Vad är en bra tränare?

Jag har precis läst en intressant tråd på Bukefalos om vad tränarna säger och vilken feedback ryttarna upplever att de får. Många tycker att tränarna bara talar om vad hästen gör för fel och inte vad ryttaren gör som gör att det blir så. Det här är en fråga som jag funderat på en hel del både när jag tränar själv och när jag har elever. Jag har förenklat resonemanget till att det finns tre nivåer av feedback från tränaren:

  1. Vad händer?
  2. Vad beror det på?
  3. Hur tränar jag för att det inte ska hända?

Den första typen av feedback är ganska lätt för tränaren att ge. ”Bogen glider ut i höger varv” ”Baken går före i skänkelvikningen” eller ”hästen ramlar på bogarna i upptagningen efter mellantraven” är exempel på den typen av feedback. Det är konstateranden som kan vara bra att få påpekade om man själv inte känner det, men i många fall är det sådant som gör att tränaren till stor del kan ersättas av en spegel eller någon som filmar.

Andra nivån kräver givetvis mer av tränaren. Den måste ha kunskap och erfarenhet av orsak och verkan. Denna erfarenhet bör dessutom omfatta olika hästar och gärna även olika ryttare, eftersom det inte är maskiner utan individer vi pratar om.

Tredje nivån kan vara rätt enkel om du hittat svaret på andra nivån – men den behöver inte heller vara det. Ibland handlar det bara om att förhindra orsaken till att det som händer händer. Men minst lika ofta handlar det om att den fysiska förmågan måste tränas upp på ett eller annat sätt. Det är ju inte alls säkert att du får en bättre öppna genom att rida många öppnor. Det troligaste är faktiskt att om du fortsätter att göra öppnan likadant kommer hästen göra likadant. Ibland kan det räcka att ryttaren ändrar något så blir det bättre, men det kan även vara så att hästen behöver fysiskt tränas för att klara att göra öppnan bättre – och då är det inte optimalt att träna genom att göra många öppnor.

Utöver detta måste en bra tränare kunna se helheten, alla saker som behöver rättas till och bedöma i vilken ände det är bäst att börja, vilka saker som är grundorsaker och vilka som är följdorsaker och på vilket sätt träningen ska läggas upp för att uppnå bästa resultat.

Nu är vi ganska långt ifrån att se om öppnan är korrekt utförd, och det är uppenbart att det är ett extremt svårt och komplext jobb att träna ridekipage. Till det kommer ytterligare en dimension – när du själv har klart för dig vad som sker, varför det sker och hur ekipaget bör tränas för att komma tillrätta med det ska du kommunicera detta till eleven. Elever är olika.  Att lära en elev t ex timing är svårt, det gäller att hitta metoder för att öka elevens ridkänsla och förståelse.

Hur blir man då en skicklig tränare? Jag tror att det också är individuellt. Erfarenhet är bra, men förmågan att reflektera och analysera är också viktig. Du måste dessutom gilla arbetet med att träna andra för att ha motivationen och drivkraften att bli riktigt bra.

Full fart på Elmia

wp-1477752555745.jpg

Nu är elmiatävlingarna i full gång och så här långt känns det som ett väldigt lyckat arrangemang. Alla jag pratar med är glada och nöjda, och flera dressyrryttare jag pratat med säger att deras hästar verkligen verkar trivas på banan här.

wp-1477752534242.jpg

Jag står med FoderstatOnline tillsammans med kollamasken precis intill framridningen till dressyren, så även om jag inte kunnat se så mycket på tävlingsbanan har jag sett en hel del framtidning. Sen har jag gjort ett par fotouppdrag också, bilder från det kommer senare i veckan och i tidningen Ridsport.

wp-1477752505487.jpg

Granne med oss finns dessutom champagnebaren. Det har vi inte haft så stor glädje av än i alla fall 😀

Är nosen så viktig?

I den pågående dressyrdebatten handlar mycket om nosens placering i förhållande till det så kallade lodplanet. Lodplanet är i det här fallet en lodrät linje från hästens öga, och det viktiga i debatten är om nosen är placerad framför eller bakom denna linje. Ibland förenklas resonemanget till det visuellt tydligare ifall nosryggen är lodrät eller inte.

Jag har lite svårt att förstå denna eviga fixering vid nosens position. I tävlingsreglementet finns det definierat var nosen ska vara och att nacken ska vara högsta position – och då är det förstås det som ska vara norm för bedömningen. Men hur viktigt är det var nosen befinner sig i olika träningsfaser? Och är det avgörande för hästens välmående?

Jag tycker att det finns några viktiga saker som jag strävar efter när jag rider och tränar dressyr:

  • Det ska finnas ett mjukt och jämnt stöd i båda tyglarna. Hästen ska inte undvika kontakt men inte heller luta sig i handen.
  • Bakbenen ska vara väl aktiverade och rörelsen ska gå genom ryggen. Känslan ska vara en pilbåge som är välvd åt rätt håll
  • Övergångar uppåt ska börja bakifrån, övergångar neråt ska vara i balans med bakbenen under sig
  • Jag ska hela tiden ha tillgång till ett mjukt register – det ska vara lätt att öka eller minska, korta eller länga. Hur mycket beror förstås på hästens utbildningsnivå, men känslan ska vara att det är lätt att gå framåt eller fånga upp
  • Hästens ganaschvinkel får inte bli för liten. Detta tycker jag är ett tydligare tecken på om hästen är hopdragen eller inte än hur nosen förhåller sig till lodplanet.
  • Det jag strävar efter ska aldrig uppnås genom våld

Just detta med att titta på ganaschvinkeln istället för lodplanet tycker jag är intressant och betydligt mycket mer rättvisande. En häst som går i låg form med halsen rundad neråt kan ha nosen en bra bit bakom lodplanet utan att vinkeln i ganaschen blir för liten. En häst med hög hals och sänkt rygg får en klämd ganaschvinkel redan i  eller framför lodplanet. Sen har rasen och exteriören betydelse också – en fjording har till exempel ofta behov av en större ganaschvinkel för att fungera och andas bra. Det betyder inte att det inte går att rida med eftergift i nacke och hals, det ser bara annorlunda ut. En häst med lång och väl ansatt hals kan oftast vinkla mer.

Men inte ens ganaschvinkeln är något entydigt facit för om hästen går bra eller inte, om den är ihopdragen i halsen eller inte. Det handlar om mycket mer komplexa förhållanden än så. Därför skulle jag önska att debatten och diskussionen mer handlade om vad som är mjuk och trevlig ridning än var nosen befinner sig vid olika tillfällen.

Elmiaminnen: när Sofia och jag var funktionärer

Jag fortsätter att ladda inför helgens Elmiatävlingar med mer minnen. Något eller ett par år efter incidenten med parkeringshuset skulle min kompis Sofia och jag vara funktionärer på Elmia. På den tiden fanns en tävlingsform som hette klasschampionat i dressyr. Det fungerade helt enkelt så att ryttare skickade in sina resultat i den klass de tävlade – från Lätt A:4 (vilket idag motsvaras av Msv C) och uppåt. De ekipage med de tre högsta poängen i respektive klass fick sen göra upp i en final på Elmia. Jag tror det var i storleksordningen sex ekipage per klass. Den här formen av tävling blev väldigt intressant ur publiksynpunkt. Det var få ekipage på varje nivå, och ekipagen var väl etablerade på nivån. Det gjorde att det blev väldigt tydligt hur kraven höjdes i klass för klass – inte bara när det gällde svårare rörelser utan även i form och samling. En av oss skulle vara insläppare, den andra sitta i sekretariatet och räkna poäng. Raskt räknade vi ut att om vi hela tiden växlade så kunde vi se ett ekipage och sen sitta och se protokoll och räkna ihop för samma ekipage som vi sett. I en tid när du aldrig fick en chans att se enstaka poäng eller bedömningar var ju detta genialt! Det blev verkligen intressant för oss att studera en ritt och sen jämföra vad vi sett med domarnas kommentarer och siffror.

Elmiaminnen: När vi hade biljakt i Jönköping

På fredag åker jag till Elmia för att stå på mässan med FoderstatOnline. Jag delar monter med kollamasken, ett utmärkt samarbete med trevliga människor som är fullblodsproffs dessutom. För mig är Elmia minnen – på 90-talet var det stort att åka dit. Mässan var fantastisk och tävlingarna var bra. Jag minns speciellt en gång, det var troligtvis 1995. Jag hade precis skaffat min häst Axeline och jag hade nästan inga hästgrejer. Jag hade sparat pengar, för jag skulle till mässan på Elmia och shoppa loss. Jag åkte tillsammans med mina vänner Danne, Camilla och Lena. När vi shoppat ett antal timmar började vi bli trötta och hungriga. Vi bestämde oss för att åka in till Jönköping för att hitta lite roligare mat än det fanns på mässområdet. Vi parkerade i ett parkeringshus och hittade en restaurang.

Mätta och nöjda letar vi oss tillbaka till parkeringshuset. Låst. Vi hittar en skylt där det står att det stänger lördagar kl 16 och öppnar igen måndag morgon kl 8. Nu var klockan alltså 16.20 på lördagen. Vi letar vidare och hittar en skylt där det står att det går att ringa Securitas för att få parkeringshuset öppnat. Det kostade någonstans runt tusenlappen. En förmögenhet för en som behöver allt till sin häst liksom. Vi står och funderar ett tag, men vi kommer inte på någon lösning. Vi bestämmer oss för att vi måste ringa, det finns inget annat alternativ. Danne hade en mobiltelefon – inte det vanligaste på den tiden. Jag ringer, berättar läget och ber att de ska komma och öppna. Vi fryser. Vi är sura. Det dröjer. Vi blir ännu surare.

Då kommer det plötsligt en bil som kör fram till dörren och drar ett kort och garaget öppnas! Jag kastar mig fram på motorhuven och stoppar dem.

— Kan ni släppa ut oss?
–Javisst, svarar killarna i bilen.
–Men vi får skynda för vi har ringt Securitas, säger jag.

Vi kastar oss in, killarna skyndar sig att öppna porten åt oss och jag kör ut i full fart. Runt nästa hörn möter vi Securitasbilen, som ju inte hann se att vi kom från parkeringshuset. Oj vad vi skrattade! Lättnaden att ha sparat så mycket pengar överskuggade den lilla skam vi kände av att ha lurat Securitas.

Vad gjorde vi sen? Jo, vi åkte tillbaka till Elmia och handlade upp alla pengar som vi sparat förstås!

Växthuset går i ide

wp-1477294460673.jpg

I helgen har vi fixat växthuset för vintern. Det var kanske lite tidigare än nödvändigt, vi har fortfarande 6-7 grader på nätterna och oftast i alla fall 10 på dagarna, även när det regnar. Men det kändes rätt skönt att få det gjort, vädret blir ju inte roligare  framöver.

Först skördade vi alla omogna tomater och några chili och lade in dem i köket. De kommer mogna under de närmsta veckorna, så vi har hemodlade tomater ett tag till i alla fall. Sen ryckte vi upp allt som inte ska vara kvar över vintern. Jag sparade några kryddväxter och så vinstocken och kiwin förstås. Kiwin fick jag dessutom klippa av, den hade tagit sig ut genom ett hål i växthuset.

wp-1477294491033.jpg

Sen hämtade vi gödsel från gödselstacken. Vi tog i den regnblöta änden så det var en rätt äcklig sörja – men jag tror det blir toppen att det får ligga där till våren, då jag myllar ner det.

wp-1477294538477.jpg

wp-1477294513633.jpg

Jag avslutade med att skölja av alla glasrutor. Nu får växthuset klara sig i knappt ett halvår, sen kör vi igen!

 

Livsstilsfoderstater

Jag har en databas med alla möjliga foder och fodermärken som en del av min verksamhet i FoderstatOnline. Jag sitter just nu och uppdaterar med lite nya foder och tittar även i de nya produktkatalogerna från några foderföretag. De skriver detaljerat och pedagogiskt om hur du ska välja ur deras produktsortiment. Den viktigaste faktorn, och i många fall faktiskt den enda, är din hästs livsstil. Är det en högpresterande tävlingshäst? Är det en unghäst eller ett avelssto? Är det en normalarbetande hobbyhäst? Har den lätt att lägga på sig?

Allt detta är ju sånt som är viktigt att veta, men det är ju absolut inte det som är mest avgörande när du ska göra en foderstat. Inte någonstans ser jag att de berör den allra viktigaste faktorn – vad innehåller ditt grovfoder? Det finns till och med foder som rekommenderas till hästar som har fri tillgång till grovfoder, utan att det nämns att det finns en jättestor variation i vad de får i sig, beroende på vad grovfodret innehåller.

För en växande unghäst som får fri tillgång på ett grovfoder som innehåller 17 g SRP/kg foder får självklart i sig betydligt mindre protein än den som har fri tillgång på grovfodret som har 78 g SRP/kg foder. Skillnaden är så stor att det är omöjligt för hästen att kompensera genom att äta ”lite mer”. Energinivåerna har inte riktigt lika stor variation mellan olika grovfoder som proteinnivåerna, men även där finns variationer som är långt större än skillnaden i behov mellan olika kategorier av hästar.

Ännu märkligare blir det förstås när mineralfoder rekommenderas utifrån livsstil och inte utifrån grovfodrets innehåll.

Livsstilsfoderråden gör givetvis livet enklare för hästägaren. Det är lätt att se vilka foder som rekommenderas för hästar av samma typ som den egna hästen, och välja utifrån det. Ju lättare det är att välja, desto mer säljer förstås det aktuella foderföretaget. Ett foderföretag som väljer att se foderfrågan som mer komplex får kunder som har längre till beslut. Jag skulle välkomna ett foderföretag som angriper frågan från ett annat håll:

Har du ett grovfoder med låga proteinvärden?

Har du mycket protein men lägre energi i grovfodret?

Har du ett foder med låg kalcium/fosforkvot?

och så vidare…

Vem blir först? eller blir det för jobbigt för kunderna så det säljer för dåligt?

Klä sig för att träna ute

Att klä sig för att rida ut i ruskväder eller kyla är lätt. Det är bara att ta på sig tillräckligt med kläder. Att klä sig för att träna ute i dåligt väder är betydligt svårare. Jag har tränat utomhus året runt i drygt 20 år och har lärt mig en del med åren. Ulrik har varit mycket mer friluftsmänniska än jag, och när han bodde i Kiruna och ofta fjällvandrade och klättrade i berg lärde han sig en hel del om funktionskläder som han sen lärt mig.

Här ser man exakt hur långt bort en karriär som fotomodell är för mig, jag ser extremt obekväm ut framför kameran. Men den här klädseln fungerar bra att träna i när det är 5-8 grader och duggregn.
Här ser man exakt hur långt bort en karriär som fotomodell är för mig, jag ser extremt obekväm ut framför kameran. Men den här klädseln fungerar bra att träna i när det är 5-8 grader och duggregn.

Det svåra med att klä sig för träning är att man blir svettig av att vara aktiv – sen är man passiv ett tag och då blir man kall. Alltså måste svetten transporteras bort så gott det går. På överkroppen har jag en sport-BH avsedd för träning och sedan en långärmad underställströja i funktionsmaterial. Ovanpå det har jag en mellanlagertröja, oftast i ull. På benen har jag ett par fodrade ridbyxor i softshellmaterial. Detta är baskläder som jag har från ungefär tio plusgrader och neråt. Sen avgör vädret vad jag har utanpå detta.

Vid regn och blåst har jag gärna en softshelljacka på överkroppen. Om det inte regnar alltför mycket har jag hellre väst. Väst tycker jag är ett mycket praktiskt plagg att rida i. Det värmer överkroppen utan att stänga in svetten alltför mycket. Det gör dessutom att rörligheten bibehålls på ett bra sätt – och blir jag för varm är den lätt att ta av. Jag har västar i lite olika material. På bilden har jag en vindtät vadderad väst, jag har en annan favorit i powerstrechfleece. En bra halsduk som inte är för lång och fladdrig kan också göra bra nytta.

När det blir ännu kallare ökar jag på med en tjockare tröja under västen, och rider fram med jacka. Benen är ju lite knepiga – att rida med t ex termobyxor fungerar ju inte alls när man ska träna. Å andra sidan är det låren och fötterna man fryser om, det är ytterst sällan man fryser om vaderna. Första steget för varmare ben är mamelucker – långkalsonger som slutar över knäna. De fungerar bra även om man har ridstövlar som är tighta. Nästa steg är täckkjol. En ridanpassad täckkjol är verkligen guld värd. Den håller värmen om låren när man sitter till häst, och när jag hoppat av kan jag bara dra ner dragkedjorna och få fortsatt värme. Den är särskilt bra om jag både rider och undervisar.  Om det regnar eller snöar håller en regnkjol benen torra, eller så har jag så kallade rainlegs som har samma funktion.

Ulrik är lite avundsjuk på täckkjolen, men han har ingen egen. Däremot har han ett par ridbyxor helt i läder. Tillsammans med långkalsonger blir de rejält varma och dessutom vindtäta.

wp-1477157486203.jpg

Första steget för fötterna är varma sulor. Kylan kommer ju mest underifrån så det gör rätt stor skillnad. Är det riktigt kallt tar jag mina primaloftfodrade kängor från Ariat och ett par shortchaps. Då går det förstås även att ha hellånga långkalsonger under ridbyxorna. Stigbyglar i metall kyler fötterna. Jag gillar inte plaststigbyglar för de är för lätta. Sen finns det ju en massa nya material, men jag har inte testat det utan rider i vanliga metallstygbyglar.  Men är det riktigt kallt kan jag tänka mig att ta ett träningspass utan stigbyglar.

Hjälmen gör rätt bra nytta om huvudet, men är det riktigt kallt eller blåsigt kombinerar jag den med ett par öronmuffar.

Även händerna måste hållas varma, men där är smidigheten också viktigt. Vid torrt väder är handskar i powerstrechfleece varma och bra, men de klarar inte väta alls. Thinsulatefodrade handskar kan fungera bra i blötare väder om de har ett bra ytterhölje. Ulrik har ett par mycket smidiga handskar i softshell/windstoppermaterial, dem är han nöjd med.