Fin dressyrsadel 17,5 till salu

Den dressyrsadeln jag lånat under en kortare tid är nu till salu. Det är en engelsk sadel av märket Lowatt & Ricketts. Den är relativt kort och ganska vid – den är märkt med W för wide, och när jag mäter och jämför med Wintecs vidder ligger den mellan W och XW. Sitsen är 17,5 tum. Kanalen är bred, det finns flera alternativ för hur du kan sätta stropparna och jag tycker den är i jättefint skick. Prisidé 13 000 kr. Prata med Ingrid Lindholm, som är den som säljer sadeln, hon har telnr 070-375 03 24.

Ridbaneskötsel – torka

För att ridbanan ska vara riktigt bra behövs det fukt i underlaget. På vår förra gård var det inte så problematiskt – ån Lidan rann ju rakt genom gården. Med hjälp av en pump, en del slang och flera seriekopplade spridare vattnade vi banan relativt enkelt.

På den här gården är det svårare. Vi har kommunalt vatten, och oavsett om det är formellt bevattningsförbud eller inte tycker vi inte att det är rätt att använda det för att vattna ridbanan. Då återstår att sköta ridbanan väl och försöka hålla kvar den fukt som finns.

Sanden torkar av kontakt med luft. Alltså vill vi ha banan så kompakt och slät som möjligt, för att minska ytan som det kan avdunsta ifrån. Vi vill inte heller bearbeta materialet mer än nödvändigt, då det förstås också torkar ur.

När man rider rörs det övre lagret upp, exponeras för luft och torkar. Ytan blir ojämn vilket gör att den blir större. Därför vill vi så fort som möjligt efter ridning jämna till igen – samtidigt som vi förstås inte vill bearbeta ytan för mycket. Med hjälp av ett ganska tungt sladdgaller efter fyrhjulingen kan vi jämna ytan kvickt utan att röra runt den särskilt mycket. Det ger en slät yta som är så liten som möjligt.

På det här sättet hålls fukten kvar i underlaget förvånansvärt bra. När det är extrema torkperioder, som den här sommaren, är det förstås ändå oundvikligt att det blir rätt torrt. Även då fyller sladdningen ett par viktiga funktioner. Den första är att den inte tillåter banan att bli djup. Om du alltid börjar med en slät yta och sedan slätar till den direkt efter ridning hinner inte underlaget bli djupt. Den andra är att det förstås är bättre för hästarna att gå på en slät, torr yta än på en knölig torr yta.

Roadtrip etapp tre

Om gårdagen blev rätt tråkig rent resemässig blev dag tre desto bättre. Vi hade bestämt oss för att inte äta frukost på hotellet utan åka iväg tidigt och äta på ett kafé någonstans. Den planen sprack rejält när vi insåg att hotellet inte hade någon personal på plats före kl 9 på söndagar. Det gick alltså inte att checka ut alls innan dess. Kvart i nio blev vi insläppta i receptionen och fick höra att de hade förstärkt hotellfrukost på söndagar – och för hotellgäster kostade den bara 2.50 €. Då bestämde vi oss för att ändå äta frukost på plats, vilket var ett klart bra val!

Dagens första stopp var Warendorf, där vi strosade runt på Landgestüt Warendorf, tittade på de vackra byggnaderna och stallarna och såg en ung hingst bli tränad. Vi gillade verkligen hingsten, han var mjuk och kattlik i sina rörelser, hade fantastiskt fina bakben och rörde sig mjukt och harmoniskt. Det var nog en rätt het häst, men ryttaren red den lugnt, mjukt och konsekvent.

Jag insåg också att det är en sån här banvält vi borde ha! Men jag gissar att den är för tung att dra efter fyrhjulingen…

Sedan fortsatte vi söderut på Autobahn, rundade Ruhrområdet och strax efter Bonn körde vi på väg B9 mot Koblenz. Jag visste att jag ville köra vägen utmed Rehn men var inte säker på vad den hette, därför irrade vi lite innan vi kom rätt – men det är alltså B9 mot Koblenz man ska sikta på!

Vägen utmed Rehn är sagolikt vacker! Dessutom är det häftigt att se pråmarna. En del är så långa att de är ledade på mitten, som en ledbuss. En ledpråm! Det finns väldigt få broar över, så på många ställen är det små bilfärjor som fraktar bilar över floden. Vi åkte dock över från den västra till den östra sidan i Koblenz, på en bro.

Efter några mil svängde vi av och körde upp för att åka till Lorelei-klippan. Där var det galet med folk och parkeringsvakter så vi vände. Istället följde vi en skylt vi sett tidigare Dreiburgenblick – vi räknade ut att det borde innebära att man kunde se tre borgar där. Det kunde man! Den på bilden ovan var den häftigaste, den hette Katz. Åt andra hållet fanns det en som hett Maus också. Bakom borgen ser du dessutom själva Lorelei-klippan så vi fick fin utsikt över den också.

Vi såg även ner över stan på andra sidan Rehn – ackompanjerade med äkta tysk umpa umpa  – troligen från ett liveband nere i stan.

Vi körde förbi gulliga men väldigt turistiga Rüdesheim till grannstaden Eltville am Rein, där vi bokat nattens hotell. Eltville är en vinstad – och vi hade bokat ett hotellrum hos några som gör eget vin. Minibaren var extremt välfylld och definitivt inte överprisad – det verkade som om det var samma priser per flaska som i butiken – som ju förstås var stängd eftersom det var söndag. De bjöd på en liten flaska sekt, det var jättegott!

Sedan promenerade vi ner till gamla stan, som var full av vinbutiker och vinprovningar. Vi åt på en tysk restaurang och drack förstås lokala viner. Sedan tog vi en promenad längs floden och sedan upp genom staden igen, och avslutade med varsin liten glass. Jag hittade rosglass – den smakade precis som rosor doftar, det var riktigt läskande. Nu blev jag ännu mer besviken över att min rossaft möglade!

I hela Rehndalen har torn varit det genomgående byggnadstemat – borgar, slott och kyrkor, många med runda torn. Så även inne i staden, men ett och annat torn hade räta vinklar också.

Roadtrip etapp 2

Dag två lämnade vi den vackra trädgården på det kristna konferenscentret efter en god frukost. Vi hann dock inte särskilt långt innan vi stannade första gången.

Bara två mil söder om Breckum ligger Husum – en liten stad där vi insåg att vi stannat och ätit glass en gång innan. Det allra mest fascinerande med staden är ån utan vatten. Efter lite googlande kom jag fram till att det är havsvatten som går in där, och att detta är hur det ser ut när det är ebb.

Det fanns många fina hus också, den här tyckte jag var lite rolig.

Sedan fortsatte vi mot färjan över Elbe – vi tänkte ta den vägen istället för Autobahn förbi Hamburg. Det visade sig vara ett dåligt val. Vi blev fast i färjekö i nästan två timmar. Det gjorde att vi kom fram rätt sent till Tecklenburg, där vi skulle sova över. Utsikten från vårt hotell var rätt storslagen åt båda håll – åt ena hållet såg man dessutom en luftballong och  ett kärnkraftverk i horisonten.

Roadtrip etapp 1

Vi har varit på roadtrip – vi är hemma nu, så vår reseberättelse kommer i efterhand 🙂

Vi började tidigt på morgonen och körde mot öresundsbron. Precis vid sista avfarten innan bron kom vi på att vi glömt ta med oss passen. Vi vände, och konstaterade trött att en dryg timme extra på de vägar vi kör nästan dagligen inte var riktigt vad vi tänkt oss.

Men till sist kom vi i alla fall över broarna, både Öresundsbron och Storabältbron.

Lunchstoppet gjorde vi i danska Middlefart, på Fyn precis innan Lillabältbron.

Det blev en utmärkt lunch, jag åt caesarsallad och Ulrik valde en brunchtallrik. Min mat var god, men såg inte alls lika fantastisk ut som Ulriks!

Jag snodde i alla fall lite frukt av honom.  Sen tog vi en promenad i staden och konstaterade att den var mysig och lik Ystad! Vi gillar ju vår närmsta stad Ystad mycket, så inget dåligt betyg alls. Den här fölskulpturen gillade vi särskilt mycket:

Sen körde vi vidare genom Jylland mot tyska gränsen. Precis vid gränsen har vi en gång för flera år sedan besökt en ridsportbutik som var riktigt trevlig och välsorterad. Vi kom inte ihåg exakt var den låg, men vi tänkte försöka hitta den.

När vi kommer in i ett område som ser bekant ut säger vi båda ”därinne borde den ligga”. Vi svänger in och hittar den  – med en lapp på dörren. Efter 26 år hade de stängt affären, bara 6 veckor tidigare… Nåja, förhoppningsvis hittar vi fler butiker.

Första övernattningen hade vi bokat i tyska Brecklum. Vi försökte hitta boende i Flensburg, som vi vet är en mysig stad, men tyvärr fanns det inget den natten.

Brecklum visade sig vara en liten och sömnig ort. Vår adress gick ut till en förort, och efter en stund insåg vi att det var den evangelisk-lutherska kursgården vi skulle bo på. Det var vackra byggnader med bibelcitat på alla väggar, och en jättefin trädgård. Det var riktigt fint och mysigt!

Kvällsmaten blev dock inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Istället för en uteservering i Flensburg blev det fish n chips på ett ganska dött torg. Men det var gott och faktiskt inte fel det heller. Jag köpte en liten flaska vin till – trodde jag. Det var snarare någon slags vinbaserad drink – men efter förvåningen konstaterade jag att det var jättegott. Dessutom hette den ju Hugo!

 

Jaget och laget

I idrottsliga sammanhang pratar man ibland om ”laget före jaget”. Jag har funderat en del på den frågan, fast ur samhällsperspektiv. Några exempel:

Jag har sista tiden kört en hel del bil i ganska trafikerade områden. Jag konstaterar att de allra flesta kör på ett sätt som gynnar alla. Blir det kö löser de det på det sätt som gör att trafiken flyter bäst, de parkerar på avsedda platser och så vidare. Men en liten andel väljer istället den lösning som gynnar dem själva bäst, på bekostnad av den totala situationen. Ett exempel är de personer som ska trycka sig fram så långt som möjligt i ytterfil när filer går ihop och det är kö – istället för att smidigt jacka in när tillfälle uppstår. Ett annat tydligt exempel är utanför livsmedelsaffären. Där finns det hur mycket parkeringsplatser som helst, och jag har aldrig varit med om att det varit fullt där. Ändå finns det enstaka personer som stannar precis utanför dörren – och blockerar för alla andra. Det är bättre för dem själva men sämre för helheten.

Ett annat exempel är det där med importprodukter där produktionen är oetisk. Det kan handla om barnarbete, att kemikalier används på ett sätt som är farligt för arbetarna, att arbetsvillkoren suger (och då pratar vi inte om att lönen är några kronor lägre eller arbetsdagen någon timme längre, utan arbetsvillkor som faktiskt förkortar livet på folk). Dessutom är det ofta långa transporter av varor inblandade. De flesta förstår att sånt inte är bra ur ett samhällsperspektiv och undviker att stödja sånt. Men det finns personer som tycker att en hundralapp extra i deras egen plånbok är viktigare än livet på en person på andra sidan jorden.

Det tredje exemplet är från en politisk diskussion jag såg nyligen på Facebook. En person hävdade bestämt att man röstar utifrån vad som ger en själv personliga fördelar, det är så det är och det är så alla gör. Jag och flera andra ställde oss frågande till detta. Min uppfattning har alltid varit att politik handlar om vilket samhälle man vill ha och leva i  – för alla. Jag har inga barn, men jag tycker ändå att du ska ha rätt till föräldraledighet och att barnen ska gå i gratis skola till exempel. Det är bra för alla och jag vill ha ett samhälle som inte bara är bra för mig.

Generellt ogillar jag egentligen uttrycket ”hur skulle det se ut om alla gjorde så”. Människor är individer och alla gör inte likadant. Vi måste få göra olika! Men i de här fallen räcker det faktiskt att relativt få personer sätter jaget före laget. Det påverkar oss alla.

Kandarbetsling – Falsterbofynd

Jag och en kompis var en kort sväng på Falsterbo häromdagen. Vi shoppade en del, och mitt bästa fynd är definitivt detta Sprengerbett i 11,5 cm. Det kostar alltså över 2000 kr, jag hittade det i en fyndkorg för 100 kr. Dock saknades kedjan men det kan jag lätt ta till det priset! Jag har inte provat det på Grao än, men jag hoppas det blir bra till det fina kandar jag köpte när jag var i München. Jag har dessutom köpt en bridong från Stübben som jag tycker ser trevlig ut. Jag hoppas de kommer funka för Grao – men just nu vill jag inte rida honom på kandar så jag väntar ett tag.

Att kravla upp ur en svacka

Grao och jag håller på att långsamt kravla oss ur en svacka. En svacka som ett tag kändes som ett bottenlöst hål. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg började jag med att backa. Jag backade så långt att jag kände att vi inte skulle kunna halka mer bakåt. Vi backade alltså tills vi hittade botten på den där djupa svackan. I vårt fall var det ner till mycket enkelt grundarbete. Där nere kände vi oss lite för, försökte göra riktigt enkla saker bättre och bättre. När det funkade var det dags att hitta vägen uppåt. Jag bestämde mig för att låta det ta tid, jag skulle ta små små steg uppåt, så små så jag inte riskerade att halka ner igen.

Det har funkat bra. Jag har höjt kraven lite grann varje pass, så lite att jag tror det hade varit svårt för en åskådare att se. Även när det har känts bra har jag valt att nöja mig med de här små stegen. När jag fick den nya sadeln kunde stegen framåt bli något större, men de är fortfarande små. Men nu känns det som om jag klart och tydligt är på väg uppåt i alla fall.

Rent konkret har jag arbetat jättemycket med precision och rätt svar för hjälperna, från början allra mest i skritt. Dessutom har jag passat på att jobba en del med de där ”läbbiga” WE-hindrena, de hinder som kräver en hel del lugn och fin tillvänjning. Där blir ju själva ridningen ganska kravlös, och dessutom får Grao något att tänka på. Det gör att vi faktiskt kommit en bra bit med flera hinder som varit svåra för honom. Vi har nu klarat repgrinden med rep, vi har tagit lansen ur tunnan i skritt och skrittat med den förbi tjuren och satt den i nästa tunna och vi klarar för det mesta att göra sidvärts över bom med bom under magen undan vänster skänkel, och någon gång även undan höger, och vi klarar av att lyfta kannan från bordet. Det känns skönt att ha kommit en bra bit på väg med de hindren!

Nu hoppas jag att vi kan fortsätta i den här riktningen. Då kommer vi vara helt uppe ur svackan och på väg vidare snart.

Grönt guld

Även vi har drabbats hårt av torkan. Vi räknar med att få det hö vi tingat till vintern, men i våra beteshagar är det nu helt gult och utbränt. Hästarna håller sig fortfarande fint i hull, så det är nog bra krut i det som är, men det känns inte hållbart att låta dem gå att gnaga på svålen, i alla fall inte bara. Vi har två hyfsat stora beteshagar, så en i taget kan vila – så kommer det bara lite regn ska det kunna bli bättre. Om det kommer regn. Jag vet knappt hur det är när det regnar längre.

Vi hade några småbalar hösilage, så vi har stödutfodrat ett tag. Men nu är de slut. Vi hade i alla fall tur, jag lyckades få tag på ett mindre parti jättefint löspressat hö. Idag har vi hämtat 50 balar. Jag hoppas det innebär att vi klarar oss tills vi kan börja öppna stora hösilagebalar. Maja tyckte det var jättespännande i alla fall.