I helgen tappade jag min telefon när jag klev ur bilen. Skärmen hade sedan tidigare några sprickor och det här fallet blev dödsstöten för den. Jag beställde en ny, och idag kom den. Till en postbox som kräver bank-id för att öppnas. Jag fick alltså installera bank-id-appen på en äldre telefon som inte håller batteri så länge men ändå fungerar. Sedan fick jag åka in till banken i Skurup, och ställa mig i kö för att få bank-id installerat på den provisoriska telefonen. Sedan körde jag till postboxen i Rydsgård och hämtade ut telefonen. Nu håller vi på och installerar allt på den och laddar den. Förhoppningsvis hinner jag köra tillbaka till Skurup innan banken stänger kl 13 och få bank-id på den nya telefonen installerat så jag kan köpa tågbiljett med den på måndag. Smidiga lösningar kan bli osmidiga när saker och ting inte fungerar!
Avspringning och troppridning
Idag har Ulrik och Xipo och jag och Grao varit och tränat troppridning med Lundahusarerna. Det var riktigt roligt, och Grao skötte sig jättebra. Han och jag började för övrigt dagen med att galoppera upp för Romeleåsen några vändor, totalt 5 km i galopp i ganska kraftig uppförbacke (och sen skritt i rejäl nerförbacke också förstås). Grao och Xipo blev vaccinerade i torsdags och har tagit det lite lugnt efter det, så jag tänkte att han nog behövde springa av sig innan han skulle gå i formation. Jag tror det var bra.
Troppridningen sker i ridhus, i kolonn om en, två och fyra. Fyra i bredd är rätt roligt, den som är innerst måste trava väldigt samlat på kortsidorna, och den som är ytterst får trycka på istället. Grao fick en ytterposition och fick prova på båda delarna. Vi fick även träna på att växla mellan kolonn om en, två och fyra, fram och tillbaka. Grao fattade ganska snart vad det hela gick ut på och var jätteduktig på att anpassa sig efter de andra och hålla sin plats. Sista halvan av passet red vi på en hand, och det funkade jättebra. Det är skönt att känna att det till exempel går så bra att rida en serpentin och böja åt båda hållen utan att ändra tyglarna och att vi kan anpassa position och tempo för att hålla vår plats. Det är ju inte så avancerad ridning, men kul att rida ihop gruppen och bli samkörda.
Magnoliajämförelse igen
Här har det varit väldigt stilla ett tag, vilket beror på att det i övrigt inte varit särskilt stilla. Jag är åter inne i en intensiv period med mycket kurser på jobbat, och allting bara går i ett. Men vi och hästarna har det bra, och vi tränar på. Den kalla våren har gjort att magnolian blommar sent, men till vår glädje blommar den i alla fall i år. Det är inte supermycket blommor, men det är fint att det i alla fall inte är lika tomt som förra året. Jag hoppas det kommer öka igen! Här kommer årets jämförelse, med alla år efter varandra och årets bild sist.
Fint kandar till sist
När Grao och jag tävlar WE rider vi på ett babypelhambett från Fager, som vi dessutom mildrat genom att använda delta och geletunnel. Det är en betsling som Grao trivs väldigt bra med, men som ju inte är tillåten i dressyr. Där tävlar vi med ett helt vanligt tvådelat tränsbett, även det ett fagerbett av titan eftersom Grao verkar gilla lätta bett bättre än tunga. Det där är ju individuellt, jag har haft flera hästar som varit precis tvärt om – de har uppskattat ett bett med lite tyngd i.
Jag har därför under en tid funderat på att hitta en kandarbetsling som liknar pelhambettet, men som är tillåten att tävla dressyr på. Jag har därför köpt såväl stångbett som bridong i titan från Fager. Då jag alltid köper så dyra bett begagnat har det tagit lite tid att få tag på de bett jag tror funkar bra för Grao. När jag väl hade betten upptäckte jag att det fina svarta kandaret inte fungerade. Sidostyckena för stång och bridong var lika långa, och jag kunde inte få ner stången tillräckligt långt så betten inte gick i varandra i munnen. Jag provade med det bruna kandaret som Amelia haft, och inte heller på det gick det att få ner stången tillräckligt. Jag beställde ett par XFull-sidostycken till det svarta, och när de kom visade de sig vara exakt lika långa som de i storlek Full som jag redan hade. Men när vi åkte till Equitana såg jag till att ha med måtten, och gick runt och spanade vad som fanns där. Jag hittade ett jättefint kandar från Paul Schockemöhle som såg ut att räcka till, men ack så dyrt det var. Jag avvaktade lite och kollade vidare, men var lite inställd på att det ändå skulle få följa med hem. Men dagen efter hittade jag ytterligare ett som funkade – i Stübbens outletmonter dessutom, så till väldigt bra pris. Det fick det bli! Det har en snygg lite droppformad nosgrimma som inte har tillbakaknäppning utan enkel knäppning som går att öppna från båda sidor – en detalj som jag gillar då jag ofta knäpper upp ”fel” när jag tränsar eller tränsar av i transporten. Även käkremmen gick att öppna på båda sidor. Nackstycket har vadderade kuddar bakom öronen och är utskuret för god komfort, och det har en extrarem till stången, som man kan ta bort och få ett träns istället. Extraremmen var precis tillräckligt lång i sista hålet. Jag förstår verkligen inte varför kandar är gjorda för att ha båda betten på samma höjd? Det funkar ju inte, den ena måste ju vara lite längre.
Nu har Grao och jag provat kandaret, och det funkade bra. Det ska bara oljas lite så det blir mjukare, men läderkvaliteten är god. Eventuellt byter jag ut pannbandet mot något med mer bling också – det svarta svängda är fint men jag hade nog gärna haft lite glitter också. Tror jag!
Equipodden om WE
Som jag skrev tidigare blev jag förra veckan intervjuad för Equipodden. Nu är avsnittet släppt! Syftet med avsnittet är att berätta om vad WE är och varför det är en så rolig och givande gren att jobba med. Jag hoppas att jag fick fram det! Jag skulle ju kunna prata om denna fantastiska gren i ett par år eller så 😀
Konsten att räkna
Förra helgen var Grao och jag i Hässleholm och tränade för Mia Säwe. Hon är en superbra WE-tränare och jag försöker alltid passa på när hon finns på vettigt avstånd. Nu kändes i och för sig 1 tim och 45 min enkel väg rätt långt på söndagen då jag dessutom skulle köra till Göteborg via Revinge, men träningen var verkligen värd alla timmar i bilen.
Precis som i princip all WE-träning vi gör just nu är det viktigaste lugn. Eller som Mia uttryckte det – han behöver ju inte direkt träna på att galoppera. Hon skrattade även en del åt scouten Grao – som alltid är redo att fatta galopp. Även i de hinder som kräver galopp med lite tryck jobbade vi på att minska trycket i tryckkokaren så mycket det går. Vi tränade t ex en hel del på att galoppera i 90-gradersvinkel. Första dagen bara i korridor, andra dagen även med halt, klocka och ryggning. Första dagen fick Mia mig att inse att jag inte behöver samla Grao för att kunna vända 90 grader. Han är tillräckligt samlad bara jag rider in lugnt. Om jag tar en halvhalt eller sitter till blir han överladdad och då blir det instabilt – ofta får vi ett byte med bak eller med alla ben, men även om vi inte får det är risken stor att vi tappar takt och flyt. Dag 2 tränade vi som sagt på att göra samma i klockan, med halt och ryggning. Själva ryggningen är verkligen inga problem, Grao ryggar lugnt och fint ett steg i taget. Samma gäller ryggning i mönster eller i tunnor. Det vi ska jobba på där nu är att länga ut halsen ytterligare framåt nedåt i själva ryggningen genom att jag försiktigt länger tyglarna lite när jag väl börjat ryggningen.
I alla hinder, men framför allt i sidvärts i vinkel konstaterade Mia att jag ska göra samma som jag gör men mindre. Jag kan ha en tendens att leda ut höger tygel lite väl mycket ibland. Jag flätar Graos man på höger sida när jag tränar för att inte ha en massa man runt händerna – slutflätan blev perfekt för mig att hålla i. Då kunde jag leda precis lagom mycket!
I parallellslalomen fick jag räkna galoppsprång. Bara grejen att jag räknar gör att jag får en bättre galopp eftersom jag tänker rytmen redan när jag rider in, innan jag börjat räkna. Jag fick gå från sju till åtta språng mellan varje byte, för att få lite längre bågar. Mia tyckte att jag även skulle räkna i tunnhindren, så när jag tränade dem häromdagen gjorde jag det. Jag blev rätt frustrerad då jag tyckte att jag red jättenoga och fick 11 – 10 – 11 språng i volterna i tre tunnor. När jag sedan pratade med Ulrik konstaterade han att det ju är helt naturligt – mittenvolten rider man ju inte hela varvet i, som man gör med de andra. Jag kände mig lite korkad – det säger jag ju alltid till mina elever! Jag stämde av med Mia och hon bekräftade att det blir ett språng mindre i mittenvolten om man gör volterna lika stora. Tack och lov, för jag lyckades verkligen inte få till lika många språng där!
Som vanligt när jag tränar för Mia lade vi alla ”halter för att prata igenom något” vid bordet. Det är ju Graos svåraste hinder och vi vill lägga all tid som är möjlig på att normalisera bortet. Jag fick även då och då luta mig ner utan att ta kannan för att träna honom i att jag gör det. Mia konstaterade att det blivit mycket bättre än sist hon såg oss, men det är fortfarande inget lätt hinder för oss. När jag tränade själv råkade jag hitta en bra lösning på att Grao gärna viker ut baken när jag böjer mig ner. Om man råkar slå ut en hink fruset vatten så det blir en våt fläck med isbitar på ridbanan och sen ställer tunnan så man gör halt mellan tunnan och fläcken – då uppnår man minst en av två saker. Antingen håller han baken på plats för att inte komma närmare fläcken, eller så övervinner han rädslan för fläcken. Båda delarna är ett framsteg!
Intensiv vecka
Jag har haft en intensiv helg och intensiv vecka. Jag har några saker jag tänkt skriva om men tiden har inte funnits riktigt. Både lördag och söndag tränade Grao och jag för Mia Säwe i Hässleholm. Mer om det kommer i ett eget inlägg. När jag kom hem på söndagen packade jag om väskan och åkte till Göteborg. Under måndagen och tisdagen höll jag en kurs i Att motverka informationspåverkan tillsammans med kollegor från Myndigheten för psykologiskt försvar. Det är en rolig kurs att hålla, och extra roligt var det att ha kursen med en ny kollega, som jag trivdes väldigt bra med att samarbeta med.
På tisdagkvällen fick jag besök av Elin som driver Equipodden. Det resulterade i ett avsnitt av podden om WE – avsnittet släpps redan nästa onsdag.
Under onsdagen och torsdagen har jag haft en uppdragsutbildning i Stabsmetodik på egen hand. Även det är jätteroligt! Kursen bygger mycket på att resonera tillsammans med deltagarna. Det gör att man aldrig riktigt vet i förväg i vilka diskussioner man hamnar. Det är så spännande och stimulerande. Jag lyckades dessutom komma iväg till Göteborgsoperan på onsdagkvällen. Jag såg sista föreställningen av deras uppsättning av Cabaret. Att se Cabaret är för det mesta en stor upplevelse och Göteborgsoperan gjorde mig verkligen inte besviken. Det är stor show och starka scener om vartannat.
Nu sitter jag på hotellrummet efter att ha ätit en god middag på en restaurang precis runt hörnet. Regnet lockar inte till några längre promenader. I morgon efter frukosten kör jag hemåt, för att få en skön, ledig helg hemma tillsammans med make och alla djuren.
Mer Equitana
Även under helgen har vi frossat i hästar av olika slag på Equitana. Vi har sett en hel del clinics och shower. En riktig höjdpunkt var den clinic med WE ur ett dressyrperspektiv som sverigekända domaren Nicola Danner höll tillsammans med Birthe Ostwald. Nicola har ju varit i Sverige ett flertal gånger och dömt bland annat SM. De visade med all tydlighet grenens släktskap med dressyr och hur viktig grundridningen/dressyrridningen är för WE. Jag fick en trevlig pratstund med Nicola också, det uppskattas förstås! Vi har även sett körning, arbetshästar som drar stock med stor precision, damsadeluppvisningar och en mycket bra clinic med Nicole Uphoff där Uta Gräf var en av fyra ryttare. Det jag framför allt tar med mig hem därifrån var hur hon instruerade ett av ekipagen att göra halt ur trav på fyra steg – vilket varje gång resulterade i en perfekt halt. Jag måste hem och prova!
Sen har vi förstås ägnat oss åt seriös shopping. Det är väldigt svårt att låta bli på Equitana – utbudet är fantastiskt! Montern som vi shoppade allra mest i, helt utan konkurrens faktiskt, var Stübben outlet. Där hittade jag ett superfint anatomiskt kandar till Grao. Dessutom fick han en lång equisoftgjord – han har ju redan en kort till dressyrsadeln. Gjorden är ljusbrun, och jag hittade en mörkbrun underdel till den – delarna säljs alltså var för sig. Jag tycker det blev jättesnyggt med färgkombinationen. Gummisnoddarna på gjorden är svarta, så jag tror den kommer bli fin till min svarta hoppsadel som har ljusbruna detaljer. I samma monter hittade jag även ett fint schabrak med en smart detalj. Man kan fästa upp schabraket under sadeln med ett clips. Det gör att bakkanten på schabraket inte nöter på pälsen, och dessutom kommer det in luft i kanalen, vilket gör att det ventilerar bättre. Jag köpte hoppvarianten för att ha när Grao och jag är ute och galopperar. Ulrik hittade en förbygel och ett par tyglar i fin läderkvalitet i samma monter. Otto har ju mest gått i lånade och ihopplockade grejer, men nu fick han en hel del eget!
Även Ulrik köpte ett svart kandar, men han valde ett i kraftigt läder från ibericoimport. Det är förstås inte meningen att Otto ska gå med kandar, men det blir ett utmärkt träns om man tar bort kandarremmen över nacken. Det kommer verkligen klä Otto. Otto fick även en uppsättning benskydd runt om, från Equisafe.
Jag lämnar sällan en mässa utan minst ett par handskar. Den här gången blev det tre par – helt enkelt för att en av mina favoritsorter från Uvex marknadsfördes med 3 par för 50 Euro. Ett mycket bra pris! Ulrik köpte ett par Roeckl. Ulrik passade också på att köpa en fällskrapa av samma sort som han har sedan innan – han är mycket nöjd med den men de slits så då var det bra att köpa en till mässpris att ha i reserv. Jag fick även tre höpåsar i en monter – de är låga och vida och ser ut som om det går lätt att packa dem.
Jag hittade även en kavaj på rea – den är snygg och jag gillade den allra bäst uppknäppt så jag kommer troligen inte ha den som tävlingskavaj utan på jobbet.
Jag invigde den faktiskt redan ikväll. Ulrik och jag insåg i morse att det är på dagen 12 år sedan vi förlovade oss – här i Essen. Vi letade rätt på restaurangen där vi var då – och gick dit igen.
I morgon har vi en lugn start på dagen och sedan går vi några timmar på stan innan vi flyger hemåt till alla våra djur och vår fina gård. Vi är så glada att våra gårds- och djurvakter hjälper oss så vi kan komma iväg ibland!
Äntligen åter Equitana
Den stora hästmässan Equitana i Tyskland har under många år varit ett återkommande resmål för oss. Första gången jag var där var 2001. Då fick jag resan i stipendium av Ridskolornas Riksorganisation för idén och genomförandet av det första riksmästerskapet för lektionsryttare. Sen har jag åkt som journalist ett antal gånger, och 2011 förlovade Ulrik och jag oss i Essen, mellan vårt besök på mässan och den stora kvällsshowen. Nu har det gått några år sedan vi var här, senast var 2017, så det är verkligen kul att vara tillbaka. Vi reste hemifrån vid 5-tiden på fredagen och med en otroligt smidig resa med tåg och flyg var vi framme före 12. Vi hann precis orientera oss på mässan, som är rätt ordentligt ombyggd sedan vi var här sist, innan vi satte oss på läktaren för att se en clinic med Christoph Hess. Det är en av de roliga sakerna med Equitana, programmet håller otroligt hög kvalitet och det är bara att gå och sätta sig på läktarna och titta när man vill. Har man väl gått in behövs det inga speciella biljetter till läktare, uppvisningar och clinics. Det är bara kvällsshowerna som kräver extra biljetter.
Jag har ju lyssnat en del på Christoph Hess tidigare, och jag tycker han är otroligt duktig. Han lyckas lyfta ekipage och få fram så fin kvalitet på den begränsade tid som en clinic innebär. Samtliga fyra ekipage som var med den här gången blev jättefina efter hans ofta ganska enkla instruktioner som till stor del handlar om att släppa fram hästen och låta den röra sig fritt. Det syns verkligen skillnad på hur hästen rör sig när den är ”typ lösgjord” och när han har hjälpt till att få den lösgjord på riktigt. Det är ganska tufft för ryttarna, någon av dem fick göra rätt stora förändringar i sin ridning, men leendet på slutet vittnar om att ryttaren tycker det var värt det. Det var extra roligt att det högst utbildade ekipaget som visades var en lusitano som även tävlar WE. Christoph Hess lovordade WE som disciplin och beskrev det som ”grenen med dressyrprecision”. Ekipaget fick hjälp att få lite mer framåtgripande byten, och på slutet red hon skolor på en hand till publikens förtjusning.
Lite senare på fredagen var det en WE-clinic och sedan en WE-uppvisningstävling med teknik och speed. Tyskarna är duktiga WE-ryttare och det var kul att se att några av de bästa har nya hästar på gång upp i svår klass.
Vi såg även en kadrilj med fyra friesrar som var fin!
Dubbelt bra
Idag har Grao och jag varit hos Paulinda. Vi började med att Grao fick stå i släpet och äta lunch medan Paulinda klippte mig. Jag blev av med över en decimeter hår, och är så nöjd med min nya frisyr. Det är inget märkvärdigt, men så skönt att ha en frisör som förstår hur vardagen med jobb och hästar ser ut och kan klippa en frisyr som passar mig. När jag var klippt hade Paulinda en ridelev, och jag gick ut och tog hand om Grao, sadlade och red fram. Perfekt planerat!
På lektionen fokuserade vi mycket på att optimera oss för Lätt A. Grao och jag ska hoppa in i vår klubbs division 2-lag om ett par veckor och behöver programmeras om lite. För det första ville jag rida dressyr på ett vanligt tränsbett – siste tiden har jag ju mest ridit på babypelham med delta, en betsling Grao trivs väldigt bra på. Men det funkade riktigt bra med tränsbettet också, så den delen kommer inte vara något större problem. Vi rider ju faktiskt rätt mycket på tränsbett också, det är bara dressyrträningen som jag mest gjort på pelham sista tiden.
Vi behövde också jobba lite med att rida förvänd galopp. Det är något vi inte gjort särskilt mycket på ett bra tag, och Grao har gått såpass mycket WE nu att han gärna byter när vi byter varv – han vet ju att det är det han ska göra. Vi började med att fatta förvänd galopp på en oval. Grao har ju inga problem att fatta förvänd galoppe, och det går lika bra på böjen som på den raka delen av ovalen. Tanken var att inte trigga ett byte genom en vändning, utan först visa att det är förvänd galopp som är grejen. Jag har gjort likadant hemma och det har funkat bra.
Efter det så skulle jag rida vägen som är i Lätt A:3, dvs vända halvt igenom, fortsätta framåt en bokstav och sen rida en halvcirkel över ridbanan. Paulinda lade till att jag skulle göra en volt i rättvänd galopp ganska tidigt på vägen halvt igenom, liksom ut till spåret och sen tillbaka till linjen. Det var ett bra sätt att visa att vi skulle vara kvar i samma galopp. När vi väl kommit ut på långsidan var aldrig halvvolten något problem, och vändningen var faktiskt inte heller nåogt stort problem heller. Däremot fick vi lite skutt med bakbenen ibland, och några gånger bytte han bak i avsaktningen. Grao var väldigt laddad och het, och när han blir så får vi ibland bakbensfel när vi samlar galoppen. Jag måste vara försiktig när jag samlar och inte översamla, även om det går, för då är risken stor att vi tappar ett bakben. Själva förvända bågen var i alla fall jättefin hela tiden, det gläds jag åt!
Skänkelvikningar i trav är verkligen inga problem, Grao gör dem jättefint. Bekymret i traven är att han kan bli lite överilad, och när jag bromsar går han gärna mot passage. Jag måste försöka balansera detta. Det svåraste vi har är bågen där vi länger formen och tyglarna i trav. Grao vill väldigt gärna springa iväg, gärna så fort som möjligt där. Jag behöver leda en del med innertygeln för att göra det så bra som möjligt. Vi gjorde även några uppridningar och halter. Under vintern har vi jobbat mycket med att stå still i halterna, och det har gett resultat. Det är roligt att känna.
Som vanligt var det ett svettigt, glatt och nöjt ekipage som åkte hem. Grao hade kvar lite av sitt matsäckshö och matte och husse köpte varsin jättegod kebabrulle i Harlösa på vägen hem. En bra söndag alltså.