Höavstötande material

Jag har ett par mountainhorse-ridbyxor som jag verkligen gillar. De är sköna, sitter bra och har snygg färg. Men de är helt hopplösa att ha när man hanterar hö. Då blir det så här:

wp-1475334067434.jpg

Kunskapen om vilka material som inte attraherar hö är värdefull kunskap för den som går ut och morgonfodrar och kvällsfodrar i lite olika typer av kläder. Det absolut bästa är något otippat: Plysch. Japp, sån som man hade i myskläderna på 70-talet alltså. Själva luggen är så blank att inget hö fastnar. Därför ser jag alltid till att ha ett par mysbyxor i plysch – hästmatarbyxor helt enkelt. Annars är ju morgonrock och gummistövlar en klassisk hästmataroutfit, i alla fall i det här huset.

Träningswraps

wp-1475053142492.jpg

Vi har en bra bit att köra till vår tränare, och vi tränar dessutom ganska sent på vardagskvällarna. Det gör att vi ofta kommer hem närmare 22.30, och då är det lite väl sent för att äta kvällsmat. Hästarna ska ju också tas omhand innan vi får gå in. Äta innan träningen har vi för det mesta svårt att hinna med, det kan bli lite yoghurt på sin höjd.

Därför har jag kommit på en toppenbra lösning – jag gör wraps som vi äter i bilen på väg hem. De smakar så himla gott när vi är färdigtränade, och de är enkla och behändiga att äta i bilen.

Jag använder de största tortillabröden och fyller dem med lämpliga rester och grönsaker. Har jag inga bra rester kan jag köpa en bytta blandade salladsingredienser från butikens lunchsalladsdisk. Där finns det massa goda saker, i de som är på bilderna här är det sallad av olika sorter, tomat, avokado, rödlök, pasta med pesto och grillad kyckling. Detta toppade jag med Biggans Thai Mahal-sås. En god sås med töntigt namn!

Wrapen sveper jag in i folie – först en bit runt basen, den sitter kvar under tiden som vi äter. Sedan en bit om toppen för att hålla allt på plats. Den är enkel att ta bort när vi ska äta.

wp-1475053160042.jpg

 

Kan grovfodret vara för bra?

 

Häromdagen fick jag en intressant fråga från Caroline, som driver bloggen Carolines hästdröm. Hon funderade på om grovfodret kan vara för bra – det vill säga att det är för höga värden i det.

Det är en intressant fråga där det korta svaret förstås är ja – det kan det. Men som vanligt är det ju inte riktigt så enkelt. Här tänkte jag fokusera på energi och protein. Att makromineralinnehållet skulle vara skadligt högt är inte sannolikt, och även när det gäller mikromineralerna är det svårt att komma upp i för höga nivåer med bara grovfoder.

Alla hästar behöver en viss mängd mat att tugga på för att tarmsystemet ska må bra. Ofta pratar vi om gränsvärden neråt för torrsubstans – TS. Ett absolut minimivärde är ca 1,2 kg TS per 100 kg häst. Här ska man tänka på att allt som hästen äter räknas med – står den på halm och tuggar i sig av halmbädden är det också TS som hästen äter.

En lättfödd häst måste vi dessutom hålla koll på att den inte får i sig för mycket näring. Framför allt gäller det energi. Olika grovfoder har olika energiinnehåll, och blir energiinnehållet åt det högre hållet begränsar det mängden grovfoder hästen kan äta. En lättfödd häst som får i sig för mycket energi blir tjock. (observera att energi i fodret inte har med energi i ridningen att göra)

När det gäller protein är hästarna oftast lite mer toleranta mot ett överskott som kommer från grovfoder. Men även här kan det bli för mycket för hästen .Det kan vara så att den totalt får i sig för mycket näring från grovfodret. För en svårfödd häst kan det även vara problem om energi/proteinkvoten blir hög. Då kan det gå åt energi för att bryta ner proteinet, vilket gör att energin inte räcker till för att hålla hästens hull.

Ofta hör man att det kan vara bra att komplettera ett kraftigt hö eller hösilage med halm eller gräsfröhalm för lättfödda hästar. Det kan bli lite av en tankevurpa. Halm innehåller inget protein, men en del energi – ca 40-70% av vad hö normalt ligger på. Man minskar alltså proteinet rejält och energin något genom att byta ut en del mot halm. Om du har ett ”bra” grovfoder som har högt proteininnehåll men inte alltför högt energiinnehåll kan det alltså vara en bra strategi. Om proteinet är lite lägre och energin hög är det inte alls en bra idé. Då gäller det istället att kompensera med ett proteinrikt grovfoder, till exempel lusern.

För många hästar är det bra att hitta ett näringsrikt grovfoder. Det kan göra att de klarar sig bra utan andra tillskott. Men det näringsrika fodret kan även stjälpa foderstaten på några olika sätt:

-Hästens behov täcks med en för liten giva. Hästen får inte tillräckligt mycket TS. Dessutom kan tuggtiden bli för kort. Hästar är gjorda för att söka föda stor del av dygnet och de behöver hålla matsmältningsapparaten igång. Därför mår de inte bra när fodret blir för effektivt. Där kan det fungera att hitta metoder för att bromsa ythastigheten och på så sätt få en mindre giva att räcka längre tidn.

-Om det är energin i fodret som är för hög kan det bli svårt att öka proteinintaget utan att energin slår i taket eftersom alla proteinfoder även innehåller någon mängd energi. Dessutom måste tuggtiden och TS-behovet tillgodoses

– För mycket protein i fodret behöver inte vara ett problem, många hästar klarar rätt stort överskott av protein från grovfoder. Men du bör vara medveten och observant på effekterna.

 

Mycket nytt för liten häst

Igår var det dags för Grao att besöka vår tränare för första gången. Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle gå att köra honom dit och rida i en ny miljö. Han är väldigt känslig för en del saker och förvånansvärt cool med annat – och det är inte självklart vad som är vad.

Vi är vana vid att inte se på lastning som ett problem över huvud taget. Grao delar inte riktigt den uppfattningen – han tycker att det är skumt att gå in i släpet. Att Xipo redan stod därinne spelade ingen roll alls. Men efter ungefär 10 minuter stod han ändå inne, och väl där står han och åker bra.

När vi var på plats var det mörkt. Vi bestämde att det var bäst att lasta av Grao först, sadla honom tillsammans och sen lasta av Xipo och sadla honom medan jag höll båda hästarna. Grao tittade sig lite omkring, och stod sedan helt stilla medan vi fixade med honom. Det var inte heller några problem att hålla båda när Xipo blev sadlad.

Jag började med att leda Grao runt i ridhuset – min plan var att han skulle få titta av sig det värsta under tiden. Men han var inte särskilt tittig alls! Speglarna var inte heller något bekymmer. Troligtvis är han riden i ridhus tidigare, och det är ju betydligt mindre att glo på inomhus än utomhus.

Planen för den här gången var att tränaren skulle rida för att bilda sig en uppfattning om honom och på så sätt bättre kunna hjälpa mig att rida honom sedan. Han satt upp och konstaterade att ”så liten känns han ju inte”. Tja, med tränarens jättelånga ben såg han faktiskt rätt liten ut! Jag hade inte heller tillräckligt långa stigläder egentligen, men han hade ändå fötterna en bit under magen. Grao är ju rätt långbent men inte så djup i bålen. Däremot ger han ett intryck av mycket häst när man rider, troligtvis på grund av en hel del hals, rejäl motor och gång.

Det var en fröjd att se honom riden – jag har bara sett honom riden på film innan, det är ju alltid jag som rider. Det var också roligt att se leendet på tränarens läppar, och i första galoppen utbrast han spontant ”det här var ju väldigt angenämt”. På det hela fick han massor med lovord  – en känslig och lyhörd häst med bra driv och motor. Dessutom är han ju väldigt mjuk och bekväm! Bra köp, grön stämpel i pannan, blev det slutgiltiga omdömet.

Vi har ju redan insett att Grao behöver arbete och att det är väldigt bra för hans hjärna att få arbeta. Han bekräftade det genom att gå rakt in i transporten när vi skulle hem – trots att vår lampa i släpet hade gått sönder.

Jag är verkligen jättestolt över min duktiga häst – både att han skötte sig så väl på främmande mark och att han visade vår lusitano-ovane tränare en del av rasens allra bästa sidor.

I morse var det dags för ny premiär. Med regn och blåst konstaterade vi att täcke nog var nödvändigt. Grao har bara varit ute i regn en gång innan hos oss – då var det över 20 grader och han stod utan täcke. Han hatade det.

wp-1475048304665.jpg

Han har aldrig haft täcke på sig någonsin innan han kom till oss. Jag har tränat med stalltäcke i boxen, men nu fick det alltså bli utomhuspremiär med regntäcke. Till min stora glädje fungerade ett regntäcke i 145 som min förra häst Hugo hade haft bra. Förhoppningsvis kan han ärva hela Hugos täckesgarderob.

Han testade att bocka lite med täcket och konstaterade att det funkade. Sen fick han nosa på Xipos täcke för att se vad han hade på sig. Efter det ställde de sig och betade.

Amelia hos veterinären

Idag har Amelia och jag varit på Saxtorps hästklinik och duktiga veterinären Anne Haglund har tittat på henne. Hon konstaterade att det är något som inte är helt rätt i höger bak, precis som vi misstänkt. Däremot menade hon att det troligtvis är rätt svårhittat eftersom det är så vagt. Min plan för Amelia har ju sedan tidigare varit att trappa ner tränandet och betäcka till våren. Därför konstaterade hon att vi visst kan leta, hitta något, behandla vänta och sedan sätta igång – men då är det troligtvis ändå inte så lång tid jag hinner träna henne om jag ska följa min ursprungliga plan. Hon menade dessutom att en behandling varken gör från eller till för hennes allmänna mående – hon är såpass bra att hon kan gå som promenadhäst och betäckas redan som hon är nu, det är bara träning på bana hon inte klarar i dagsläget.

Beslutet blev därför enkelt. Vi går inte vidare och utreder och behandlar. Jag kommer promenadrida henne, rakt fram i alla gångarter är inga bekymmer, och så blir det betäckning till våren.

Det är så skönt med en veterinär som är vettig att resonera med, som kan förstå när jag beskriver en gradskillnad i ridningen och kan se ett problem som inte yttrar sig som en hälta eller taktstörning. Det tydligaste tecknet nu är att hon sätter in höger bak in under magen istället för att spåra när hon går på en liten volt.

När jag skulle betala sa jag ”idag kom vi väl inte upp i självrisken”? Nej, svarade Anne, det är inte Evidensia du är på!  Dessutom konstaterade hon att det var lite bra att vi inte kom upp över det eftersom hon inte kan säga att hästen är halt.

Tillbaka i selen

Idag har vi haft en intensiv hästdag. Först åkte vi med Arno till Stall Win. De har hunnit flytta sedan han var där på inkörning i våras, så det var ett helt nytt ställe för honom, om än med bekanta människor. Arnos sommarlov är alltså över och han ska tillbaka i selen – bokstavligt talat. Det blir bara en repetitionsvecka för honom den här vändan – för att se att hans färdigheter är kvar och blir befästa. Vi passade dessutom på att gosa med de fina kattungarna där, det finns nog inget sötare än kattungar.

Sen red vi våra hästar hemma. Grao skötte sig utmärkt!

Efter en snabb lunch åkte jag iväg till Vellinge där jag hade WE-träning för ett helt nytt gäng. De var duktiga och läraktiga, det är roligt att fler och fler upptäcker hur rolig vår gren är.

Efter träningarna hade vi möte i skånska WE-kommittén. Vi planerar en clinic och mingelkväll den 21 oktober i Staffanstorp – inbjudan kommer ut i veckan!

Lyckad shoppingutflykt

wp-1474746270282.jpg

Idag gjorde vi en heldagsutflykt till mina föräldrar Båstad och passade på att besöka den lilla men relativt välsorterade butiken Rider Sport. Det var framför allt deras bra utbud av bett vi var nyfikna på. Jag var ute efter ett relativt smalt, kort men ändå tungt tvådelat bett till Grao. Det blev ett Sprenger Novocontact 115 mm. Även Xipo ska få prova det här bettet, de har ju samma storlek.

Ulrik upptäckte även att de hade vardagsridstövlar som såg riktigt vettiga ut och till bra pris. Jag har ju alltid 38 i skor, och tyvärr fanns inte den storleken med vida skaft, som jag behöver. Men jag bestämde mig för att prova ett par 39 för att se hur de var – och till min förvåning passade de! Jag har ju hittills ridit med hårda lösa skaft till vardags för att inte slita på mina fina Königs, men nu kan jag lyxa med ridstövlar varje dag. De här är dessutom mjukare i skaften och därför helt ok att gå omkring med, även om jag inte går några längre stunder i stövlar.

wp-1474746179207.jpg

Utöver det blev det ett regntäcke på rea. Vi har några krav på våra täcken – de ska inte ha hals och de ska ha ett yttertyg med minst 1200 DEN tjocklek. Här hittade vi ett fint regntäcke i 1600 DEN i 135  – Xipos storlek som troligtvis även passar Grao.

wp-1474746206487.jpg

Grao har för övrigt inte haft täcke på sig innan han kom till oss. Jag har nu testat att lägga ett tunt stalltäcke på honom och det har gått bra. Med den tunna päls som han har blir det nog skönt med täcke i skånskt höst- och vinterklimat.

Det där med foderjournal

Egenodlade äpplen behöver troligen inte loggas i foderjournalen
Egenodlade äpplen behöver troligen inte loggas i foderjournalen

Den som håller djur som kan bli livsmedel, alltså inte är sällskapsdjur är skyldig att registrera sig som foderföretag och föra foderjournal. Enligt Jordbruksverket är hästen inte ett sällskapsdjur. Det innebär i praktiken att hästägare och stallägare är skyldiga att registrera sig och föra journal.

Syftet med registreringen och journalföringen är att ursprunget till allt livsmedel måste vara spårbart. Med hjälp av journalerna ska man kunna spåra vad hästen ätit, och från vilka partier det kommit.

Gränsdragningen är inte glasklar. När jag pratade med Jordbruksverket för ett antal år sedan menade det att det inte är nödvändigt att logga en morotspåse köpt i en livsmedelsaffär, men om man köper en säck morötter från en foderförsäljare så ska den registreras.

Det är stallägaren som ska registrera stallet som foderanläggning och som är ansvarig för foderjournal för alla hästar, även sådana som hyr plats i stallet.

 

Ett sätt att komma runt detta är  att skriva in i hästpasset att hästen inte är avsedd som livsmedel. För att en stallägare ska slippa registrera sig krävs alltså att samtliga uppstallade hästar i stallet har det inskrivet i sina pass.

Du kan själv skriva in uppgiften i passet, men sen måste det registreras hos registerförande organisation i Sverige. För Graos del passade jag på att göra detta när jag ändå hade skickat passet till Svenska Hästavelsförbundet för tilläggsregistrering.

Jag har frågat både SWB och SH om hur vanligt det är att de får in pass för att registrera detta – och båda organisationerna säger att det är mycket ovanligt, bara några enstaka om året.

 

Var tvungen att testa

wp-1474395195512.jpg

Idag friserade jag Grao bakom öronen – det är tydligt att han har varit klippt där tidigare, och nu var det en flera centimeter lång stubb som jag ville ha bort. Han tyckte det var rätt mysigt att bli pysslad med, så jag passade på att testa att fläta. Jag insåg ju att det troligen skulle bli bäst med en bena och en fläta på varje sida, men så ambitiös var jag inte idag utan det fick bli en längsgående, utanpåliggande fläta. Det blev bylsigt. Manen är helt enkelt för tjock, så ska jag fläta på allvar måste det bli en på varje sida. Han fick ha kvar flätan när jag red, det är rätt skönt att inte ha man runt händerna. Jag har ju aldrig haft någon häst med så här kraftig man, så det här är en helt ny värld för mig!