Dressyr/Grao Duque/Träning

Mer träning

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Igårkväll var Grao och jag iväg och tränade för andra gången den här veckan – nu var det dressyr för vår vanliga dressyrtränare Olof. Grao har känts riktigt fin sedan förra träningen, även om vi mest bara ridit på stubbarna och inte dressyrat alls. Olof bekräftade detta och tyckte vi hade ett bra utgångsläge för träningen. Dagens stora problem var att den bakre dörren i ridhuset var öppen för luftgenomsläpp. Den har aldrig varit öppen innan! Grao tyckte det var jätteskumt och ville inte gärna gå mot det hörnet.

Lektionens stora fokus låg på att få honom att bära vikt på höger bak. I vänster varv måste jag rida honom relativt rak och aldrig kompromissa med stödet på yttertygeln just nu. Jag måste hela tiden se till att han kliver på fram, och alltid rätta bakifrån, se till att bakbenen driver framåt innan jag gör något annat. I höger varv blir det lite annorlunda, även där är förstås kontakten med ytter viktig, men jag måste samtidigt fånga upp högersidan där med.

Jag fick dessutom en mycket bra och tydlig instruktion som jag inte haft så tydligt formulerad för mig tidigare. Grao är ju mycket kvick, och jag måste vara kvick i hjärnan och ta snabba beslut. Men det innebär inte nödvändigtvis att jag ska vara kvick i hjälpgivningen. Istället ska jag ta snabba beslut men låta dem ta tid att genomföra. Jag ska vara lite seg för att på så sätt även få honom lite långsammare i reaktionen. Dessutom är det förstås lättare att inte överkorrigera om jag tar det lite bit för bit.

Resultatet av lektionen var att vi avslutade med en härlig samlad galopp och en luftig, stark trav med lite kadens – det kändes rätt bra.

Grao Duque/Working Equitation

Varm WE

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Häromkvällen åkte hästarna och jag in till Malmö och hämtade husse på jobbet. Det fanns ingen hästparkering, men de har en helikopterplatta utanför. Då vi inte såg någon helikopter på ingående tog vi den.

Det var 33 grader varmt när jag lastade vid femtiden på kvällen, så hästarna fick åka så nedcabbat som det går – luckorna bak helt nere och fönstren fram öppna. Det verkar inte ha dragit på dem så det varit obehagligt i alla fall – och jag som kört en hel del i bil utan AC vet ju att det ändå hjälper en del om det fläktar lite.

Efter att vi hämtat husse fortsatte vi hem till Julia. Tack och lov kunde vi rida på utebanan. Det var ett tag sedan vi hade en riktig WE-träning nu, och det var kul att se att Grao fungerade mycket bättre på Julias utebana nu än i början av sommaren.

Fokus under passet låg till stor del på noggrannhet. Julia vill att när vi sänker svårighetsgraden måste noggrannheten och perfektionen öka i minst samma proportion. Rider vi t ex parallellslalom i trav ska det vara så nära perfektion som det bara går – det är ju en lätt nivå för oss och då får vi inte nöja oss med ”det där gick väl rätt bra”.

En nyckel till perfektion och precision är att inte rida fort. Grejen är ju att det kräver en del samling för att bli bra – och då måste vi se till att ha den. Efter att ha ridit några riktigt bra vändor i trav i parallellslalomen fick jag göra den med enkla byten. Tack vare noggrannheten i traven kunde vi göra även det helt ok – även om vi förstås tappar kvalitet när svårighetsgraden ökar.

Ett annat hinder vi tränade på var muggflytt med ryggning i slalom. Jag har inte gjort den med bara tre meter mellan käpparna innan, men nu löste vi det efter lite pillande. Nyckeln här är att få första steget helt rätt. När det är så trångt måste första steget vara att ytter bak flyttar in under magen, följt av inner bak, utan att vi egentligen går bakåt. Sen kan vi börja rygga. När vi fick till det första steget gick resten mer eller mindre av farten. Rygga med precision är egentligen inte något Grao har svårt för, men även här finns det förstås mycket att göra för att höja kvaliteten och öka precisionen.

Julia har en trägrind också. Den är en svår nöt för oss. Vi red i alla fall igenom den när Julia höll i grinden, och jag kunde stå en liten stund intill, tillräckligt länge för att nudda grinden. Rör jag den så den flyttar sig så spricker det dock än så länge.

När vi var klara var klockan nästan åtta – och då hade temperaturen precis gått ner under 30 grader. Tur att vi hade välfyllda vattenflaskor med oss.

Teknik/Träning/Uncategorized

Övergångar och utvärdering

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Jag använder appen Equilab relativt flitigt. Jag tycker det är rätt intressant att se hur min uppfattning av ett ridpass stämmer med de objektiva fakta som appen samlar in. Särskilt intressant tycker jag uppgifterna om gångart, övergångar och vilket varv jag rider i är.

När det gäller gångart finns det dokumenterat på tre olika sätt. Två är uppdelade på tid – dels får jag reda på hur mycket tid jag ridit totalt i varje gångart under ett pass och dels får jag en tidslinje över passet som har färgmarkeringar för gångarterna. Den tredje är en karta med sträckan jag ridit, med olika färg för gångarterna på samma sätt.

En intressant reflektion som jag gjort när jag jämför dessa diagram är att det är lätt att överskatta hur mycket tid jag har travat och framför allt galopperat. Har jag däremot ridit ut och kan titta på sträckan tycker jag att bilden stämmer bra med min upplevelse. Det är kanske inte jättekonstigt. Om jag har skrittat, travat och galopperat lika långa sträckor på ett pass har jag ju lagt betydligt mer tid i skritt än i galopp, eftersom galoppen tar mig samma sträcka mycket fortare. Även på ridbanan är det förstås så, även om det är svårare att se på ett diagram. Detta har fått mig att inse att vi troligen har lättare att uppfatta sträckan vi tar oss fram än vilken tid den tar.

Diagrammet som visar gångarter genom passet gillar jag nog särskilt mycket. Det här ovan är från ett pass med Arno från i våras – ett ganska vanligt pass anpassat för en fyraåring.  Jag inser att jag sällan rider särskilt länge i samma gångart – undantaget ett längre pass i skritt i början och slutet. Det blir med andra ord ganska ”randigt”, och varje rand markerar ju förstås en övergång. Dels är ju övergångarna i sig stärkande, så bara det är förstås bra. Sen gillar jag att hela tiden stämma av att jag verkligen kan byta gångart på ett bra och balanserat sätt. Har jag kvar samma lösgjordhet om jag byter gångart? Kan jag fortsätta i en rörelse men i en annan gångart? Kan jag göra rena övergångar som är i balans? Upplever jag att det är lätt för hästen att gå från en gångart till en annan eller behöver han anstränga sig eller ändra på något?

Det är faktiskt inte heller så stor skillnad på om jag rider en yngre häst som Arno eller en äldre som Grao – men jag har förstås betydligt högre krav på kvalitet och jobbar en hel del tuffare med en äldre häst än en yngre.

 

 

 

Föl/foto/Olsgårds Ferro

Fölfrossa igen

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Idag hade jag med kameran när jag hälsade på Amelia och Ferro – det var ett tag sedan jag fotade honom nu. Ferro utvecklas finfint tycker jag. Nu är det mesta av fölpälsen borta och det har kommit fram en vacker mörkbrun färg. Han är lite överbyggd just nu, men det är ju helt normalt. De går i en hage som sluttar rejält. Ferro är säker på fötterna och har musklat på sig ordentligt.

recept

Godaste sommarpotatissalladen

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Häromdagen hittade vi ett jättegott recept på ljummen potatissallad på Toftebo kalkons webbplats. Vi har redan gjort den två gånger, den funkar jättebra till det mesta faktiskt.

Skär små delikatesspotatisar av någon sort i tjocka skivor. Ringla över lite olja. Rosta i ugnen i 10 minuter på 250 grader.

Häll på generöst med sparris skuren i bitar och blanda. Rosta i 10 minuter till.

Blanda potatis och sparris med färsk spenat och en vinaigrette gjord på olja, pressad citron eller lime, honung, salt och peppar (vi använde rörsocker ist för honung, funkade bra det med).

Grao Duque/Träning/Uteritter/Xipo

Morgonträning

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

När det är så här varmt är det rätt skönt att komma upp tidigt på morgonen och rida, och precis så gjorde vi idag. Vi valde dock lite olika träning – jag red ut ett varv på stubbarna och Ulrik höll sig på ridbanan.

 

Grao och jag fick en härlig runda på ca 5 kilometer. Han var mycket mer tillfreds ute på stubbarna idag och vi kunde trava en hel del och även galoppera lite. Tyvärr finns det ju inga höjdkurvor på den här kartan, men det är ordentliga backar på sina ställen.  Jag är riktigt nöjd med det här passet, trots att han fick en härdsmälta när vi kom hem till ridbanan – för att gödselplocken låg ner. Antagligen hade han gått och skärpt sig så länge att det bara brast för honom när han väl var hemma.

Ulrik tränade enhandsridning och det kürprogram han jobbat med att sätta ihop. Tyvärr konstaterade han att det inte riktigt håller för tävling än. Han behöver arbeta lite mer med formen för att det ska bli bra. Han har god precision och gör övningarna korrekt, men kvaliteten räcker inte.

Avel/Olsgårds Ferro

Vi håller tummarna för pappa

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Just nu är Ferros pappa, Ironman H, och tävlar unghäst-VM i Ermelo i Holland. Det går riktigt bra, han har gått till femåringarnas final! Tyvärr rapporteras det att ”ingen svensk har gått till final” – det beror på att ryttaren, Yvonne Österholm, tävlar för Finland. Men Ironman H är svenskägd (av min fd tränare och goda vän Anette Christensson), stationerad i Sverige och godkänd i SWB, så nog tycker jag han är svensk alltid!

Avspändhet, god ridbarhet och mycket bra galopp är en sammanfattning av Ironman Hs omdöme. Det gillar vi! Bra galopp har vi ju redan sett att Ferro har, och avspändhet och god ridbarhet är sådant vi eftersträvar hos hästarna uppfödda hos oss. Även Amelia har ju en stor arbetsvilja, som hon verkar nedärva. Vi hoppas att Ferro kommer visa att han fått det från sina föräldrar när han blir äldre.

Nu håller vi tummarna för Ferros pappa i finalen!

Grao Duque/Uteritter/Xipo

Stubbar stubbar stubbar

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

En stor fördel med att bo där vi bor är att vi har tillåtelse att rida på alla stubbåkrar runt oss. De är evighetslånga och dessutom rejält kuperade. Ett pass på stubbarna blir alltså rätt mycket backträning också. Vissa backar är riktigt branta.

Jag började dagen med att ta ut Grao en sväng på stubbarna. Förra året var första gången han gick på stubb. Han tyckte det var superläskigt när det frasade om fötterna, och allt vi hann göra då var att träna på att gå ut på stubben och skritta en kort sväng utan att få panik. I år verkade frasandet inte vara något problem, men som ni säkert förstår är det ändå lite jobbigt för Grao att gå iväg på ställen där han aldrig har varit, på ett konstigt underlag. De åkrar där det dessutom ligger halmbalar är förstås extra jobbiga. Idag skrittade och travade vi i alla fall nästan fyra kilometer, uteslutande på stubbar. Det går alltså att ta sig så långt och ännu längre bara på stubbar, det är härligt! Jag vågade inte släppa på honom i galopp än, men så fin som han var på slutet känns det ändå inte som om det är långt borta.

Sen var det Xipos tur. Han vet vad stubbar är! Han tyckte uppvärmning var totalt meningslöst, något som mesar hittat på. Han ville galoppera! Nu! Tyvärr råkade min app lägga av efter första 10 minutrarna, så jag fick inget loggat. Lite synd, men inte hela världen. Vi red en runda som var ungefär dubbelt så lång som den Grao gick, också den helt uteslutande på stubbar. Vi galopperade nästan hela tiden, det var bara vid de allra brantaste nedförsluten vi skrittade. Vi varierade galoppen från ganska långsam och samlad till riktigt fort, när Xip själv fick bestämma. Det är rätt härligt att släppa på honom i de branta uppförsbackarna och känna hur fint ryggen jobbar under en.  Vi hade närkontakt med en hare också – riktigt nära. Xipo höll alltså på att trampa på den. Men han upptäckte den i sista stund och hoppade. Tack och lov rakt framåt, och jag hängde med bra. Jag tror haren blev räddast och jag näst räddast. Xipo såg inte riktigt problemet, han hoppade ju.

Jag konstaterade att Xip verkligen har fått god kondition och styrka. Vi red i ca 45 minuter, nästan bara i galopp förutom korta skrittpauser och skritt i början och slutet. Han kändes inte ett dugg trött, trots att en del backar var både långa och branta, och det kändes som att ju tuffare stigningen blev, desto mer tog han i, även på slutet.

Här står vi högst uppe på en kulle. Längst bort, till vänster i bilden, finns vår gård, den närmsta gården på bilden är nog ungefär 1 km fågelvägen från vår gård. Bilderna gör inte de magnifika utsikterna rättvisa, det är sagolikt vackert.

Väder

Vilken hetta

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Hettan och torkan ställer ju till rätt mycket elände i år. Vi är hittills förskonade från bränder och det ser ut som om vi får det foder vi behöver, så för den delen kan vi i alla fall vara lugna. Det är dåligt med bete i hagarna, men vi har lite hö att stödutfodra med, och hästarna är i fint hull. Men jag lider verkligen med alla dem som ännu inte vet hur de ska kunna mata sina hästar i vinter.

Jag försöker åka ner till stranden så mycket jag hinner, efter jobbet. Vattnet är härligt varmt och skönt, jag uppskattar verkligen att ha en fin sandstrand så nära.

I trädgården ser det rätt tråkigt ut nu. Det enda jag vattnar är växthuset och krukorna på innergården, så det mesta i övrigt är torrt och tråkigt. Dessutom gynnar det här vädret ogräset. Potatisen som vi satte i våras är skördeklar – men även om det finns många potatisar så är alla pyttesmå. Täckodlingen håller fukt, men det kräver ju ändå att det finns någon fukt att hålla.

Blue Hubbarden verkar ändå ha klarat sig hyfsat och vi har ett par riktigt stora på gång. Äpplen har vi också i riklig mängd, och i helgen gjorde vi den första äppelpajen. Blåbär får vi inga alls i år, men det ser ut att kunna bli en del björnbär i alla fall.

De mauretanska malvorna som tidigare år funnits i överflöd är bara några stycken i år, och de är en halvmeter höga istället för en och en halv till två. Jag ska ta tillvara fröna och se till att det kommer nya frön i rabatten till nästa år.

Av rönnbären att döma kommer det i alla fall bli en mild vinter, det finns verkligen inte mycket rönnbär heller.

I morgon planerar jag att åka och rida öppen bana i Trolleholm med Grao. Först sa prognosen regn, och det kändes ok. Nu är den ändrad till uppehåll och 34 plusgrader.

 

Resor och utflykter

Roadtripp – sista etapperna

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

En körig vecka och en varm och intensiv helg har gjort att jag hamnat på efterkälken här! Jag sammanfattar helt enkelt våra sista roadtripdagar i ett enda inlägg så jag kommer ikapp.

Från Karlovy Vary åkte vi en bit österut för att sedan vända norrut. Dagens mål var Rzepin, en liten stad i Polen, ett delmål på väg till Szczecin i Polen. När vi svängde norrut körde vi in i Tyskland igen, och körde på tyska sidan gränsen ända till Frankfurt am Oder, som ligger i höjd med Rzepin.

Vägen var backig och vacker, med mycket utsikt. På grund av vägarbeten svängde vi in på rätt små vägar, och lagom till lunch var vi i Glashütte – Tysklands klockcentrum. Det är en ganska liten by, som är helt dominerad av klocktillverkare och klockförsäljare. Den här vackra fabriksbyggnaden från 20-talet är bara ett exempel.

Vi åt en god lunch på ett kafé och gick sedan en promenad och tittade på klockfabrikerna. En av de större hade en öppen entré med utställning och luftkonditionering. Tyvärr missade vi dock möjligheten att gå på guidad tur i fabriken – synd, för vi var rätt nyfikna på hur mycket som görs hantverksmässigt och hur mycket som görs industriellt på en exklusivare klocka.

Vi fortsatte på mindre vägar och kom till sist fram till Rzepin. Där visade det sig att hela torget och omkringliggande gator var helt uppgrävda. Och stan var inte större än att det var i princip hela stan.

Hotellet såg inte heller jättefräscht ut från utsidan.

Men när vi kom in blev vi rejält förvånade. Där var allt nyrenoverat och jättefint! Utsikten var däremot rätt trist.

I byn fanns det två restauranger, en pizzeria och den på vårt hotell. Vi tog en kort promenad till pizzerian på ungefär den enda gatan som gick att gå på, och bestämde oss sedan för att det fick bli hotellrestaurangen. Vi hade ju ätit en rejäl lunch, så vi bestämde oss för att äta polska piroger till kvällsmat, det brukar vara gott! De här var helt ok, inte de bästa vi ätit, men inte dåliga heller.

Nästa dags etapp var en av de kortare – knappt 20 mil. Det gjorde att vi kom fram till hotellet i Szczecin vid lunchtid. Hotellet var fyrstjärnigt och centralt – med parkeringsplats på innergården, hiss och AC. Inte minst det sista uppskattade vi mycket efter att ha bott på många varma hotellrum. Vi gick ut på stan och åt lunch i ett stånd – polska piroger igen. De här var stekta och riktigt goda! Vi letade även upp ett glasställe där vi tidigare ätit god glass och tog efterrätt där.

Efter att ha promenerat ett bra tag och spanat restauranger för kvällen bestämde jag att vi skulle äta i en av restaurangerna vid torget. Det var jag som bestämde, för jag fyllde år! Vi tog ett glas vin på en annan uteservering först. Det visade sig vara helt rätt val av restaurang, maten var verkligen supergod.

Jag åt teryakivingar till förrätt, glömde fota när de kom in, men som ni ser åts de med god aptit. Det var dessutom en rätt rejäl portion för en förrätt…

Min huvudrätt var oxfilé på ost- och potatismos med en peppar- och svampsås till.

Även detta var fantastiskt gott, och mycket! Trots att vi var jättemätta ville vi ha efterrätt, och creme bruléen med jordgubbar på gjorde oss verkligen inte besvikna.

Dagen efter, på fredagen, hade vi båtbiljetter hem – från Swinoutije till Ystad. Den sju timmar långa båtresan på en tråkig båt gick trots allt rätt bra. Vädret var fint, så ett tag satt vi ute, resten av tiden fanns det såna där bra flygplansfåtöljer där vi kunde sitta och läsa. Däremot var nog lunchen det sämsta vi ätit på hela resan. Och under resten av året. Tur vi hade fått en riktigt bra hotellfrukost innan!