Två bra nyheter

Idag har Grao och jag bestämt oss för en ny sadel! Vi var och provade Erreplus-sadlar hos Sonnys sadelhjälp.  Jag har länge varit nyfiken på de sadlarna och klämt och känt och provsuttit i dem, till exempel på Elmia där jag och Vidilab hade vår monter granne med dem. Då jag dessutom hört från många med lusitano att det är sadlar som fungerar mycket bra för rasen genom att de är gjorda för hästar med korta ryggar och stor rörlighet kändes det som ett intressant alternativ.

När jag kom dit visade det sig att Sonny precis fått in en begagnad sadel, en svart Adelinde,  som han trodde skulle kunna vara något för oss. Vi provade, och det kändes ganska direkt att det var helt rätt. Eller först var jag lite tveksam, det kändes som om mina knän låg uppe på knästödet. Men eftersom knästöden sitter med kardborre var det bara att byta till de mindre stöden – och då satt jag hur bra som helst! Grao verkade också mycket nöjd, och trots att han var spänd för att det var en del att titta på så kändes han inte bromsig och knölig av sadeln, som jag ibland upplevt. Här kunde jag verkligen sitta till i galoppen och få upp honom framför mig utan att vi tappade någon rörelse. Sadeln har lite bredare midja än jag är van vid, men inte så jag upplevde det som ett problem – jag tyckte jag satt bättre och bättre i sadeln ju mer jag vande mig vid den. Att byta sadel är ju alltid en omställning för både häst och ryttare, men här kändes det som om till och med Grao tyckte det var en BRA förändring. Och om han tycker en förändring är bra, då säger det en hel del…

Tyvärr behövdes ena kardborren på sadeln bytas ut. Det gör att jag inte kunde få med mig sadeln direkt, men det blir ju ändå en betydligt kortare väntan än om jag hade beställt en ny sadel.

På vägen hem fick jag ett meddelande från Arnos nya hem. Hans matte hälsar att han sköter sig alldeles utmärkt, och att de lär känna varandra allt mer vilket gör att de utvecklas ihop. Arno gnäggar och möter henne när hon kommer till stallet och själv längtar hon till stallet varje dag för att få vara med honom. Sådant värmer verkligen att höra! Både Ulrik och jag är jätteglada över att han verkar ha hittat ett så bra hem och att han och hans nya matte gillar varandra så mycket.

Lång tradition

I helgen var Ulrik och jag i Göteborg och träffade mina gamla kompisar från Linköpings Akademiska Ridklubb, där vi alla var medlemmar under 90-talet. Det är en rolig och lång tradition, vi har faktiskt träffats varje år sedan 1996, för det mesta just helgen före midsommar. Det innebär att vi i år träffades för 22a året i rad – är inte det lite imponerande?

Jag har förstås inte lyckats vara med alla gångerna, förra året fick vi till exempel avstå. Men jag skulle tro att jag i alla fall varit med ungefär 15 gånger, och det är verkligen roligt att hålla kontakt med alla som jag hade så roligt tillsammans med då, på 90-talet.

Vi brukar träffas till lunch, umgås och kanske hitta på några aktiviteter under eftermiddagen, äta en god middag, prata en massa, väcka upp gamla minnen t ex genom att titta i våra ytterst ambitiösa tidningar Equitatus från tiden då det begav sig, nuförtiden lägga oss betydligt tidigare än förr och sedan avsluta med frukost på söndagen. Det är bara några få som bor kvar i Linköping, så varje år bestämmer vi var vi ska träffas nästa gång och vem som alltså blir värd. På så sätt flyttar träffen runt geografiskt också.

Doftande rossaft

Idag hade jag tänkt göra flädersaft och rossaft, men flädern hade visst blommat över. Rosor fanns det i alla fall gott om, så jag fick satsa fullt ut på det. Jag har aldrig gjort rossaft innan, så det ska bli riktigt spännande att se resultatet.

Principen är densamma som flädersaft. Jag kokar upp 2 l vatten med 1,5 l socker. När det kokat upp tillsätter jag en matsked citronsyra.

Jag plockade 50 rosor av olika sorter. Jag försökte ta rätt mycket av de vita och blåröda eftersom de doftar så gott och så mycket. Sen fyllde jag ut med stora röda.

Rosorna plockade jag bladen av och sköljde noga. Det skulle bli ungefär två liter enligt receptet, jag är rätt säker på att jag hade över tre… Sedan varvade jag rosblad och tvättade, skivade citroner (5 st) i en hink och slog över sockerlagen. Nu ska det stå och dra i 3-4 dagar, så lagom till midsommar har vi rossaft och förhoppningsvis också material till goda drinkar – jag blev tipsad om att rossaft och gin är gott!

 

 

Vilken gjord är bäst?

Jag letar ju som bekant sadel, och då dyker förstås frågan om bra gjord upp också. Till Amelia hade jag Le Tixerant, som hon verkade vara väldigt nöjd med.  Jag tyckte också om den, förutom att jag tycker kvaliteten är för dålig för det höga priset. När jag häromdagen var införbi Ridersport i Båstad fingrade jag lite på den här från Stübben, som jag redan tidigare funderat på. Är det någon som har provat den? Det är ju rätt dyr – är den värd pengarna?

Vi reparerar hårddisken

Inför kvällens träning var jag inte särskilt hoppfull. Förra träningen fick vi ju avbryta för att Grao var påtagligt irriterad på sadeln. Det har gått bättre när jag ridit med ett gäng paddar under, men han har ändå varit väldigt spänd och ganska jobbig. Det är ju också svårt med honom att veta vad som är irritation på sadeln och vad som är hans vanliga spändhet. Men Olof och jag hade i alla fall bestämt att vi gemensamt skulle försöka hitta en acceptabel tillfällig sadellösning, och funkade det inte alls skulle han tömköra åt mig.

Min vän Ingrid som äger stället där vi tränar berättade igår att hon hade en sadel som hon inte använder, som ska säljas. Den kunde jag få prova också, så vi hade flera alternativ. Hon kunde tänka sig att vänta med att sälja den om den funkar för mig under tiden jag väntar på en ny sadel.  Den är vid, men kort, så vi tyckte det kunde vara värt ett försök.

Jag tog med Graos sadel, korrektionspadden som jag precis köpt (av just Ingrid!) och två gelepaddar för att ha en arsenal med grejer att prova. Vi började med att lägga på Ingrids sadel, en Lowell & Ricketts. Ja, den var lite för vid, men i övrigt såg det riktigt bra ut. Vi stoppade i två filtbitar på varje sida fram i korrektionspadden och lade på sadeln igen. Nu såg det till och med riktigt bra ut.

Jag satt upp och kände mig för, det kändes helt ok. För min del var sadeln lite för bred och framför allt tyckte jag att den hade galet högt bakvalv – men det fungerar. Det är bara lite obekvämt när han bockar :-D.

Jag beslutade att rida hela lektionen i den här sadeln, och jag tycker vi fick ett riktigt bra pass efter omständigheterna. Först fick jag fortsätta med att se till att Grao hela tiden respekterar innerskänkeln och går undan för den. När det fungerade bra gjorde jag samma sak, men med rakare hals och mindre innertygel. I det läget arbetade vi sedan i alla gångarter. Olof konstaterade att Grao gärna vill att min vänsterskänkel inte ska ligga emot, och han försöker få mig att släppa den. ”Jag brukar aldrig tillåta att mina elever sitter och klämmer med skänklarna, men idag vill jag att du gör ett undantag. Skänkeln måste ligga emot hela tiden, han får inte flytta bort den” sa Olof. Det funkade rätt bra med vänstern som innerskänkel, men när den blev ytterskänkel var det riktigt svårt, särskilt i galopp.

Jag fick även vara uppmärksam på kontakten i tyglarna. Om Grao vill hänga i tyglarna måste jag hitta stabiliteten i bålen och kroppen under mig, inte i hand, hals och mun. ”Lös ut armarna” var ett vanligt kommando, ibland båda, ibland bara innerarmen/innertygeln. Det innebär att jag försöker förekomma honom och när han vill lägga sig på ena eller båda tyglarna för att jag ska bära upp honom släpper jag så det inte finns något att lägga sig mot. Då måste han bära sig med egen balans. Det kräver rätt mycket kvickhet, jag ska ju helst vara lite före honom och agera istället för att reagera. Dessutom kräver det en hel del bålstyrka och faktiskt även lite mod framför allt i galoppen – att lösa ut tyglarna på en häst som både kan accelerera väldigt snabbt och är rätt smidig på att bocka kräver lite kyla i huvudet.

Men resultatet blev riktigt bra! Jag avslutade med att prata lite om att jag varit så bekymrad över att allt vi arbetat med och alla framsteg vi gjort under vintern förstörts och vi har backat så långt. Olof tyckte inte alls jag skulle vara orolig för det. Han menade att allt finns där på hårddisken, färdigt att plocka fram. Det har bara kommit lite virus, som vi måste få bort. Men nu är vi på god väg med virussaneringen, och det här passet tyckte han var en bra bit på väg eftersom Grao såg mer och mer nöjd ut alltefter passet gick.

Äntligen

Under hela dagen igår drog molnen runt vår gård. Jag såg hur det regnade på andra håll, och på facebook skrev vänner att det regnade. Men hos oss var det snustorrt. Jag deppade lite. Klockan fem skulle jag gå ut och hämta in hästarna för att vi skulle åka och träna. Då kom det plötsligt några droppar. Riktigt stora droppar faktiskt, men glest. Jag hämtade in hästarna och lyssnade på regnet. Nej, det avtog faktiskt inte, det ökade i intensitet. När vi lastade hästarna en timme senare regnade det riktigt ordentligt. När vi kom hem från träningen hade det slutat, men jag kollade mätaren – det hade kommit 8 mm. Jättebra, precis vad vi behövde! Nu hoppas jag att allt gräs skjuter i höjden igen! Nästa regnchans ser ut att bli söndag och natten till måndag. Det blir ju toppen om det kommer en ny omgång då.

Torrt

Sist det regnade här var på valborgsmässoafton. Prognosen har lovat regn flera gånger, men det har inte blivit något. Nu börjar rapporterna om allt från enstaka millimeter till rejäla hällregn droppa in från andra delar av landet. Här är det fortsatt torrt. För idag såg det länge lovande ut, det skulle bli 13 mm. Igår sänktes det till 4 mm, synd, men ändå regn. Nu säger prognosen 0,1-0,2 mm under dagen, och klassas som ”säker prognos” av SMHI. Jag hoppas verkligen att den inte är så himla säker. Vi måste få regn snart.

Nästa steg i jakten på sadeln

Idag har Grao och jag varit och provat sadlar. Vi åkte till min tränares gård, då hans sambo Josefine provar ut och säljer Equipe-sadlar. Det är ett av de märken som jag trodde skulle kunna fungera bra, bland annat eftersom de är relativt korta och gjorda för rörliga hästar.

Grao var som vanligt spänd då det var något nytt som skulle hända. Han har inte heller varit på det här stället tidigare, men han tyckte ändå det lilla ridhuset i industriellt avskalad design var rätt ok. Josefine var fantastisk med att låta oss ta den tid vi behövde, att i lugn och ro försöka bena ut vad som är sadelrelaterat och vad som är omgivningsrelaterat i hans reaktioner.

Josefine visade och berättade om sadlar och exteriör, och jag fick faktiskt se Graos rygg med lite nya ögon. Jag som ser honom varje dag har inte riktigt uppmärksammat hur mycket han ändrat sig över tiden.  Han har musklat sig och grovnat en hel del.

Han har rejäla bogar och stora, rörliga bogblad. Det gör att det bildas som en liten grop bakom. Jag undrade om min sadel klämt så han blivit muskelfattig där, men det menade Josefine att han inte hade. Hon tyckte istället att han musklat sig fint sedan hon såg honom sist. Hon sa att gropen där är helt naturlig för en häst med stora bogar som han. Däremot kan den göra att en sadel som har rätt vinkel på bombenen ramlar ner lite och hamnar framstupa. Rättar man till det med en smalare bomvidd finns det istället risk att han blir klämd där. Hon förklarade att det därför kan vara värt att rida med en padd som lyfter lite därfram. På så sätt kan sadeln både ha rätt vinkel på bombenen och ligga i rätt balans. Hon konstaterade även att han höjer ryggen mycket när han arbetar, och särskilt i galoppen. Det har jag ju själv tidigare observerat, och insett att det är absolut nödvändigt att prova sadeln uppsuttet i alla gångarter.

Vi testade sadlar i både 17 och 17,5 tum, och tyckte båda att han upplevdes mer nöjd med den kortare storleken. Tursamt nog fick jag bra plats i 17-tumssadeln också och satt minst lika bra i den som i 17,5.

Det vi kom fram till skulle fungera är en Equipe Olympia 17 tum, +2 i bomvidd, med korta kåpor och minsta varianten av knästöd – både på längden och höjden. Hon hade ingen begagnad sadel i närheten av det för tillfället, så ska jag ha en sån måste jag köpa en ny. Jag har kollat runt lite på begagnade, och det finns ett gäng som kostar runt 25 000. Då får jag inte de korta kåporna eller korta stöden. Jag får troligtvis inte heller det lite tjockare kalvskinn som jag kan välja om jag köper en ny. Nästa vecka har jag bokat in en provning till, av ett annat märke. Efter det ska jag bestämma mig för om jag ska beställa en ny eller hur jag gör.

En sak till som jag kom fram till var att jag måste hitta en bättre nödlösning än den jag har nu. Om jag beställer en ny sadel tar det ju en till två månader innan jag har den. En kompis hade en korrektionspad till salu – jag började med att köpa den. Sen ska jag prova runt med den och ett par olika sadlar. En fördel är att jag nu vet lite bättre hur jag ska tänka för att hitta rätt.

Premiärskörd

En gurka och två tomater var ätfärdiga idag! Fler gurkor och tomater är på väg och vi har massor med spetspaprikor på gång också – de går ju att äta gröna, men vi vill ha dem röda, så vi väntar. Det är Sungold som är första tomatsorten ut, men den första av sorten Pink Tiger rodnar redan fint, och även alla de andra har massor med gröna kart.

Vid slussen

År 2000 flyttade jag till Strömsholm. Jag jobbade på SvRFs kansli i Stockholm och när kansliet flyttade följde jag med. Jag hittade en underbar liten slussvaktarstuga som jag fick hyra. Stugan höll då på att renoveras och jag inredde stall och sadelkammare med mycket hjälp av  min pappa. I morse åkte jag förbi och tittade hur det ser ut nu. Det var så roligt! Syrenerna jag planterat var tre-fyra meter höga, mycket var sig likt även om en del förstås förändrats. Håll med om att det är en riktig idyll.

Stallet är gjort av mörkgrön slaggsten. Visst är det vackert?