Vågar du vägra fläta?

13087683_10208950586475523_8356473785812509065_n

För någon vecka sedan pratade jag med Sabrina Söderberg som startat facebookgruppen Våga vägra fläta. Det blev en artikel på tidningen Ridsports webb. Igår lades artikeln ut och jag blev faktiskt rätt förvånad över det stora engagemanget och de många kommentarerna.

Att många vill fortsätta att fläta när de tävlar dressyr tycker jag inte är så förvånande. Inte heller att många tycker det är snyggt med en välflätad häst. Det är ju trots allt så vi lärt oss att en fin häst ser ut – prydligt, välgjort med en lång, blank välmusklad hals under knopparna. Men från att vilja fläta själv för att man tycker det är fint till att ha starka kommentarer om hur andra väljer att göra tycker jag är ganska långt.

Man ska se proper och välvårdad ut i dressyr! Dessutom underlättar det för en domare att se hästen hur den arbetar om den är knoppad…. det finns andra ridsportgrenar för den som inte vill hålla klassiska dressyren vid liv

I alla sporter så finns det ”regler” om hur det ska se ut när man tävlar. Är ren lathet om man inte vill fläta hästen då det ser så mycket vackrare ut med en flätad häst och är man dålig på det så är det bara att träna som i allt annat.

En annan tycker att man ska visa respekt för arrangören som lägger mycket tid på tävlingarna. Det är ju en jättebra tanke, men frågan är om det inte finns andra saker man kan göra för att visa arrangören respekt som de uppskattar mer?

Jag knoppar, dels för att det är finare och dels av respekt för arrangören. De lägger tid på att fixa tävlingen, då kan jag lägga tid på att fixa i ordning mig och hästen. Min uppfattning är att de flesta jag träffat som inte vill knoppa är dåliga på det, för att de övat för lite.

Som ni ser är detta redan andra citatet där åsikten att de som inte vill knoppa är dåliga på det framkommer. Det här tycker jag är ett ganska fult retoriskt grepp. Det nedvärderar motparten och motpartens åsikt effektivt. Dessutom finns det en undermening att ”är du dålig på att fläta så rider du säkert dåligt också”. Titta på det första citatet – om du inte vill fläta kan du låta bli att rida dressyr också.

Lite ordning och reda ska det vara!! Varför vara så rebellisk mot allt? KLART KNOPPARNA SKA VARA KVAR!!

Nej, en dressyrryttare ska inte vara rebellisk. En dressyrryttare ska snällt stå och fläta, och snyggt ska det bli, annars får de ställa sig i skamvrån och träna.

Men det finns ju andra åsikter också. Här en domare:

Mitt fokus som domare är inte om hästen är knoppad eller inte. Detta skulle aldrig påverka min bedömning och det tar jag för givet att det gäller alla domare.

Jag hoppas verkligen att det är så! Hur gör vi då? Nej, vi vågar inte vägra fläta. Fast kanske ändå? Än så länge har vi i alla fall flätat. Amelia får knoppar och Xipo får en längsgående fläta. Det är Amelias knoppar som är på bilden högst upp, och så här ser Xipos fläta ut.

13076775_10208950650237117_8818467405046994478_n

Working Equitation-läger för de yngsta

IMG_3180 (1)

I helgen har jag haft ett miniridläger för två pojkar och deras ponnyer – åttaårige Viktor och russet Fiona och sexårige Alvar med welshponnyn Siskin. Alvars lillasyster Vera var med på ett hörn också, och provade alla hinder som storebror red.  Vi tränade på halt mellan bommar, enkelslalom i både skritt och trav, fålla, muggflytt, kanna och lans. Killarna var verkligen jätteduktiga! De red båda dagarna, och det märktes andra dagen att de blivit varma i kläderna. Båda ponnyerna är jättefina barnponnyer, lagom framåt och inget onödigt bus. Innan vi plockade bort hindren passade förstås Ulrik och jag på att rida på dem med.

På kvällen fick vi även besök av familjen Årnfelt-Ramström som sov över en natt på väg hem från sin bilresa Europa runt, så det har varit full fart här. Ulrik har tagit bilderna när inget annat anges.

IMG_3203
Viktor har snygg stil med lansen
IMG_3175 (2)
Trav i enkelslalomen

IMG_3185

13579917_10157045463840705_1593058142_o
Vera är bara fyra, men hon klarar kannan galant. Foto: Cia Jardelid

Min slugmaster har kommit

Stånds 019

Jag slog ju till och beställde en slugmaster häromdagen, och nu är den testad. Tyvärr lever den inte riktigt upp till förväntningarna – som i och för sig var rätt höga.

Först gick vi ut på ridbanan, där brukar vi alltid ha mycket sniglar av någon anledning. Vi plockade raskt sex-sju sniglar, men när vi skulle tömma insåg vi att det inte var så bra att plocka på sand. Rensningsmekanismen kärvade, och vi fick rengöra den noggrant innan den fungerade. Även senare har vi insett att det bara behövs enstaka sandkorn för att den ska kärva – så på och runt ridbanan får vi fortsätta plocka manuellt med tång.

På gräs och på grusväg fungerar den bättre. Men även där är det ibland svårt att få sniglarna att fastna, och på grusvägen måste man se till att det inte hamnar stenar mellan piggarna. Nu tror jag i och för sig att de flesta dör bara av att man trycker alla spikar i dem, men det är ändå lite irriterande. I instruktionerna står det att man inte ska trycka utan bara låta tyngden arbeta, men då upplever jag att de nästan aldrig följer med. Ett lätt tryck behövs. Det kan kanske bero på att vi har mycket sniglar i gräs som är lite högre än gräsmatta, men även där tycker jag faktiskt att det behövs lite tryck.

Efter varje användning måste den rengöras noga. Det är en del pill med det, eftersom snigelslemet sätter sig rätt rejält. Efter rengöring har vi sprayat med 5-56, och det känns som om det är bra – rengöringsmekanismen går faktiskt bättre och bättre.

Summeringen är lätt besvikelse. Så länge man inte är på sand funkar den ok – men det går inte fortare än att plocka med tång. Även om man inte behöver böja sig så är det lite för mycket pyssel och fix för att det ska fungera för att det ska vara riktigt smidigt.

Är det bra att dressyrprogrammen blir tekniskt lättare?

Inför det aktuella numret av Ridsport intervjuade jag Lars Andersson som är den som arbetat med dressyrprogrammens utformning de senaste 15 åren ungefär. Jag ville veta varför dressyrprogrammen framför allt i lätt klass blir tekniskt sett lättare och lättare.

På 80-talet red du skänkelvikningar i skritt och framdelsvändningar i Lätt B. Du vände halvt igenom i galopp, lade sex skrittsteg innan du nådde spåret och sen fattade du den andra galoppen. I Lätt A red du åttametersvolter i både trav och galopp, du gjorde längre och tvärare skänkelvikningar än idag och du fattade galopp ur både halt och ryggning, på medellinjen rakt mot domaren. Allt detta är svårigheter som vi inte ser i programmen idag. En annan skillnad är att på den tiden skulle allt ske på en exakt punkt, idag har du ofta en sträcka mellan två bokstäver på dig i de lättare programmen.

Lars förklarar att fokus för dressyrprogrammen är kvalitet i rörelserna och kvalitet i hästens utbildning. Programmen ska inte fälla utan istället uppmuntra god utbildning och hjälpa ryttaren att hitta kvalitet i rörelserna. ”Petimeterdressyr leder inte framåt” säger han.

Jag tycker det var en av de mest intressanta intervjuer jag gjort på mycket länge. Lars är en klok och genomtänkt person som har en tydlig strategi han arbetar efter. Det är inte lätt att skapa dressyrprogram som har krav på sig att vara korta, relativt enkla att lära in och som framför allt ska ge domaren så bra möjligheter som det går att göra en rättvis bedömning. Jag tror också att hans strategi är helt rätt för att få fram väl presterande resultat i högre klasser på sikt – och faktum är ju att svensk dressyr på elitnivå definitivt har höjt sig rejält sedan 80-talet.

Men samtidigt blir jag lite orolig. Hur slår det här för alla hobbyryttare med normala hästar, såna som Caroline pratade om i sitt blogginlägg som jag skrev om härom dagen? Alla som gillar att träna dressyr, men som aldrig kommer kunna få fram den där schwungen och bärigheten i sina hästar? Alla som trots det faktiskt kan träna sig till perfektion i raka ryggningar med rätt antal steg och exakthet i övergångarna? Alla som kan arbeta med förfining och precision även om stor mekanik och luft i steget saknas? Dessa ekipage som kanske inte är elitdressyrens framtid, men som älskar att träna och tävla på sin nivå?

Jag tror att bredden bidrar till eliten på flera sätt. Ett sätt är den rena kopplingen – även elitryttarna har börjat på lägre nivå någon gång i tiden. Ett annat sätt är att glädjen i att tävla dressyr föds i breddtävlandet. Finns den glädjen hos en amatörryttare kanske den uppmuntrar även sina barn att tävla dressyr – och de kanske är potentiella elitryttare. Eller så gillar man sporten och vill stödja den genom att vara funktionär, stötta Dressyrringen, köpa biljetter till Falsterbo, GHS eller SHS eller på andra sätt allmänt bidra till att sporten kan finnas och fortleva på alla nivåer. Dessutom är breddens licenspengar rätt viktiga för eliten i dagens system. Frågan är om det går att utforma ett tävlande som passar alla dessa grupper? Ett tävlande som stimulerar bredden och som stimulerar eliten?

Jag är inte främmande för att dela dressyrtävlandet i två ligor – en för proffs och en för amatörer. På så sätt kan båda grupperna få det just de behöver. Då skulle man kunna ha helt olika program i de båda ligorna. I proffsligan är de lättare programmen tekniskt lättare – där kan de träna sina unga hästar och utveckla gångarter och kvaliteter på ett sätt som är lämpligt för hästar tänkta för högre klasser. I amatörligan kan programmen istället vara tekniskt mer knepiga för att på det sättet premiera hästar som är välridna, lydiga och välgymnastiserade. Även de allmänna intrycken kan se lite olika ut och viktas olika.  Lite som WE-dressyrprogrammen, där teknisk färdighet på olika sätt lyfts framför stor gång.

En trädgårdsrunda

Trädgård 007

Dags för en trädgårdsrunda med kameran! Det här är väggen utmed vårt stall, mot innergården. Jag är så nöjd med blomningen där! Det är två gamla klängrosor som fanns när vi flyttade in, men som då var rätt undanträngda av en stor schersmin som dominerade den här rabatten. Dessutom finns det svarta, enkla stockrosor som jag frösådde förra året och en särskild variant av malva, mauritansk rödmalva, som jag sått i år. Längst fram är en rad med lavendel. Det blev lite trångt, men fint tycker jag!

Trädgård 031

Trädgård 001Trädgård 038

I vår häck finns en hel del roliga växter. Nu blommar strävdeutzian, som jag verkligen gillar.

Trädgård 012

Det flätade pilstaketet har verkligen tagit sig.

 

Trädgård 008

En lilja och lite oregano

Trädgård 022

Trädgård 013

Mina hallonbuskar är inte så välskötta, men de ger bär!

Trädgård 028

Arbetar för högtryck

Stånds 013

Vi har en 13 år gammal högtryckstvätt som jobbat flitigt hos oss. Men de sista åren har den känts långt ifrån arbetsvillig, och den har gärna gett igen med diverse duschkaskader eftersom packningarna inte varit helt fräscha – och det har varit rätt svårt att få tag på nya. Förra året höll den dessutom på och stönade och stånkade oroväckande mycket. Så när vi såg ett rabatterbjudande på en 13 år modernare version av samma modell och märke slog vi till. Invigningsjobbet blev att tvätta släpet, vilket den gjorde med den äran. Särskilt bra var att det går att ställa trycket.

Stånds 006

Ett bra knep när man tvättar släpet är att parkera det i uppförsbacke – då rinner vattnet ut fint.

Betet som engagerade

703

Gårdagens blogginlägg gick som en raket – delvis på grund av Ponnymammans blogginlägg. Det blev även en livlig diskussion på min egen facebooksida. En del av diskussionen handlade om mineraler på bete – något jag tidigare skrivit om. 

Det blev även en diskussion om huruvida jag märker ord eller inte när jag säger att det inte är betet som är problemet. Naturligtvis handlar det inte om att märka ord. Jag kan ju till exempel inte säga att det är dåligt att bo i Stockholm för att de jag känner som har begått lagbrott bor i Stockholm – och sen mena att det är att märka ord om någon ifrågasätter det? Nej, det handlar som jag sagt tidigare om att identifiera angripa själva problemet om det finns problem – inte skära brett runt problemet och förkasta det som inte är problematiskt.

Bilderna jag använt både i det här inlägget och det förra kommer för övrigt från ett unghästbete – Bassholmen i Bohusläns skärgård. Fram till 2011 gick det varje sommar ett tjugotal ett- och tvåårshingstar lösa på ön. De flottades dit och hem. Vår Hugo (Halifax e Highcruiser, f 2008) gick där sommaren 2010. Den typen av sommarkollo tror jag alla unghästar skulle må bra av!

 

Behöver man en elithäst i lätt dressyr?

Nästa nummer av tidningen Ridsport kommer handla en hel del om dressyrtävlande på breddnivå. Jag har skrivit en del av texterna och det har varit ett högintressant arbete. Jag har intervjuat flera personer som är genomtänkta och intressanta att prata med. En av dem är Caroline Johansson. Hon är en vanlig men ovanligt klok hästtjej. Anledningen till att jag pratade med henne var det här blogginlägget om sporthästavel och hopplöshet. 

Caroline vill ha roligt med sin häst. Hon vill kunna rida ut barbacka i skogen och samla kraft om hon har haft en jobbig dag på jobbet. Hon vill kunna göra roliga saker med sin häst. Och en av de roligaste saker hon vet är att träna och tävla dressyr. Och med tävla menar hon verkligen tävla och ha en chans att vinna – inte bara Lätt C/Lätt B utan gärna i alla fall medelsvåra klasser. Men går det att göra allt detta med en och samma häst, funderar hon. Och går det att ha en häst som placerar sig i låt oss säga Msv B eller Msv A som vanlig hobbyryttare. Och kan man göra andra saker med den? Går det att låta den gå i flock i stor hage? Går det att ge sig ut och galoppera över ängarna med vännerna? Går det att skritta barbacka på lång tygel och nynna för sig själv?

Jag tycker Caroline har kloka funderingar, och jag delar hennes bild av vilken typ av hästar det är som placerar sig på dressyrtävlingar. Relativt lågt i klasserna är det tydligt att känsliga kvalitetshästar som kanske dabbar sig lite ibland ändå slår de stabila hästarna som går som klockor, men mindre spänstigt och uttrycksfullt.

Jag tror det är viktigt att våga titta på detta. Är det så här? Och är det så det ska vara? Jag kan se att det kan vara positivt för dressyrsporten  – ur elitperspektiv och för att få en ”bredare elit”. Men samtidigt kan jag se att det kan vara skadligt med. Om inte gemene ryttare tycker det är roligt att tävla dressyr, eller ser det som en gren som kräver ”svåra hästar” kommer de inte vilja tävla. Och då kommer de troligtvis inte anstränga sig för att deras barn ska tävla dressyr heller. Och vem vet – där kanske vi tappade en blivande landslagsryttare?

Frågan diskuteras som sagt i flera artiklar i kommande Ridsport – missa inte det numret, jag tycker det är riktigt bra!