Benskyddsmysteriet

För ett par dagar sedan regnade det rejält när jag red. Det gjorde att benskydden var blöta när jag tog av dem, så jag lade dem inte i den vanliga korgen utan ställde dem på tork i spolspiltan.

Igår när jag skulle använda dem fanns det bara tre! Ett framskydd saknades. Jag har letat precis överallt, men det är bara borta. Ulrik tror att jag har gått och lagt det någonstans utan att tänka på det. Jag tror det är en räv som varit inne i stallet och snott det. Jag kan faktiskt inte se någon annan möjlighet när jag tänker på det.

Undrar om det kommer dyka upp? Fast rävarna lämnar nog inte tillbaka det i första taget.

Upp på barrikaderna och kämpa för nyanserna

Jag och mina vänner har diskuterat det där med nyanserade debatter en hel del på sistone,  framför allt med anledning av sommarens dressyrdebatter. Vi är överens om att det är viktigt att kritisera det som är dåligt, men också att lyfta det som är bra. Det är bara ett problem med det resonemanget. Hur får du spridning på ett positivt eller för den delen nyanserat och balanserat inlägg? Om jag skriver ett inlägg om att jag tycker att Charlotte Dujardin har ett fint samspel med Valegro, vem delar det? Kanske några, men det får inte tillnärmelsevis den uppmärksamhet som ett hårt tillspetsat och svepande kritiskt inlägg får. Detta gäller förstås inte bara dressyr eller hästvärlden, utan sådant är debattklimatet i stort idag. Det tydliga, skarpa, polariserade går fram och får uppmärksamhet. Det nyanserade och balanserade blir sällan lika vasst och försvinner.

Detta gäller ju till viss del även journalistiken. Jag tycker att jag har tur som har uppdragsgivare som faktiskt låter mig vara nyanserad, som inte kräver att jag ska driva en ståndpunkt eller inta en hård vinkel. Men tidningarna är beroende av läsare, klick, prenumeranter. Vill läsarna ha det nyanserade – som kan uppfattas som otydligt och svårare att begripa, eller vill de ha det enkla, raka, tvärsäkra?

Finns det egentligen någon lösning på det här? Hur höjer vi våra röster och kämpar för nyanser?

Pajåret

wp-1472738069154.jpg

När vi flyttade in här konstaterade Ulrik glatt att det fanns många pajväxter i trädgården, och så är det verkligen! Pajåret börjar på våren med rabarber. Sedan följer jordgubbar och hallon, krusbär, vinbär, äpplen, blåbär och björnbär – även om våra blåbärsbuskar ännu inte ger hel pajskörd. Vintersäsongen får vi plocka från frysen istället, på så sätt har vi pajväxter hela året.

I helgen hade jag premiär för äppelpaj. Det blev en enkel, knäckig paj med transparent blanche. Den gick åt fort, så tyvärr hann jag inte fota! Men jag gjorde ett av mina standardrecept med ett skal av rikligt med flytande smör, muscovadosocker, havregryn och lite mannagryn. Det ska inte vara smuligt som en smulpaj utan mer rinnigt – då blir det knäckigt och gott!

Bettlöst, tränsbett och kandar

En sak som jag har reagerat på i den senaste tidens debatt kring dressyr och hård ridning är att så många verkar tycka att bettlöst alltid är hästvänligt och snällt, och att kandar är djurplågeri. Samtidigt som jag gick och funderade på detta kom ett välskrivet blogginlägg från min vän Åsa Saletros i frågan. Hon satte verkligen ord på det jag funderat på.

Jag tycker absolut att det är ett steg i rätt riktning att tillåta ridning på tränsbett i alla klasser. Jag har inte heller några problem med att kandaret tagits bort från Msv C – det är bra att grundtidningen görs på tränsbett. Men för den skull finns det ingen anledning att utmåla kandar-ryttarna som skurkar och hästplågare. Om hästen trivs och fungerar på kandar behöver det inte på något sätt vara fel. Jag tycker även frågan om stånggenomslag och kinnkedjans längd är en bra diskussion. Om stången slår igenom så beror det på att inget tar emot – kinnkedjan är löst spänd. Det här är även det en utbildningsfråga – jag misstänker att många tycker att de är snällare om de sätter kedjan på ett stångbett löst än om de sätter den hårt – men det som sker är att de förändrar funktionen i bettet istället. Och som Åsa skriver – det finns stänger med olika konstruktion som fungerar olika – och det är inte så lätt att se utifrån hur det ser ut inne i munnen. Jag har för övrigt själv noterat att jag måste sätta kedjan mycket lösare på kimblewick-bettet som jag för tillfället rider teknik och speed på än på kandaret för att få motsvarande funktion.

Jag tycker även att det är intressant att så många verkar mena att rida bettlöst är att rida snällt. Jag är inte på något sätt motståndare till bettlöst – jag har t ex ridit in en unghäst på sidepull då han hade kraftigt överbett och jag inte ville sätta bett i munnen på honom i så ung ålder. Det fungerade bra och hästen blev mycket trevlig i munnen, även när han senare fick gå med bett. Men jag menar inte att sidepullen nödvändigtvis är en mildare betsling än ett normalt tränsbett (jag tyckte för övrigt att repen över nosen var så skarpa att jag klädde dem med fårskinn…). Hackamore är en annan bettlös betsling som är väl så skarp som de flesta bett.

Vad som är ett snällt bett beror förstås på den enskilda hästen, men jag har själv aldrig haft en häst som inte kunnat gå bra på vanligt tränsbett – unghästen som jag red in bettlöst gick också bra på bett när jag och tandläkaren tyckte det var dags för det. Sen kan det vara så att jag som ryttare väljer att ha en annan betsling för att jag vill uppnå något särskilt. Mitt val av kimblewick i teknik och speed beror t ex på att jag tycker att jag kan rida med finare hjälper med det, ffa i de moment som kräver att jag rider på en hand.

Mat på Malmöfestivalen

Nu har Malmöfestivalen dragit igång. Det bästa med festivalen tycker jag är det spännande utbudet av mat. Nu är det ju Ulrik och inte jag som har en matblogg – och även om han mest fokuserar på att testa hamburgare så tyckte han att streetfood var ett ämne tillräckligt nära för att han skulle skriva ett blogginlägg.

Jag ser dessutom fram emot att kunna gå ner och äta lunch på festivalen de dagar jag är i Malmö under veckan som kommer – det blir säkert både någon favorit i repris och test av en del nytt – här finns ju mat från kulturer som i alla fall jag aldrig provat. Dessutom kommer jag garanterat äta Casual Street Foods fisktacos fler gånger – restaurangen på Spångatan är bara ett stenkast bort från mitt kontor.

Brandgrimmor

wp-1470854070136.jpg

En brand i stallet är nog alla hästägares mardröm. Det går självklart inte att skydda sig helt, men vi har ändå försökt göra så mycket vi kan för att minska riskerna och minska konsekvenserna. Redan vid renoveringen av stallet tänkte vi igenom bygget för att minska brandrisken. Foder eller strö förvaras inte i själva stallet, och vi har inte heller någon skulle med eldfängt material ovanpå stallet. All el är dragen på rätt sätt, t ex finns inga elledningar på vågräta ytor där gnagare kan komma åt dem, allt har rätt IP-klass och vi försöker hålla stallet så dammfritt det går.

Men naturligtvis kan olyckan ändå vara framme. För att snabbt kunna få ut hästarna vid en brand har vi tillverkat särskilda brandgrimmor. Det finns en för varje box, oavsett hur många hästar vi för tillfället har, och de hänger på en krok över brandsläckaren. De får inte flyttas därifrån och absolut inte användas om det inte brinner.

wp-1470854097311.jpg

Grimmorna är dessutom specialgjorda för att vara snabba att få på. Det är i grunden vanliga grimmor där vi tagit bort allt utom tidstycken, nackstycke och bandet på framsidan av nosen. Sedan har vi tagit ett grimskaft som vi trätt genom den ena ringen på nos-stycket och fäst i den andra. Grimskaftet utgör alltså den delen av grimman som går under hakan på hästen. På så sätt blir det en enkel grimma som man bara trär runt nosen och över nacken. I och med att grimskaftet löper under hakan blir den dessutom lite skarpare om hästarna är ovilliga att lämna stallet.

wp-1470854134494.jpg

Stubbträning

Grannen och jag kör varsin maskin. Jag vinner inte.
Grannen och jag kör varsin maskin. Jag vinner inte.

Nu äntligen har de skördat runt vår gård och vi har fått fina stubbar att leka på. Vi har en utmärkt trevlig grannbonde som gärna låter oss rida på stubben, det uppskattar vi förstås. Det som är extra bra här är att åkrarna är ganska rejält kuperade. Det gör att vi utnyttjar stubbperioden till intervallträning i backar bland annat. Igår var vi ute på stubben närmast oss och red några galoppintervaller om 500 m uppför, sen skrittpaus. Vi tränar även på att galoppera nerför, det är praktiskt när vi själva kan välja hur brant det ska vara genom att ta olika vägar. Det var tydligt att Amelia har mycket bättre styrka och kondition än för ett år sedan, hon orkade mycket mer.

Att förklara dressyr

Att förklara dressyr, eller för den delen ridning, för en som inte själv rider är svårt. Det hamnar lätt i ståndpunkter som ”men det är ju hästen som gör jobbet” kontra ”försök själv så får du se”. Många minns säkert Lasse Anrell-debatten, där han i alla fall delvis backade efter att själv ha provat att rida. (fast jag menar att man genom att ”prova att rida” absolut inte kan få förståelse för det grannlaga jobb som det är att utbilda en häst upp till de högsta klasserna, och sen även rida på den nivån)

Men jag tycker att den här populärvetenskapliga artikeln av forskaren Charlotte Lundgren lyckas väldigt väl. Samspelet mellan häst och ryttare är subtilt – men systemet är detsamma från lägsta nivå till den högsta. Det handlar bara om att förfina och renodla.

Etik och kritik

Är hästen ett redskap vi nyttjar brutalt för egen vinning eller här de våra bästa vänner? Det är en fråga som stått i centrum för den hästrelaterade debatten på olika sätt under den här sommaren. Det är en viktig fråga för oss som håller på med hästar och hästsport. Trots det har jag bitvis tyckt att debatten varit obekväm, och jag har försökt att rannsaka mig själv med varför det är så.

Framför allt är det debatten efter bilderna och filmerna från Falsterbo jag reagerat på. Jag tycker att det är jätteviktigt att diskutera hur vi använder våra hästar och varför, och hästar som far illa av brutal ridning vill jag absolut inte se. Jag var själv inte närvarande under den utpekade framridningen inne på dressyrbanan på Falsterbo, men såg en del på den vanliga framridningsbanan. Där såg jag ingenting som jag själv reagerar på som dålig eller brutal ridning.

Mitt stora problem med den här debatten är nog de låsta positioner som snabbt intas. Många upprörs och går ut hårt, och inte så mycket mot enskilda ryttare som mot tävlingsdressyren generellt. Andra försvarar tävlingsdressyren med näbbar och klor. På sitt sätt är ju det bra att debatten inte landar i personangrepp, och att debattörerna väljer att titta på helheten. Men den starka polariseringen gör debatten nyanslös, och det tycker jag är trist.

Inlägg som dessa är ett relativt säkert sätt att få många läsningar och uppmärksamhet, det är väl prövat sedan tidigare, och ju mer kategorisk du är desto fler delningar och uppmärksamhet får du. Många gillar att förfäras och uppröras.

I debatten hänvisas det dessutom rätt svepande till ”forskning” som visar att hästar far illa av att gå med kort hals. Såvitt jag vet finns det bara en riktig forskningsstudie gjord på detta, och den säger att hästens huvudposition inte har nämnvärt stor fysisk inverkan på hästen. Här behöver vi mer forskning för att verkligen veta hur hästarna påverkas av olika typer av ridning – både fysiskt och mentalt. Detta handlar om generell ridning och träningsmetoder – att det är skadligt för hästen om ryttaren brukar våld mot den är förstås självklart. Här finns det en tydlig distinktion att göra – är det hästens huvudposition som är problemet, eller ligger i själva verket problemet i att ryttaren brukar krafttag för att placera och hålla kvar huvudet där?

Om det går att få formerna för dressyren så att de premierar god ridning och dålig ridning inte belönas kommer dålig ridning vara historia.

Jag tycker inte att dagens dressyrridning är oproblematisk. Jag är övertygad om att det förekommer grov ridning och olämpliga metoder – och det måste vi förstås reagera mot. Vi behöver även ha en levande och konstruktiv diskussion om riktningen och utvecklingen inom dressyren. Vad vill vi uppnå? Vilken ridning ska premieras?  Vad är det som man får bra poäng för? Hur ska bedömning och poängsystem se ut för att premiera god och harmonisk ridning?

Jag tycker absolut att dressyren och dressyrridningen ska diskuteras och granskas. Men jag är samtidigt tveksam till om det ska ske genom den här typen av bildserier och vidhängande fördömanden. Även om det är svårt, besvärligt och administrativt krångligt måste vi arbeta oss in till själva kärnfrågan:

Vad är dressyr egentligen? Och hur kan vi bedöma det på ett rättvist, begripligt och trovärdigt sätt? Ryttarna gör det som lönar sig. Om det går att få formerna för dressyren så att de premierar god ridning och dålig ridning inte belönas kommer dålig ridning vara historia.

Utöver det behöver vi personer med civilkurage som ställer sig upp på plats och protesterar när de ser personer som beter sig olämpligt. Det gäller stewards, överdomare och publik. Även tränare, veterinärer och vanliga stallkamrater har ett ansvar  – både att säga ifrån och att hålla debatten levande, på ett konstruktivt sätt, utan kategoriska ställningstaganden och låsta positioner.

WE-tävling i Trolleholm

Igår var vi iväg och tävlade i Trolleholm. Ulrik var dessutom banbyggare så han åkte i egen bil direkt efter frukosten. Jag tog in hästarna (som går på bete och sover ute även i full tävlingskondition) och gjorde iordning dem. Ja, jag flätade också, vi vågar inte vägra fläta 😉 (eller Ulrik hade nog vågat om inte jag flätade åt honom – men Xipos långa man är betydligt mindre vägen när den är flätad).

Vi rider båda medelsvår klass. Dressyrprogrammet är roligt med en del svårigheter på motsvarande msv B-nivå i dressyr. Tyvärr fick Amelia och jag inte alls till det, det kändes lite oengagerat och som vi inte riktigt var på samma våglängd. Ulrik vann dressyren, vi blev tvåa på drygt 62%.

Teknikbanan var tuff. Svårklassryttarna red precis samma bana, med skillnaden att de rider på en hand. På flera ställen var det bara två eller tre galoppsprång mellan de olika hindren, och rörelsen sidvärts över bom skulle göras med lans i ena handen. Amelia kändes jättefin på framridningen, och vi var verkligen taggade – trots det ösregn som kom när vi red fram och gjorde att vi var genomblöta båda två.

Jag startade, och den fina känslan fanns verkligen där. Andra hindret var grind framlänges. Under anridningen mot den kommer det ett litet hobbyflygplan och börjar cirkla på låg höjd över oss. Precis när vi tagit oss igenom grinden och jag ska lägga på öglan för att stänga gör planet en loop ner mot oss. Am blir störd och jag tappar repet. Noll på det hindret. Men vi samlar ihop oss och fortsätter, och trots att planet är ytterst irriterande rider vi på jämna sjuor i hindren, förutom på ringen som jag missar och knockar ner. Jag är framför allt nöjd med parallellslalomen med sju stolpar som vi satte klockrent med perfekta byten och balanserade svängar och fållan som Amelia brukar tycka är tung. Nu gick hon den balanserat och fint och fick till både byte och halvpiruett i galopp på ett utmärkt sätt. Trots en nolla på ett hinder slutade vi på drygt 62%. Ulrik vann även tekniken.

Till speeden var vi båda taggade! Vi red snabbt och snävt, men tyvärr fick vi lite trassel på grinden baklänges, vilket kostade några sekunder. Ulrik och supersnabba Xipo vann speeden men vi var inte jättelångt efter.

Totalt sett vann Ulrik – och det var bara en placerad i klassen. Jag är mycket nöjd med min andraplats, även om den inte gav mig någon rosett idag. Men framför allt är jag supernöjd med den fina känslan och de jämna ritterna vi gjorde i teknik och speed.