Första försöket

wp-1478272369774.jpg

Idag har Grao och jag varit på välarrangerad Pay & Ride på Ystad RK. Det var en väldigt spänd häst som ändå genomförde en Lätt C:1 på ett rätt ok sätt. Det verkligen kokade i honom bitvis, och i första galoppen drog han iväg och jag trodde han skulle hoppa över dressyrstaketet på kortsidan. Jag fick ta tag rejält i honom för att få stopp.

Spändheten var ju genomgående men bitvis fick jag honom ändå att arbeta på hyfsat, och vi landade på 64,6%. Det var förstås en generös bedömning, men ändå roligt att jag kunde få sjuor på det mesta som inte flippade. Med lite träning och erfarenhet tror jag det kan bli riktigt bra. Det är ju ingen mening för mig att lösa hästlicens för i år, men jag hoppas kunna hitta ytterligare någon P&R innan jul.

Det som inte funkade så bra var lastningen. Han har ju tvekat lite tidigare men det har gått att lirka in honom på ett par minuter. Idag tog det betydligt längre tid, både när vi skulle dit och när vi skulle hem. Det får nog bli lite lastträning framöver, för så här kan vi ju inte ha det. Jag är van vid hästar som går rakt in och blir mest förvånad när det inte är så.

Jag testade även dubbelfläta – min första någonsin. Även där finns förbättringspotential, men jag tycker ändå resultatet blev godkänt som första träning.

wp-1478272409820.jpg

Vinterunderhåll av ridbana

I stora delar av landet har den första snön redan fallit. Här har vi inte haft någon snö, men inatt var det frost för första gången. Vi rider och tränar utomhus året om, vilket innebär att vi vinterunderhåller ridbanan för att alltid ha ett så bra underlag som möjligt. Vi har ridit utomhus året om i över 10 år, tidigare i Västergötland, nu i Skåne. Med lite arbete fungerar det bra! Så här gör vi:

För det första är det viktigt att ridbanan har en ok dränering. Det är ju inte själva sanden som fryser utan vattnet som är i underlaget. Vi vill ha en jämn bana där underlaget är lika överallt och inga isfläckar.

En bra vana är att alltid sladda banan slät efter att sista ryttaren har ridit varje kväll. Detta bör åtminstone göras när prognosen visar minusgrader. Vi lämnar ytterst sällan en osladdad bana över natten.  En bana som är helt slät när den fryser är ett mycket bättre utgångsläge för en vinterbana än en som är knölig. En frusen bana utan snö på kan man salta.  Vi använder vanlig natriumklorid och har aldrig upplevt några problem med hovar eller utrustning.  Saltet hjälper ner till ca -7 grader. Blir det kallare kan det ändå fungera bra om ridbanan är torr och vi har ridit regelbundet på den så sandkornen redan är separerade. Magnesiumklorid är dyrare, men har en lägre fryspunkt, den klarar ca 12 minusgrader.

Hos oss är det ju bara Ulrik och jag och en granne som rider på ridbanan. Därför väljer vi att inte salta hela banan utan riktar in oss på de vanligaste ridvägarna.  Med ett saltat fyrkantsspår, en 20 m-volt i var ände och saltade diagonaler klarar man sig ganska långt. Salta gärna spåret rätt så brett så det finns utrymme för sidvärtsrörelser och möten.  Detta sparar en hel del salt, men det har även ytterligare en fördel: För att saltet ska fungera bra behöver sanden rivas upp regelbundet. Det görs till exempel när man rider på underlaget. På de delar av banan där man sällan eller aldrig rider får saltet sämre effekt. Man kan salta inför den första frosten, eller efter det har frusit. Om man saltar ordentligt första gången på säsongen brukar det räcka att tilläggssalta med ungefär halva mängden någon gång då och då. Åtgången för en 20×40-bana där spår, volter och diagonaler saltas är ca 4-6 x 25 kg första gången. Vi har inga maskiner att sprida med utan vi går helt enkelt runt med en hink i ena handen och ett fodermått eller liknande i andra och sprider för hand.

Det är inte nödvändigt att sladda banan efter varje användning, men det är ändå bra att försöka göra det. Om temperaturen sjunker så banan fryser är det tråkigt om den är ojämn och knölig. Dessutom fungerar saltet bättre när underlaget regelbundet rörs om.

Detta sätt fungerar alldeles utmärkt, tills det kommer snö. Då måste man göra ett val: rida på snön eller skrapa bort den. Om man har en helt plansladdad bana under snön och bor i ett klimat där det finns risk för att det tinar och fryser om vartannat är det oftast bäst att ploga bort snön, och sedan fortsätta som man gjorde när det var fruset och barmark. Om det kommer mycket snö, som man misstänker kommer ligga länge kan man istället välja att sladda ihop snön till ett bra underlag.

För att få snö att bli ett bra och fungerande underlag som inte är alltför djupt krävs tät och regelbunden sladdning för att få snön att hålla ihop och för att få bort alla hål och knöligheter som blir av hovspåren. Mina norrländska vänner tycker att det bästa är att packa med skoter, som i skidspår. Av förklarliga skäl har det aldrig varit aktuellt för oss på våra breddgrader. Om temperaturen ligger stadigt på minusgrader kan en sådan här bana bli riktigt bra. Neckdelen är att snön blir packad och det tar längre tid för den att försvinna när det börjar töa. Det kan dessutom bli rejält isigt om det fryser på igen.

Det största problemet med vinterbanor är när vädret inte är stabilt, utan det smälter och fryser om vartannat. Huvudfokus då är att hela tiden försöka hålla banan så jämn som möjligt. En jämn bana kan man alltid rida på, men man måste kanske anpassa tempot. Är banan isig bör man ha hästen välbroddad, helst med minst fyra brodd i varje sko.

Hur vi än anstränger oss finns det dagar då underlaget inte är perfekt. Då får vi anpassa träningen efter det. Har vi en långsida som är bättre – då kan vi arbeta med  övergångar där, t ex fatta galopp, galoppera tre språng och sen gå ner till skritt. Är banan slät men hård fokuserar vi på skolor i skritt, halter och ryggingar till exempel. Den typen av precisionsarbete har vi sedan stor nytta av när vårsäsongen kommer igång – ett grundligt arbete i skritt ger förvånansvärt bra effekt.

Vad är en bra elev?

Efter inlägget om tränare har jag fått en del reaktioner från tränare som menar att många elever glömmer sin egen roll. Det är två parter i tränar/elevförhållandet, och de tycker att det är viktigt att även tänka igenom sin roll som elev för att få ut mesta möjliga av träningen.

Att vara tränare och elev är i grunden inte ett jämlikt förhållande. Eleven köper en tjänst av tränaren. Det gör att jag tycker att kraven på eleven ser annorlunda ut. Tränaren kan ställa krav på eleven för att det är det som behövs för att de ska nå det gemensamma målet – elevens och elevens hästs utveckling. Eleven kan ställa krav på tränaren eftersom den faktiskt köper en tjänst av tränaren. Men det är eleven som måste styra nivån på kraven. Om eleven inte vill utvecklas så är det strängt taget elevens problem.

Men här tror jag en tydlighet i kommunikationen är viktig. För att kunna ha den tydligheten behöver eleven ha funderat igenom och verkligen analyserat VAD hen vill ha ut av träningen, och om det är rimligt. Det senare är dessutom en lämplig diskussionsuppgift för parterna tillsammans. Vad är syftet med vår träning? Hur ser förutsättningarna ut? Vilka förutsättningar kan tränaren påverka, vilka kan eleven påverka och vilka kan de påverka tillsammans? Finns det förutsättningar som inte går att påverka? Eller förutsättningar som eleven inte VILL påverka? Det vill säga: hur ser ramarna ut för vårt gemensamma arbete, vem ansvarar för vad och vilka mål  är rimliga för oss att sätta upp.

Båda tränarna som reagerat menar att det är meningslöst att träna elever som inte arbetar bra mellan lektionerna. Jag skulle inte vilja kalla det meningslöst – under förutsättning att tränaren och eleven har kommit överens om att det är så det kommer fungera. Vill eleven träna då och då för att det är kul, men inte har några direkta ambitioner att utvecklas måste det också vara okej. Men då är det förstås viktigt att förstå att det inte kommer att ske så mycket framsteg. För eleven som är ambitiös och vill utvecklas gäller det förstås att kunna förvalta träningen och arbeta med den mellan träningstillfällena, särskilt om de är relativt glesa. Även här är ju kommunikationen en nyckelfråga – och ansvaret ligger då på stor del på eleven som är beställare att definiera VAD den beställer. En bra tränare säger då dessutom ifrån om de inte vill arbeta på det sättet – tränaren måste på samma sätt vara klar med vilken tjänst de vill och kan sälja.

Allt det här är givetvis lättare om det är vuxna elever. Barn vet inte alltid vad de vill, och det är inte de som är direkta beställare av träningen – det är ju oftast deras föräldrar. Då får en del av dialogen föras med föräldrarna, men med lyhördhet för barnets önskemål och ambitioner. Det gäller dessutom framför allt för föräldrarna att vara observanta på att ett barns ambitioner kan svänga relativt fort. Det som var hela livet ena månaden behöver inte vara det ett halvår senare.

Working Equitation med mycket publik

I helgen visade fyra ryttare från Ölmstad Rid- och körsällskap WE på Elmia. Det var mina vänner Åsa Linnér, Mia Säwe och Åsa Saletros (vars blogg ni hittar här till höger) och ponnyryttaren Frida Nyander. De gjorde en fartfylld och bra uppvisning som verkligen ryckte med och engagerade den stora publiken. Det är verkligen roligt att vår gren visas upp på det här sättet. Min förhoppning för framtiden är att vi inte bara får vara ett kortare showinslag utan att det faktiskt även kommer vara tävlingar i WE på den här typen av evenemang. Framför allt teknik- och speedmomenten är ju extremt publikvänliga och spännande för åskådarna. Tänk om vi till och med kunde ha en internationell tävling på Elmia, och en i Falsterbo! Grenen är ju krävande på många sätt och premierar verkligen god ridning, samtidigt som det är lite fart och fläkt och spänning.

Här kommer ett gäng bilder från helgens uppvisning.

wp-1477991585687.jpg wp-1477991526791.jpg wp-1477991478925.jpg wp-1477991415487.jpg wp-1477991355989.jpg wp-1477991311236.jpg wp-1477990928450.jpg wp-1477990826892.jpg wp-1477990691888.jpg wp-1477990607868.jpg wp-1477990532981.jpg wp-1477990462158.jpg wp-1477990422750.jpg wp-1477990363790.jpg wp-1477990301641.jpg

Vad är en bra tränare?

Jag har precis läst en intressant tråd på Bukefalos om vad tränarna säger och vilken feedback ryttarna upplever att de får. Många tycker att tränarna bara talar om vad hästen gör för fel och inte vad ryttaren gör som gör att det blir så. Det här är en fråga som jag funderat på en hel del både när jag tränar själv och när jag har elever. Jag har förenklat resonemanget till att det finns tre nivåer av feedback från tränaren:

  1. Vad händer?
  2. Vad beror det på?
  3. Hur tränar jag för att det inte ska hända?

Den första typen av feedback är ganska lätt för tränaren att ge. ”Bogen glider ut i höger varv” ”Baken går före i skänkelvikningen” eller ”hästen ramlar på bogarna i upptagningen efter mellantraven” är exempel på den typen av feedback. Det är konstateranden som kan vara bra att få påpekade om man själv inte känner det, men i många fall är det sådant som gör att tränaren till stor del kan ersättas av en spegel eller någon som filmar.

Andra nivån kräver givetvis mer av tränaren. Den måste ha kunskap och erfarenhet av orsak och verkan. Denna erfarenhet bör dessutom omfatta olika hästar och gärna även olika ryttare, eftersom det inte är maskiner utan individer vi pratar om.

Tredje nivån kan vara rätt enkel om du hittat svaret på andra nivån – men den behöver inte heller vara det. Ibland handlar det bara om att förhindra orsaken till att det som händer händer. Men minst lika ofta handlar det om att den fysiska förmågan måste tränas upp på ett eller annat sätt. Det är ju inte alls säkert att du får en bättre öppna genom att rida många öppnor. Det troligaste är faktiskt att om du fortsätter att göra öppnan likadant kommer hästen göra likadant. Ibland kan det räcka att ryttaren ändrar något så blir det bättre, men det kan även vara så att hästen behöver fysiskt tränas för att klara att göra öppnan bättre – och då är det inte optimalt att träna genom att göra många öppnor.

Utöver detta måste en bra tränare kunna se helheten, alla saker som behöver rättas till och bedöma i vilken ände det är bäst att börja, vilka saker som är grundorsaker och vilka som är följdorsaker och på vilket sätt träningen ska läggas upp för att uppnå bästa resultat.

Nu är vi ganska långt ifrån att se om öppnan är korrekt utförd, och det är uppenbart att det är ett extremt svårt och komplext jobb att träna ridekipage. Till det kommer ytterligare en dimension – när du själv har klart för dig vad som sker, varför det sker och hur ekipaget bör tränas för att komma tillrätta med det ska du kommunicera detta till eleven. Elever är olika.  Att lära en elev t ex timing är svårt, det gäller att hitta metoder för att öka elevens ridkänsla och förståelse.

Hur blir man då en skicklig tränare? Jag tror att det också är individuellt. Erfarenhet är bra, men förmågan att reflektera och analysera är också viktig. Du måste dessutom gilla arbetet med att träna andra för att ha motivationen och drivkraften att bli riktigt bra.

Full fart på Elmia

wp-1477752555745.jpg

Nu är elmiatävlingarna i full gång och så här långt känns det som ett väldigt lyckat arrangemang. Alla jag pratar med är glada och nöjda, och flera dressyrryttare jag pratat med säger att deras hästar verkligen verkar trivas på banan här.

wp-1477752534242.jpg

Jag står med FoderstatOnline tillsammans med kollamasken precis intill framridningen till dressyren, så även om jag inte kunnat se så mycket på tävlingsbanan har jag sett en hel del framtidning. Sen har jag gjort ett par fotouppdrag också, bilder från det kommer senare i veckan och i tidningen Ridsport.

wp-1477752505487.jpg

Granne med oss finns dessutom champagnebaren. Det har vi inte haft så stor glädje av än i alla fall 😀