Om lättkränkthet, skämt och polisen på Södermalm

Ni har säkert hört om formuläret för Anmälan om lättkränkthet som polisen på Södermalm twittrade som ett skämt. Reaktionerna har blivit många. En del menar att den här typen av skämt signalerar att anmälningar av hatbrott inte riktigt tas på allvar av polisen. Andra menar att reaktionerna visar på precis det som formuläret skämtar om  – folk idag blir kränkta av allt och det går inte att skämta om något.

Det är den senare reaktionen jag vill stanna lite vid. Känns inte retoriken igen? Kommer ni ihåg mobbarna på skolgården, som ”skämtade” med sina mobboffer? Och om mobboffren reagerade var en vanlig kommentar från vuxenvärlden ”det var bara på skoj” ”lite skämt får man tåla” eller ”bry dig inte, förstår du inte att de bara tycker att det är roligare när du reagerar”. Det vill säga – du flyttar problemet från den som kommer med oförskämdheter och elakheter, om än i form av ”skämt” till den som är mottagare. Idag heter det att den är lättkränkt, och att vara lättkränkt är faktiskt rätt larvigt.

När det gäller polisen på Södermalm tycker jag reportern lyfte ett intressant exempel. Förra veckan pratades det en del om unga flickor som fick ”dickpics” skickade till sig. Dvs bilder på mäns könsorgan. Är dessa flickor lättkränkta om de anmäler detta? Herregud, det var ju bara ett skämt!

Jag förstår verkligen att formuläret som polisen skickade var ett skämt. Jag hann aldrig läsa det, men jag hade absolut inte trott att det var på allvar efter vad jag hört från nyhetsrapporteringen. Men är det ändå inte så att vårt sätt att skämta säger något om oss själva? Jag delar inte skämt som jag tycker känns unkna, och det tror jag väldigt få gör. Jag delar sånt som jag tycker är roligt och träffsäkert. Om polisen tycker att det här är roligt och träffsäkert, säger inte det något om deras syn på den här typen av anmälningar då?

Det här är ju på många sätt ett extremfall, men jag ser samma tendenser överallt på sociala medier. I argumentationer är det inte ovanligt att du lägger över ansvaret för det du skriver på mottagaren. Det kan vara formuleringar som ”om du inte tar åt dig behöver du väl inte reagera”, ”att du tolkar det jag skriver så säger mer om dig än om mig” eller ”där trampade jag visst på en öm tå”.  Det är fula retoriska knep för att komma undan med allt från generaliseringar till rena elakheter.

Att träna på fruset underlag

För oss som inte har ridhus händer det att ridbanan är så frusen att vi inte kan salta upp den. Då vi sladdar den jämn efter varje användning har vi alltså ett jämnt men hårt underlag då. Går det att träna på det? För några år sedan intervjuade jag Lars Roepstorff som är veterinär och forskare på SLU. Underlagets påverkan på hästens ben är en av de saker han undersökt närmare.

-Generellt sett mår hästar bra av att arbeta på ett fast men inte stumt underlag, berättar han, men samtidigt har hästen bra förutsättningar att tränas till att fungera på olika typer av underlag. Det farligaste är att plötsligt gå från ett underlag till ett annat, och att då rida ett pass som är för tufft för den individen. Hästen måste först byggas upp.

Den frusna marken har troligen inte särskilt mycket svikt i sig.

-I is som ligger på en sjö borde det finnas viss svikt, men jag känner inte till några mätningar som gjorts på detta, säger Lars. Inom travet händer det att man spolar banan för att få ett islager, och detta fungerar många hästar bra på.

Här hamnar resonemanget osökt på nästa aspekt av den frusna marken:den är ofta hal. Det är ytterst viktigt att brodda vid ridning på hala underlag. En bieffekt av det är att det stumma underlaget blir ännu stummare.

-Normalt fungerar den lilla glidning som uppstår när hoven sätts i marken som en stötdämpare. Den effekten minskas när hoven broddas. Det är ändå viktigt att notera att fästet är viktigare än glidningen i det här fallet. För ridning på is är fyra broddar i varje hov en nödvändighet, poängterar Lars.

En annan nackdel med frusen mark är att den ibland är knölig.

-Det är ett stort bekymmer. Ett knöligt underlag är bland det sämsta man kan rida på, och hästen har svårt att slappna av när marken är ojämn. Det är en annan fördel med rena isunderlag, de är oftast mycket jämna, vilket hästarna istället trivs bra med.

Även frusna grusvägar kan vara mycket jämna och fina och på det sättet lämpa sig bra för ridning. Vad kan man då göra för att minska skaderisken?  Lindor menar Lars Roepstorff inte är till någon hjälp.

-Lindor fungerar som skydd mot slag, men kan inte minska påverkan på benet av ett hårt underlag.

Det bästa är helt enkelt att förbereda sig väl.

-Vet du att du kommer rida mycket på fruset underlag, börja redan under sommaren med att lägga in vissa pass på hårt underlag, tipsar Lars. Det kan till och med vara idé att göra som vissa fälttävlansryttare, lägga in en del travpass på asfalt. På så sätt kan träningen ökas successivt under kontrollerade former, och hästen är väl förberedd för att arbeta på det jämna, hårda underlaget under vintern. Sedan gäller samma sak här som alltid när det handlar om hästar – lyssna på individen. Genom att lära känna din häst och känna och förstå de signaler hästen sänder ut kan du anpassa träning och underlag så just din häst klarar det på ett bra sätt och inte blir skadad.

United breaks guitars

Diskussionen på facebook med bloggläsaren och bloggaren Malin angående mitt förra inlägg om handbagage fick mig osökt att tänka på den vid det här laget gamla historien om United Breaks Guitars.

År 2008 reste musikern Dave Caroll och hans band med United. Från planet såg de hur bagagepersonalen kastade bagaget och en av deras gitarrer slog i asfalten. Mycket riktigt hade de en trasig gitarr när de kom fram. De kontaktade United och ville ha ersättning, men flygbolaget var kallsinniga. Då skrev de tre låtar om händelsen och lade upp på Youtube. Framför allt den första blev en stor succé, och under en period var youtubeklippet tredje träff när man sökte på United Arlines.

Det är vad jag vet första gången sociala medier fick så stor genomslagskraft. Dessutom blev bandet känt långt utanför sina tidigare fan-kretsar.

SAS reagerar och agerar

Expressen skriver idag om handbagageproblemet på flygplan. Glöm inte var ni läste det först 😀

Sen är jag tveksam till att det räcker med att ”bara” kontrollera handbagagets storlek. Platsen räcker helt enkelt inte till om alla har med sig maxstorleken. Men visst är det en bra början. Jag noterar dessutom att reportern verkar lätt oförstående för problemet. Jag antar helt enkelt att hon inte läst min blogg.

Jag tror inte heller att alla handbagage innehåller sådant som man av olika skäl inte vill checka in – många kabinväskor är nog fyllda av vanlig packning. Samtidigt är jag lite oroad – jag vill ju absolut inte behöva checka in min kamerautrustning. Blir jag av med den kan jag inte arbeta, så den vill jag gärna ha full koll på. Min vadderade kameraryggsäck med vadderade väggar mellan varje sak går som handbagage som reglerna är nu. Jag hoppas verkligen att det förblir så.

Vi jobbar på

Hemma går lastningen av Grao utmärkt nu, så igår åkte jag iväg med honom till ett stall en mil bort. Där är det massor med hagar med hästar i och mycket annat att titta på.

Samtidigt som jag lastade ur hoppade två hästar jämfota och bockade i hagen intill. Vi gick till ridbanan och longerade lite. Grao tittade på alla hästar runt omkring, men hade samtidigt bra uppmärksamhet på mig. Efter ungefär 10 minuter frustade han och sträckte på halsen och sänkte huvudet. Då avslutade jag och gick till transporten. Grao gick rakt på, ivrigt påhejad av de nyfikna hästarna i hagen intill. Jag lastade ur och skickade på honom igen – efter fyra gånger nöjde jag mig och han fick ett par morötter.

För mycket? Nej, omöjligt!

wp-1480435985036.jpg

I garaget hade jag två ljusslingor och två transformatorer till ljusslingor. Naivt nog trodde jag att de hörde ihop. Det gjorde de inte.

Men när jag var i affären för att handla mat snubblade jag över ljusslingor på rea. 320 lampor för under 100-lappen, det kan ju inte bli fel.  Ok, en del skulle kanske säga att 320 lampor är lite för mycket för vår magnolia. Jag ser det istället som att magnolian har lite att växa i.

Om framåtbjudning

Ofta hör man diskussioner om bristande framåtbjudning, till exempel på tävlingsbanan, vid uteritter, vid ridning på bana eller rent generellt. Precis som jag funderade kring det här med mod, oräddhet och tittighet tror jag att det är viktigt att analysera vilken typ av bristande framåtbjudning det handlar om för att kunna arbeta med problemet på rätt sätt.

När det gäller t ex ridskolehästar hör man ibland att den och den hästen är ”trög”. Även bland privathästar finns det ryttare som beklagar sig över att de driver och driver och driver och ändå händer det inte något. Här handlar det troligtvis om att hästen har blivit döv för skänkeln. Den har helt enkelt blivit driven på så mycket att den inte bryr sig längre. Eventuellt är detta i kombination med att hästen är så van vid att få en massa motstridiga och omedvetna signaler från ryttaren att det enklaste helt enkelt är att slå dövörat till. Det här är för det mesta ett relativt enkelt problem, eftersom det handlar om utbildning. Ryttaren måste lära sig att renodla sina signaler och att hitta en neutral sits att utgå ifrån. Sen gäller det att ge en signal i taget och vara tydlig. Det är inte ovanligt att den här typen av hästar är olika ”pigga” med olika ryttare – en ryttare som är tydlig och konsekvent i sin hjälprivning lyssnar den på, men struntar i ryttaren som inte är tydlig.

En annan typ av bristande framåtbjudning är istadighet. Istadigheten kommer oftast då och då och finns inte där hela tiden. Istadighet kan vara en utbildningsfråga, men det kan också handla om fysiska problem hos hästen. En del hästar blir istadiga när de inte förstår vad du vill. Andra blir det för att de inte är tillräckligt lösgjorda. Istadighet kan även förekomma till exempel vid uteritter, när hästen ser något den är rädd för. Genom konsekvent och tydlig ridning kan du ofta komma igenom istadigheten, även om det kan vara jobbigare och mer arbetskrävande än att ”bara” lära hästen att gå fram för skänkeln.

Sen spelar förstås hästens temperament in. En del är pigga av naturen och löser gärna alla problem genom att springa framåt. Andra har en mer flegmatisk läggning och gillar att ta det lugnt. Hästen som ser framåt som problemlösning kan under perioder tappa bjudningen när den verkligen kommer i arbete. Den som är flegmatisk kan få ökad bjudning när den är lösgjord och stark och arbetet börjar kännas lätt. Grundtemperamentet går förstås inte att ändra på, men känslan av hur hästen är att rida går det att göra rätt mycket åt genom bra ridning.

Sen går ju alla dessa olika faktorer ofta in i varandra. En häst som av naturen är flegmatisk har oftast lättare för att bli skänkeldöv och istadig än den som är pigg. Den pigga hästen kan ha full fart framåt och ändå vara skänkeldöv – den går helt enkelt fort fram i alla lägen och lyssnar inte på skänkeln.

Personligen gillar jag bäst att arbeta med energiska hästar. Jag är själv ganska lugn i min ridning och tycker det är roligare att arbeta med att få en häst att lugna ner sig än att arbeta med att få upp någon slags känslighet/elektricitet. Men även om jag arbetar med elektriska och pigga hästar måste jag vara uppmärksam så jag har hästen framme för skänkeln, lösgjord och att få den att förstå vad jag vill. Det är också viktigt att hålla kraven på en lagom nivå. En ambitiös häst är det lätt att gå för fort fram med, men att bygga styrka tar tid. Den tiden måste det få ta.

Effektiv och mysig söndag

wp-1480319732234.jpg

Efter att ha ridit och lasttränat och fixat stallet igår tog vi itu med ridbanan. Vi sladdar efter varje användning, och när man svänger med sladden doserar den något. Den flyttar alltså lite sand från insidan till utsidan. Efter ett tag gör ju det att det blir lite tunt ungefär 1,5 meter innanför spåret på kortsidorna, samtidigt som det blir tjockare i hörnen och utmed kanten. Det innebär att vi då och då måste skotta tillbaka sand från kanten in till de tunna ställena. Det är tungt, särskilt när sanden är fuktig. Men när vi hjälptes åt fixade vi det i alla fall på ungefär 45 minuter. Vi konstaterade även att det blir väldigt kallt när det är någon enstaka plusgrad och det blåser – även om solen skiner.

wp-1480319762950.jpg

När vi var klara åkte vi på söndagsutflykt. Vi var lite nyfikna på hällristningarna på yxornas häll strax utanför Simrishamn. De ligger precis vid havet, och det var så vackert i solen, men kallt! Hällen är från äldre järnålder och hade ett femtiotal yxor och lika många skepp. Det är verkligen mäktigt att se något som bevarats i så många år, och att försöka föreställa sig vem som ristat och i vilken situation.

wp-1480319164281.jpgNästa anhalt var restaurang La Prima Classe i Lövestad. Det är en italiensk restaurang i gamla stationshuset. Vi har varit där innan och varit mycket nöjda med deras á la carte. Idag skulle vi prova deras söndagsbuffé.

wp-1480319211274.jpg

Det var verkligen fantastiskt gott, och extremt prisvärt! Vi hade hunnit bli rejält hungriga, vi hade inte ätit sedan frukosten, och här blev vi verkligen både mätta och nöjda. På buffén fanns rätter som ädelostpaj, lasagne, kött med svampsås, rödbetor, chevre och valnötter med mera. På efterrättsbordet fanns kardemummapannacotta, någon slags kladdkaka och melon.

wp-1480319105309.jpg wp-1480319142063.jpg

Inredningen knyter an till byggnadens historia som station, och utanför finns det ett helt ånglok! Vi konstaterade att det nog är tur att detta är 45 minuter hemifrån, annars hade vi säkert ätit här varje helg.

 

Fortsatt träning

Grao och jag fortsätter att träna på. Vi har lagt fram en bom varje ridpass ett tag och nu är det inga problem att rida mot den och skritta över. Idag testade jag för första gången ett WE-hinder också. Vi red två tunnor i både skritt och trav, och det hanterade han utmärkt. I övrigt arbetar vi med mycket övergångar. Jag vill ha honom att stretcha överlinjen och komma upp med ryggen lite mer. När han blir spänd blir han gärna kort i halsen, så jag arbetar med att länga ut den.

Dessutom lasttränar vi. Här hemma är det ju inga större problem att lasta, men jag har tränat på att bara backa ut halvvägs, gå in igen, backa ut, stanna, gå direkt in och så vidare. Han får gå som en jojo i ca 10 minuter, sen slutar jag. Planen är att åka iväg och träna på bortaplan någon gång kommande vecka också, för att få det att fungera även i andra miljöer.

Kransverkstad

wp-1480169416119.jpg

Lagom till första advent vill jag gärna ha en krans på dörren. Jag har bra med kransmaterial i trädgården, så jag gör den gärna själv, det är lätt och snabbt gjort med hjälp av en halmstomme. Jag passade även på att fylla en adventsljusstake med rönnbär och murgröna.

wp-1480169506827.jpg

wp-1480169483013.jpg

wp-1480169454803.jpg

wp-1480169239912.jpg

wp-1480169397930.jpg