Träning med tävlingsfunderingar

Igårkväll var jag hos Olof och tränade, och det kändes riktigt bra. Vi hade egentligen bara fokus på en sak, se till att Grao är framme för skänkeln hela tiden. Jag behöver ju inte driva för att få honom att gå framåt, men det innebär inte att han är framme för skänkeln. Det låg en vattenmatta vid kanten som dessutom tydligt visade att han inte var framme för skänkeln när han tittar på något och blir spänd – det var bra träning.

Grejen är ju att jag samtidigt måste hålla nere takten och driva fram längre steg. Det är knepigt att få till och först tyckte jag bara att det var apsvårt. Men helt plötsligt var han där och jag kunde bara följa med. Efter ett tag kunde jag dessutom rida i det läget, det var härligt! Det var en vänstervarvsdag, dvs allt gick lättare i vänster varv. Med Grao är det ju inte så att det alltid är ena varvet som är det lättare, det växlar hela tiden. Grundproblemet är ungefär detsamma, men hur det yttrar sig varierar mycket. Men när jag hittat dragläget i vänster varv kunde jag vända över och behålla det någorlunda även i höger. Vi gjorde samma sak i trav med lättridning, nedsutten trav och galopp.

Eftersom tävlingens stora problem var halterna ville jag träna lite på dem också. Olof satt mitt på kortsidan, som en domare, och jag vände upp mot honom. Grao gick inte bakåt, som han gjorde på tävlingen. Men han var inte heller helt mentalt framåt, så vi tränade på att göra halt och behålla honom i framåtläge i halten. Vi började med ganska korta halter för att kunna behålla framåtläget, sen när det funkar kan jag dra ut på dem. ”Han ska vilja trava fram hela tiden” är inställningen jag ska jobba med där.

Vi pratade även en del om kommande tävlingsupplägg. Grao är ju rätt spänd rent generellt, och än mer på nya ställen. Nu har vi gjort några tävlingsstarter under hösten, tre tillfällen – sex starter. Spänningen slår verkligen igenom. 
Som jag ser det har jag två vägar att välja nu under resten av säsongen (och i Skåne är det rätt mycket säsong kvar). Det ena är att fortsätta att åka ut och träna på att tävla, få honom mer och mer van vid tävlingssituationen och olika tävlingsplatser. Jag har ju fått honom att vänja sig vid att träna på olika ställen, så det känns ju inte helt omöjligt.
Det andra är att skita i att tävla på ett tag och jobba mer med grundridningen, med hans fokus på mig och uppgiften för att ha ett bättre utgångsläge när vi tävlar. Det är trots allt inte jätteroligt att tävla när omständigheterna är så här. 

Olof och jag kom fram till att det är dumt att befästa ett dåligt mönster på tävling. Det är bättre att träna vidare för att som Olof säger ha lite bättre marginaler när jag tävlar. Han förklarade också för mig varför jag fick bättre resultat förra hösten, helt logiskt egentligen. Då löste Grao ALLT med att springa. Fort. Då kunde jag liksom bara sitta och styra och när han blev rädd sprang han bara lite fortare. (utom när det slog slint helt då, men det ar ju inte varje gång). Nu har jag en större växellåda, ett bättre register och mycket mer att spela på – men det är väldigt känsligt. Det gör det mycket mer svårridet, särskilt i en tävlingssituation. Nu satsar vi på att få upp en lite bättre stabilitet på hemmaplan för att sen försöka ta med den ut på tävling.

Lyxiga pommes frites

I helgen handlade vi ju en stor låda Andean Sunside, vår favoritpotatis. Idag har Ulrik förberett pommes frites på ett par kilo. Han skalar den och skär upp dem i stavar. Sedan lägger han dem i kokande vatten och låter dem koka ca 3 minuter. Därefter får de ånga av i ett durkslag. Detta fyller två syften. Dels får han bort en del stärkelse och dels ångar det bort en del vatten. Det gör att de sedan fungerar att frysa. Vi fryser dem i portionsförpackningar, som vi sedan kan ta upp ur frysen och tillaga klart. Vi tycker de blir bäst i vår varmluftsfritös, mycket godare än köpepommes.

Vi tävlar vidare

Idag tävlade vi i Ystad. Det är ju vår hemmaklubb och Grao har tävlat där förr, men ändå var han väldigt spänd i första klassen. Vi red Lätt A:3 för första gången och jag kan dessutom konstatera att det nog är lite för svårt för oss just nu. Vi klarar  varje grej för sig (förutom att vi fick ett tråkigt omslag i första förvända då), men sammansatt blir det lite för svårt, särskilt när han är så spänd. Vi fick 57.8%, med 3or som lägst och 7,5 som högst – på galoppökningen. Jag fick även kommentarer från domaren att hans galopp är jättefin och att när han slutar spänna sig och vi får till det kommer det bli riktigt bra.

Nästa klass var en lagklass, Lätt B:1. Det gick betydligt bättre, men med tre rejäla missar – han backade i båda halterna och fattade fel galopp en gång – blev inte resultatet särskilt imponerande, 60,5%. Totalpoängen är 280 och vi fick treor på alla missarna, så det var alltså en hel procentenhet ner lite drygt för varje miss + då att det sänker det allmänna intrycket rejält.

Jag är inte så glad åt att han börjat tänka bakåt i halterna. Det gör han ju inte hemma, men då har han inte ett domarbord framför sig heller. Förutom att det drar ner poängen rejält är det ju det första domaren ser, vilket givetvis ger ett väldigt dåligt intryck av oss. Jag får börja med att göra halt mot saker han tycker är läbbigt hemma, och sen fortsätta med att sätta upp ett bord vid C och göra halt som på tävling.

Hur man gör knoppar med småflätor

Sedan jag lade ut bilder på mina knoppar har jag fått många frågor om hur jag gör, så här kommer en beskrivning. Bilderna är tagna på mitten av halsen, men det är precis samma sak som görs från nacken och neråt. Flätmetoden kräver ganska lång man, Graos är nästan på gränsen.

Börja med att fläta en fläta som är 15-20 cm lång. Du ska ha minst 5 cm tofs kvar.

Sedan ska flätan dras upp genom roten. Jag har gjort ett verktyg av ståltråd, det tycker jag är det enklaste att använda. Det finns öglor i plast att köpa, men jag tycker de är mycket sämre eftersom de är så veka.

Dra flätan så hårt att det bildas en snygg knopp och det sticker ut en bit fläta bakom.

Vik över flätan till nästa tofs som ska flätas och fläta in den.

Fortsätt tills manen är slut. Sista knoppen rullas som en vanlig knopp.

Äntligen hemma

Idag var det dags för Amelia och Ferro att flytta hem från sommarbetet. Det ska bli skönt att ha dem hemma igen och kunna få igång den där dagliga hanteringen. Vi tycker ju inte att unga hästar ska tränas eller arbetas, men en konsekvent och kontinuerlig hantering ger dem grundförutsättningar för framtida utbildning.

När vi skulle åka till betet gick Ferro enkelt och lätt på släpet, det tog bara någon sekund. Tyvärr funkade det inte riktigt så idag. Han ville absolut inte gå på. Amelia är ju helt okomplicerad, så vi försökte få honom att bara följa med henne in, men det gick inte. Ett par gånger var han inne med framhovarna och satte även upp någon bakhov, men helt in kom han inte. Efter ett tag fick vi tänka om. Vi lastade Amelia och stängde bakom henne, men hade båda framdörrarna öppna. Ferro fick gå till den högra framdörren, som inte har sadelskåp på sig. Amelia stod på vänstra sidan, fast utan mellanvägg förstås. På så sätt stod Amelia och Ferro med huvudena mot varandra och båda såg varandra bra. Ur det läget kunde vi putta/hjälpa Ferro in genom framdörren. Vi kan ju ta bort halva frambommen, så vi hade öppnat upp så han kunde gå in hela vägen därifrån. Släpet är ju egentligen tänkt så att man ska kunna lasta ur framåt, och för Ferros del funkade det alltså bra att även gå in den vägen, även om det var ett lite högre steg upp där. Ferro är så stor nu att det inte fanns plats för honom att vända sig, men han åker ju egentligen bättre baklänges – och då fanns det ju möjlighet för honom att dia lite också.

Det största problemet är ju att Ferro har blivit så lite hanterad under sommaren. Han har ännu inte riktigt lärt sig det där med att gå undan för tryck och att bli ledd. Han är ändå vettig, han börjar inte sparka och stegra, utan visar bara att han inte riktigt förstår och inte är bekväm med situationen – men är snäll mot alla inblandade.

Amelia verkade väldigt nöjd med att komma hem, och urlastningen var ju inget problem, Ferro stod ju med huvudet åt rätt håll redan.

Shoppinglördag

Idag började vi dagen med en shoppingrunda utmed landsvägen – väg 101. Vi började på pantoffelmarknaden i Skivarp, där vi köpte en låda med vår favoritpotatis Andean Sunside.  Det kommer bli massor med gott mos, bakpotatisar, rösti och pommes frites under hösten av dem!

Vi fortsatte till hästbutiken Paloma som åter igen hade utförsäljning med 70% rabatt på allt.

Vi behövde grimskaft och där hittade vi vår favoritsort, med grimmor till, så det blev fyra set. Dessutom köpte vi en jättefin lädergrimma i ponnystorlek som nog blir lagom för Ferro i vinter.

Vi tog alla fem tubtrugs som fanns, tre stora och två något mindre. Dessutom köpte vi två lock till de stora. Jag har aldrig testat lock på dem men tyckte det kunde vara en bra grej. Lite smått och gott förbrukningsmaterial som kammar och hovkratsar och ett dressyrspö slank också med.

Jag köpte ett par handskar, Ulrik ett pelhambett och så köpte vi tillsammans två uppsättningar av såna där gammaldags elastiska benlindor som vi gillar.

Allt som allt hamnade det på över 3000 kr innan rabatten var dragen. Vi fick betala 909 kr. Bra shopping helt enkelt!

Trevligt Riksmästerskap

I helgen var Ulrik och jag i Göteborg, på RM i WE. Arrangörerna hade valt att flytta tävlingarna från själva anläggningen till deras utebana i Delsjön eftersom de några veckor innan tävlingarna hade hästar med feber. Nu visade det sig inte vara något allvarligt och karantänen hävdes veckan innan. Men med alla förberedelser gjorda hölls ändå tävlingarna på utebanan, och det funkade utmärkt trots en del regn. Underlaget höll fantastiskt bra och på söndagen var det en hel del publik där.

Vi valde ju i år att bara ha RM på en nivå i varje åldersklass – den högsta nivån. Tyvärr blev det inga anmälda juniorer eller Young Rider till sist, så den enda RM-klassen var seniorernas, som gick i svår klass. Däremot fanns det öppna klasser från Lätt B och uppåt, och även en juniorpokal-klass i Lätt B. Till seniorklassen var det sju anmälda, men en ryttare blev sjuk så sex kom till start. Det är ändå inte så illa tycker jag. Och kampen i svårklassen blev tuff och spännande!

Dressyren gick på lördagen. Det var tuff konkurrens, det var inte många poäng som skilde ryttarna åt. Åsa Cidh slutade på första plats, tätt följd av Johanna Nygren och Mia Säwe.

På söndagen var det först dags för teknik, och sen speed. Cecilia Hansson hade ritat en tekniskt svår bana som krävde hög kvalitet i galoppen från start till mål och hög precision i ridningen. Även banorna i Lätt A och Msv klass var tuffa, och jag tror de ryttarna ställdes inför något av det svåraste de har ridit. All ära till dem som tog sig runt! För svårklassryttarna som ju tävlade om en mästerskapstitel kändes det utmanande och spännande med en så svår bana. Dessutom visade det sig att banan också var mer tittig än man kunde tro vid första anblicken.

Det gjorde att resultaten skakades om rejält. När speeden var klar var det klart att det stod mellan Mia Säwe och regerande mästaren Johanna Nygren. Mia tog ringen och Johanna missade den, skulle det bli avgörande?

Nu blev det inte det, Johanna red såpass snabbt att hon red in de missade tio sekunderna med marginal och hon tog alltså hem sin tredje RM-titel med Mia bara en poäng efter.

För oss i publiken bjöd årets riksmästerkap på en trevlig upplevelse, trots en del regn. Arrangörerna hade ansträngt sig och verkligen sett till att publiken skulle trivas. Tävlingarna hade fritt inträde men vi valde att köpa VIP-biljetter. Det var också ett trevligt grepp  – för en hundralapp fick vi en lite lyxigare upplevelse med låneparaplyer, bangång med banbyggaren, fri tillgång på varmt kaffe och mycket annat. Dessutom bjöd ju ryttarna på en riktigt spännande tävling, med hög kvalitet på ridningen på en utmanande bana – en god sportupplevelse helt enkelt!

Fint kvällspass

Grao och jag fick ett riktigt fint ridpass ikväll. Banan var perfekt mjuk och sviktande efter 20 mm regn det senaste dygnet, och blåsten hade avtagit ner till ca 10 m/s i byarna – praktiskt taget vindstilla för våra förhållanden alltså.

Jag började med att jobba med trav-skrittövergångar på serpentin. Jag är jättenoga med allt, vägen, takten, eftergiften, spårningen och förstås själva övergångarna. Det blev ett tjugotal övergångar åt varje håll, ett bra arbete tycker jag! Jag fortsatte sedan med trav på 20-metersvolt, där jag tänjde lite framåt, och arbetade med att rida fram lite större steg med bibehållen takt och spårning.

Galopparbetet bestod av noggranna fattningar från skritt – de blev riktigt bra, vilket gjorde att galoppkvaliteten också blev riktigt bra. Sedan arbetade jag med att få honom att sätta under sig höger bak så som jag vill, framför allt genom att jag ser till att sitta precis rätt över honom. Ulrik hjälpte mig en del med sitsen, det är suveränt att ha ett par ögon på sig som direkt ser när något förändras. En sak som han konstaterade var att jag inte ska trampa ner i stigbygeln när jag flyttar vikten utan snarare tänka att jag sänker knäet. Det kändes direkt när jag fick till det rätt, och han kunde stå och hjälpa mig med att säga till så fort jag hamnade fel. Högergaloppen blev riktigt bra på så sätt, och vänstergaloppen var inte så långt efter.

Jag avslutade med några skänkelvikningar i trav. De blir bättre om jag hela tiden tänker att han ska ta större steg framåt, och ser till att jag alltid har honom framför mig. Skänkelvikningarna är generellt rätt bra, men de är också känsliga för om grunderna är rätt. Om inte allt stämmer går det genast ut över kvaliteten på sidvärtsrörelserna.

Hejdå Atosen

Vi har haft vår Hyundai Atos i sju år ganska exakt. Den har varit en riktig trotjänare, men nu tyckte vi att det var dags att byta ut den. Den är inte den optimala bilen för att pendla 7 mil om dagen på 100 och 110-vägar, och det är just det vi använt den till det senaste året. Även om den inte gått så långt och är i fint skick så är den ändå 15 år gammal, så vi räknade inte att få särskilt mycket pengar för den. Igår kväll lade vi ut en annons på blocket där vi begärde 6500 kr för den. Vi märkte direkt när annonsen publicerades – det ramlade in mail, sms och telefonsamtal i hög hastighet. När annonsen legat ute i två minuter kom det första prutningsförsöket, han ville betala 3500 kr för den. Vi förklarade att vi inte halverar priset vi satt när annonsen bara legat ute i 2 minuter.

Av alla som hörde av sig var det rätt många som kändes helt oseriösa, och sådär 90% av alla ville pruta, utan att ha sett bilen. De flesta ansåg att 5000 var ett bra pris tydligen. Vi funderade lite på vad som hänt om vi istället begärt t ex 8500 kr. Hade de då tyckt att 7000 var rätt pris, utan att ha sett den?

Men flera ville komma och titta, och vi sa att vi är hemma vid 18 – efter det är de välkomna. Vi håller inte bilen åt någon utan den som först tar den får den. När vi kom hem stod det redan en kund på gården, och en kvart senare var bilen såld, utan prutning. Vi satte oss och smsade alla andra som sagt att de ville komma. Det blev ett ganska intensivt dygn, men på det hela taget blev det ändå en bra och smidig affär. Nu hoppas vi att Atosens nya ägare kommer uppskatta den som vi gjort!

Prao i ridhuset

Igår red jag en liten sväng på Amelia. Det är ganska exakt två år sedan jag red henne sist. Hon är ju fortfarande kvar på bete hos en vän till mig, och jag har inte haft möjlighet att låta Ferro träna på att stå ensam i boxen. Därför fick han följa med till ridhuset och gå med lös under tiden. Han gjorde stora ögon när jag satte mig ovanpå Amelia, det var konstigt! Sen tyckte han att det var rätt kul att springa med runt. Jag red Amelia i en kvart ungefär och lät henne gå på lösa tyglar men i alla gångarter. Hon är verkligen fin på hjälperna även om hon inte är så vältränad.

Efter arbetet fick de gå ut i hagen, som vi precis hade utökat en del. Det fanns massor med gott gräs där!