Kajsa på Olsgård

Grao fick några dagars vila den här veckan när jag var på Gotland. Han har gått rätt mycket den sista månaden, både fler och längre pass än tidigare, så tre dagars vila kom nog egentligen rätt lagom för honom. Under sommaren har jag tyckt att han varit lite mer spänd dagen efter en vilodag, och att vi har fått jobba lite mer för att komma i träningsläge då. Det märkte jag inte något av alls igår. Jag skulle ha WE-träningar på kvällen, så jag fick stressa lite för att hinna rida efter att jag landat innan jag behövde åka. Men det var det verkligen värt! Grao var mjuk och fin och vi fick ett riktigt fint pass där jag fokuserade på lösgjordhet och samarbete.

Idag fick vi en tuffare start med ett rätt kraftigt störningsmoment i början av passet. Det gjorde att det fanns en underliggande spänning hela tiden, även om vi faktiskt ändå fick till ett rätt fint arbetspass. På det hela jobbade han jättefint, men det märktes att det hela var mer bräckligt, och minsta lilla kunde få honom att tappa fokus. Men jag konstaterade ändå mycket nöjt att jag kunde komma tillbaka till fokus rätt snabbt varje gång.

Vi har anmält till några tävlingar framöver, så nu hoppas jag att vi kan göra likadant om det är spänt på tävlingsbanan – även om jag förstås helst vill minska graden av spänning.

Igår åkte Grao och jag till veterinären för det årliga vaccinet. Det är verkligen smidigt att svänga över till Svedala Veterinärpraktik och få hästen vaccinerad i släpet, och 320 kr för influensavaccin är verkligen inte dyrt heller. Grao tycker det är lite läbbigt att bli vaccinerad i släpet, men med kunnig personal som tar det försiktigt går det riktigt bra.

På grund av vaccinet igår valde jag att rida ett lugnt pass idag. Jag tycker det går att få riktigt bra resultat även på pass helt i skritt, eller som idag, skritt och lite trav. Nyckeln heter noga. När jag jobbar i skritt hinner jag med att vara riktigt riktigt noga. Jag kan styra varje fot för sig, reglera formen tämligen exakt och hela tiden säkerställa att jag har precis rätt respons på hjälperna. Det kräver en hel del koncentration från både mig och hästen, vilket är utmärkt träning det med.

Jag red en hel del serpentiner. De har flera fördelar. En är att vi täcker hela banan – Grao är fortfarande tittig på en del ställen på banan, i en serpentin får vi utmana det och komma från lite olika vinklar hela tiden. En annan är förstås de ideliga varvbytena. Jag kan verkligen fokusera på att ha jämn drivning från båda bakbenen in i båda tyglarna oavsett varv. En tredje fördel är att jag måste titta och planera vägen för att få bra och jämna bågar. Det går inte att bara slentrianfölja ett spår.

I början fick jag jobba en del med spänningar och tittighet men ganska snabbt var Grao med på hela ”gå noga-grejen”. Jag hoppas att det här arbetet hjälper oss att hitta fokus även när det finns saker att titta på t ex på tävlingsbanan.

Just nu är vi inne i den värsta kastanjefällarlövperioden. Det innebär att vi måste blåsa eller räfsa banan innan varje ridpass. Det är trist, men det funkar rätt bra när banan är helt slätsladdad.

Ikväll var vi iväg och tränade. Jag har funderat mycket över Graos sparkande och bockande i galoppen. Han har ju tidigare haft en superbra galopp, men nu känns det som om den blivit mycket sämre, och dessutom bockar och sparkar han ibland. Självklart har jag funderat på om det är något som är tokigt, som när sadeln inte fungerade. Men då fanns det ett motstånd i hans kropp, den känner jag inte alls nu. Det här var i alla fall den viktigaste frågan jag hade med mig till träningen – jag ville höra Olofs åsikt. Är detta en utbildningsfråga, en styrkefråga eller är det något som behöver utredas på annat sätt.

Vi fortsatte där vi slutade på förra lektionen, i torsdags. Glädjande nog kunde jag börja direkt där jag slutade då, med hästen jämnt framme på båda tyglarna i en stabil och flexibel trav. Vi gick ganska snabbt över till galoppen och ägnade större delen av lektionen åt just galopp. Det kom några sparkar, men de blev färre och färre, samtidigt som kvaliteten på galoppen blev högre och högre.

Troligen är det så att vi kommit i ett läge när vi börjat få till riktig samling, där han inte bara sätter under sig med bakbenen utan han vinklar alla leder och tar mer vikt bak. Det är lite ovant och motigt, och då är sparkarna en motreaktion. Men alltefter lektionen gick hittade han tekniken och blev mer och mer bekväm i detta. Jag fick avbryta och hitta rätt läge ett antal gånger. Den upprepningen är just nu viktigare än att vara kvar länge i det rätta läget. Genom att vi befäster hur vi tar oss dit blir det inte så katastrofalt när han faller ur ramen, vi vet ju hur vi kommer rätt igen.

Vi konstaterade att Grao inte är en särskilt förlåtande häst. Han kräver mycket av mig, jag får inte göra det minsta fel, då blir det pannkaka direkt. Å andra sidan innebär det att vi inte lallar runt i något halvbra. Antingen blir det bra eller så blir det jättedåligt. Och jag lär mig rida.