lägger honom i höger öppna i traven och fattar galopp ur det tar han den svårare högergaloppen fint. På hemvägen kom tåget när vi red parallellt med järnvägen, ca 30-40 meter ifrån den. Arno har aldrig sett tåget på nära håll. Han vände på huvudet, tittade och konstaterade: Där kommer tåget, så kul!
Att göra en kür är svårt, men det är ju lite roligt också. Gör man en vanlig kür gäller det ju att hitta bra och kreativa linjer som framhäver hästens styrkor. Ulrik har börjat fundera på sin WE-kür, och det är ju tyvärr en helt annan sak. Där är allting mycket mer styrt. Du har 20 olika moment, som alla måste göras i exakt den ordning de är listade. Du kan själv välja linjerna, men du får inte ens göra vänsterpiruett före högerpiruett om nu högern står först. ”En kür där man får göra precis som man vill, men ändå måste göra exakt som det står – en kommunist-kür!” sa Olof när vi förklarade…
Tyvärr är inte ordningen särskilt fantasieggande heller. Det känns lite som en uppräkning av allt som ska göras, typ ”en vänsterpiruett i skritt, en högerpiruett i skritt, en ryggning, sen en högersluta, sen en vänstersluta osv” Först kommer alla skrittgrejer, sen alla travgrejer och sist alla galoppgrejer – programmet avslutas med TRE galoppökningar, som alltså ska göras utan andra rörelser emellan. Fördelen är ju att det inte finns så himla många varianter. Jag satte ihop ett förslag till Ulrik där jag först bestämde vilka linjer de viktigare sakerna ska ligga på – hur jag vill att domaren ska se dem och hur mycket tvärning han ska ha i sidvärtsrörelserna. Sen var det liksom bara att fylla ut med de andra och hela tiden se till att han var i rätt varv.
På träningen i torsdags tränade Ulrik som sagt med küren i bakhuvudet. Han fick rida på en hand, eftersom programmet ska ridas så. Sedan ropade Olof rörelser och han testade lite olika linjer. Efter att jag skrittat av och lastat Grao var jag med och tittade. Det första som slog mig var att formen blivit stabil och fin, även på en hand. Enhandsridningen fungerar ju så att minsta lilla fel förstoras och du kan inte dölja något med handen – det måste helt enkelt vara bra för att se bra ut. Och det gjorde det verkligen nu! Sen är de svåraste grejerna förstås fortfarande svåra, halvpiruetterna i galopp kommer nog vara det allra svåraste. Skrittpiruetterna, som är helpiruetter, satt däremot jättefint nu. Både Ulrik och Xipo såg ut att ha väldigt kul dessutom!
Ett annat bekymmer när du rider på en hand är att du får en hand över. Den måste hållas på något sätt så den inte är i vägen, och det måste vara lätt för domaren att se att du inte använder den. Du får till exempel inte klappa hästen på halsen med den, för då finns risken att du kommer åt tygeln, och den oanvända handen får inte röra tygeln framför ”ridhanden”. Däremot får den handen hjälpa till att snabbt korta eller länga tygeln om du behöver – men bara genom att hålla i tygeländen bakom ridhanden. Ulrik visade några olika sätt att hålla den fria handen. Olof funderade lite, och tillsammans kom de fram till vad som är bäst för just Ulrik.
Sedan återstår förstås den lilla detaljen att sätta musik till küren. Jag vet att Ulrik har en del tankar och idéer där, och han har bett mig ladda ner garageband till min dator så han kan leka lite där. Men först ska han gå Skånes Ridsportförbunds kürkurs i veckan som kommer – förhoppningsvis får han lite inspiration och kunskap därifrån också.
Igår rullade snöstormen in på andra varvet, och imorse fick jag skotta mig ut till stallet för att morgonfodra. Jag hade bara tänkt ”gå ut och ge dem mat lite snabbt” så jag hade morgonrock, bara fötter i gummistövlar och jacka utanpå. Nä, det var inte kul. Än värre var det när vi skulle släppa ut i hagen. Det var åter en lårhög driva för grinden, och även om jag då bytt till ridbyxor lyckades jag fylla stövlarna med snö. Innan jag fått ut alla hästar och fyllt på vatten var fötterna rejält kalla.
Ulrik bestämde sig för att fly undan stormen en stund i vår sadelkammare. Den är varm och fin! Han putsade bland annat dressyrsadel och min dressyrsadel. Den senare är lite av ett projekt. Vi misstänker att någon tidigare ägare putsat den relativt flitigt med svart skokräm. Jag har haft bekymmer med att den gnisslar och att det är som en blank yta på lädret. Det börjar bli bättre nu, men det är fortfarande ett drygt jobb att rengöra den. Så här såg vattnet ut:
Men sadeln blev i alla fall fin. Nu vill jag bara att vädret ska bli bättre så jag kan använda den. Massor!
Igår och idag är vädret gräsligt här. Det är flera minusgrader och blåser 20-22 m/s i byarna. Det kan man kalla obehagligt väder! Markförhållandena senaste veckan har gjort att ridningen har fått stå på sparlåga ett tag, men igår lastade vi in båda hästarna i släpet och åkte till Ystad och tränade. Bara att lasta var ett projekt i sig – det gällde att fort få in hästarna och stänga dörrarna. När jag stod i transporten och det var öppet rakt igenom fick jag hålla mig fast i bommen för att inte blåsa ur.
Stormen och den sparsamma ridningen gjorde förstås Grao lite extra taggad. Men trots att han är på tårna är han numera ganska ridbar. Det lurade oss lite att tro att allt var lugnare än det var tror jag. Tidigt i passet arbetade vi vidare med hans egenbalans genom att jag länger tyglarna när han vill hänga i dem. På så sätt låter jag ju honom själv hitta sin balans. I Ystad är det så att vi har lektion på ena halvan av ridhuset. Bakom ett staket, på andra halvan, har ridskolan lektioner. När jag precis passerat staketkortsidan klappade ridläraren i händerna för att påkalla sina elevers uppmärksamhet. Grao uppmärksammade det också. Kan man säga. Jag fick stopp ett halvt varv senare och konstaterade att just idag ska jag kanske inte ge riktigt så långa tyglar.
I övrigt blev det en bra lektion, där vi fortsatte med att arbeta för att han ska ta mer vikt på höger bak. Det är lite intressant det där – det är samma svaghet vi arbetar med, men den uttrycker sig väldigt olika varje gång. Framför allt är det olika vilket varv som är lättast att rida. Ibland är det höger varv som är lättare. Då kan det till exempel vara svårt att få honom att ta stöd på yttertygeln och kliva fram med höger bak mot höger tygel. Igår var det tvärt om, då var det högervarvet som var svårare och vänstervarvet kändes lätt. I högervarvet försöker han då hela tiden flytta över mig till yttersidan så jag ska sitta på vänster sida. Jag tycker att jag hänger in mot mitten, i höger stigbygel och med överlivet inåt. Då är jag mitt över honom! När jag jobbat så ett tag och sedan byter varv till vänster igen så trampar han finfint mitt under mig och jag har både påskjut och lyft. Jag kan tänka lite framåt och få en fin ökning eller tänka lite tillbaka och öka kadensen.
Galoppen gick fort igår, när Grao själv fick välja. Vi lät honom gå relativt fort, och arbetade med vikt och placering. Det blev många varv på volten på en häst som aldrig tröttnar på att galoppera, ett tag kändes det som jag satt på en speedad karusellhäst ungefär. I höger varv fick jag jobba med att först ställa, sedan leda. Då hittade vi bättre balans. Jag varvade att följa spåret med att gå på 20-metersvolt och göra små volter, både från spåret och från stora volten. I de små volterna vill han gärna sno runt och göra en ganska liten volt, just nu ska jag acceptera det och bara se till att böjningen och vikten är åt rätt håll.
Mina narcisser inne i huset har blivit helt galna, de blommar som bara den och doftar vår! Det behövs just nu, det är äckligt kallt i vinden ute.
Sakta kommer trädgårdsmöblerna fram igen. Jag längtar efter att få sitta där med en kopp kaffe! (jag funderar för övrigt på att måla om möblerna i år, frågan är om de inte borde ha en roligare färg än vit? )
Nu har vi bokat datum för årets ridläger! Det blir fredagen den 29 juni-söndagen den 1 juli. Precis som förra året kommer Caroline Dahlstedt att hålla dressyrlektionerna och jag har WE-lektionerna. Det kommer finnas möjlighet att rida en dressyrlektion och en WE-lektion varje dag. Eventuellt hittar vi på lite andra aktiviteter också.
I år kommer vi ta ut en anmälningsavgift på 600 kr. Den täcker banan, mat alla dagar, övernattning i vårt gästhus (tag med lakan och handduk) och dagplats i hage eller box – vi turas om med boxar och hagar och hjälps åt så det alltid finns plats för de hästar som inte rids. Om du vill ha uppstallning i box kostar det 150 kr/natt, inkl strö (bädd av torv/spån, boxar i mån av plats) Övernattning i hage, även det i mån av plats, utan kostnad. Anmälningsavgiften betalas tillbaka vid avanmälan senast den sista maj. Fram till 15 juni betalas halva anmälningsavgiften tillbaka. Plats kan även överlåtas till annan ryttare.
Träningen kan ske enskilt, i par eller i grupp om fyra. Enskilt kostar 400 kr/45 min, par 300/45 min och grupp om fyra 200/45 minuter. Träningarna betalas på plats direkt till tränarna.
Alla tidigare år jag bott här har jag planterat penséer de första dagarna i mars. Av förklarliga skäl gick inte det i år, och jag skulle gissa att det kan bli aktuellt tidigast nästa helg. Men jag kände att jag ändå drogs till plantskolan, en liten blomma att ha på bordet skulle ju ändå sitta fint? Tja, jag kom hem med två julrosor att ha nedanför trappen (när jag satte ut dem snöade det), och rätt många krukor att ha inne… Jag satte ihop några av dem i grupper.
Jag behöver öppna en fodersäck. Jag skär upp ett hål i den. Problem solved. Sen kommer Ulrik och öppnar den som man ska, med snöret. (allvarligt talat, funkar någonsin snöret för er?)
Långsamt försvinner snön och våren är på väg tillbaka. Nästa vecka ser det ut att kunna gå lite fortare, och jag hoppas att vår ridbana ska vara i skick igen någon gång under veckan. I rabatten på innergården var det alldeles gult av vintergäck innan snön kom. Det blev en rejäl driva över rabatten, men nu är det i alla fall en liten blomma som lyckats kämpa sig igenom snön.
Trädgårdsmöblerna på innergården var ju helt översnöade:
Men nu börjar de titta fram i alla fall
Och den ena julrosen kämpar på bra. Den andra är fortfarande under snö, men den kommer nog snart den med!
Johanna Nygren och Violino är ett av de ekipage som tävlade internationellt under 2017.
Nu har det gått ganska exakt ett år sedan jag tog över som ordförande i WE-kommittén. Det har varit ett intensivt år, med mycket arbete och mycket glädje. Vår gren växer så det knakar. Det är roligt och det ställer krav.
Under året som gått har vi fått fler startande, fler starter, fler som tränar och fler som känner till vår gren än vi någonsin haft innan. Kommittén har fått en ny sammansättning, där jag framför allt fokuserat på att bredda arbetet och arbeta bort alla dubbla stolar. Målsättningen är att alla engagerade ska ha ett uppdrag och ett område som de kan fokusera för fullt på. Jag har också valt att plocka upp para som ett eget prioriterat område. Vi har många duktiga pararyttare inom WE, men vi väljer att inte träna och tävla med para separat. Vi är en inkluderande gren, en gren för alla, och vi vill att pararyttarna ska känna sig lika välkomna i grenen som alla andra.
Ungdomar och juniorer är en annan grupp vi behöver tänka lite extra på framöver. Även där är vi ju en inkluderande gren, där alla tävlar med alla, oavsett ålder eller storlek på häst. Men det är ändå viktigt att ungdomarna inte upplever att de får vara med på nåder i en vuxengren. Allteftersom grenen växer ökar också möjligheterna att ta tillvara de duktiga ungdomar vi har, satsa och stötta dem så de väljer att fortsätta med grenen och att utvecklas till duktiga ryttare.
Årets RM genomfördes på ett utmärkt sätt av Uppsala Ponnyklubb, och de hanterade såväl ett uselt väder som det stora antalet klasser med bravur. Vi hade ju ett övergångsår med RM i dubbla klasser för varje åldersgrupp. I år kommer det bli något enklare för arrangören, med bara en RM-klass för varje åldersgrupp.
Arrangören ja. Just nu står vi utan arrangör för årets RM. Vill din klubb åta sig den viktiga och roliga uppgiften att arrangera det som kanske till och med blir grenens sista RM? Vår ambition är ju att ansöka om att uppgradera till ett SM år 2019. Hör av dig till Annica Lund, vår tjänsteman på SvRFs kansli. Vi kan även förmedla hjälp och stöd om ni känner er osäkra på uppgiften.
Vi hade även ett konvent under november. Det är ett roligt tillfälle att träffa WE-entusiaster från hela Sverige, och det var många intressanta och givande diskussioner. En av frågorna som diskuterades var form för kommande konvent. En arbetsgrupp med Anna Nordin i spetsen bildades, hör av dig till henne eller till kansliet om du har tankar och idéer om kommande konvent.
Som jag sa i början är vi en starkt växande gren. En av våra största utmaningar är att klara av att växa på ett bra sätt. Därför har vi påbörjat arbetet med hur vi vill att vår gren ska se ut och vara organiserad år 2025. Målsättningen är förstås att vi är en stark, egen, självklar och självständig gren. Vi ska ha ett bra och hållbart tävlingssystem och välutbildade domare, banbyggare och tränare. Vi ska snegla på de andra grenarna och hämta det bästa från dem och undvika missar som de gjort – samtidigt som vi värnar om vår egen särart. Vi ska vara öppna och inkluderande men aldrig tumma på säkerhet och kvalitet. God ridning och gott hästmannaskap är centralt i vår gren, liksom en vänlig, öppen, hjälpsam och välkomnande attityd.
När vi satt målbilden för grenen gäller det att hitta en väg dit som fungerar och är så fri från fallgropar som möjligt. Det betyder att vi under en tid kanske blir tvungna att göra undantag och dispenser för att kunna utvecklas åt rätt håll utan att behöva bromsa grenen. Vi måste redan nu förbereda oss inför hur stor grenen kommer vara i framtiden. Det här är den allra viktigaste utmaningen för kommittén under de kommande åren.
Nu hoppas jag att vi snart får en grön och fin vår med många roliga tävlingar. Särskilt spännande ska det bli med VM i München i mitten på maj. För allra första gången deltar Sverige med ett lag, i lagtävlingen. Förutsättningen är att vi inte deltar i boskapsmomentet, så vi har förstås en tuff sits. Vi har sex ekipage som kvalat enligt internationella förbundet WAWEs regler. Ett av dem har valt att avstå, men det innebär att vi ändå har fem väl kvalificerade ekipage som slåss om de fyra lagplatserna. De fyra ryttarna kommer förstås även tävla individuellt.
Själv ska jag fortsätta att träna med min lusitano, även om jag inte planerar att starta honom i WE i år. Jag kommer däremot peppa så många av mina elever som möjligt som ännu inte vågat sig ut på tävlingsbanorna – WE är en rolig gren att både träna och tävla.
