Striden mellan SvRF och ”den vanliga ryttaren”

Nu har det blossat upp igen – ordkriget mellan Svenska Ridsportförbundet och ”upprörd ryttare”. Den här gången handlar det om ett förtydligande av tävlingsreglementet i dressyr om att det inte får finnas elasticitet i tygeln eller sidostycket.

Tydligen finns det på marknaden ett träns som har en ”vagga” av resår där man fäster bettet – både i sidostycket och i tygeln. Det gör att det hela flexar lite. Jag har aldrig sett detta live eller ridit på det och vill över huvud taget inte uttala mig om det är en bra eller dålig idé. För det är inte det som det här handlar om.

Jag har sett den här striden och bristen på tilltro under många år, både som ryttare och som anställd på SvRF och som förtroendevald i samma förbund. Jag tycker att förbundet som sådant är dåligt på att ha örat mot marken och verkligen höra vad som händer och pågår bland ”gemene ryttare”. Som professionell kommunikatör kan jag också ha synpunkter på deras kommunikationsstrategier, som alltför ofta går ut på att tiga och vänta ut stormarna istället för att konsekvent och sakligt bemöta och besvara. Det är inte ett bra sätt att bygga tilltro på.

Ryttarna å sin sida är ofta väldigt kvicka att döma. När man läser på forum och sociala medier får man lätt intrycket av att förbundet är en organisation vars syfte är att aktivt jävlas med ryttarna. Många har dessutom svårt att se helheten i en fråga – förbundet ska driva en utveckling som är bra för grenarna och ridsporten på lång sikt. Det kan ibland innebära att allt inte alltid är precis som man själv skulle vilja.

Måste det vara så här? Jag tror att situationen som den är nu är problematisk att ta sig ur. Positionerna är på sitt sätt låsta. Men självklart måste det finnas sätt att förbättra klimatet inom ridsporten. Ett förbund som tydligare visar ett aktivt intresse för hela ridsportsfären är en bra början. En tydlig och konsekvent kommunikationspolicy där man i alla frågor visar större öppenhet är en annan sak. Förstår inte folk VARFÖR förbundet beslutar som de gör är det lätt att se dem som en despotisk organisation som följer nycker och egenintressen. Ibland är det förstås svårt att göra så – när det handlar om personfrågor kan man inte alltid gå ut och vara tydlig med bakgrunden till ett beslut. Men om man har byggt ett förtroendekapital över tid ökar även förtroendet i den typen av frågor är min erfarenhet.

Naturligtvis krävs det att båda sidor närmar sig varandra. Ryttaren måste också försöka se och förstå utifrån ett större perspektiv än sitt eget. Och när det är frågor där man ändå tycker att förbundet handlar fel måste man ta dem den demokratiska vägen – där de givetvis ska behandlas seriöst. Här behöver även de demokratiska vägarna och systemen bli tydligare. Flera organisationsutredningar har gjorts sedan sammanslagningen på 90-talet, och den något luddiga demokratiska strukturen kvarstår. Det innebär troligen att den fungerar – men även här kan man önska mer tydlighet i hur beslutsvägarna ser ut. När det gäller tävlingsreglementena har det gjorts ett utmärkt arbete – nu förnyas de vartannat år och det finns en klar och genomskinlig process där förslag går ut på remiss och vem som helst har möjlighet att lämna synpunkter. Detta är jättebra!

Det är en lång bit att gå. Men jag är övertygad om att första steget heter kommunikation. Och då förbundet är ett förbund och alla andra är enskilda individer är det förbundet som måste ta första steget. När får vi se en modern kommunikationsstrategi där det ingår att såväl lyssna som kommunicera med hela ridsportsverige? På 90-talet var kanalerna ett problem. Det är det inte längre.

Chelsea Flower Show del 2 – skulpturer

Chelsea Flower Show 005

På Chelsea Flower Show är det uppenbart att trädgårdsskulpturer inte behöver vara tomtar, solur eller väderkvarnar. För den som har råd finns det fantastiskt fina skapelser som klarar av att stå ute i trädgården. Skulpturerna gjorda i drivved var min stora favorit. Kopparträden som det regnade från vet jag inte om jag tyckte de var så vackra, men de var väldigt effektfulla. De stora skulpturerna från Alice i underlandet var väldigt fina, och schackspelet där Alice möter drottningen var fantastiskt vackert.

Chelsea Flower Show 053 Chelsea Flower Show 069 Chelsea Flower Show 127 Chelsea Flower Show 131 Chelsea Flower Show 168 Chelsea Flower Show 171 Chelsea Flower Show 125 Chelsea Flower Show 073 Chelsea Flower Show 079

 

 

Glappande tyglar

Jag tycker mig se fler och fler som rider med glappande tyglar – såväl innertygel som yttertygel. Framför allt den glappande yttertygeln ser jag som ett problem. Att rida hästen med ett stöd på ytter tygel är ju en av grundprinciperna i dressyrridningen. Jag har börjat fundera på om det kan vara en följd av rollkurdiskussionerna?

En orsak till de funderingarna är att jag då och då läser på olika forum om ryttare som är förtvivlade för att deras tränare eller ridlärare vill att de ska korta tyglarna. De uppfattar det som att de ska dra hästen i munnen. På samma sätt verkar det finnas en rädsla för att ha tyngd i tyglarna. Men det behöver ju inte betyda att du drar hästen i munnen. Det behöver inte heller betyda att hästen häver sig på bettet och låter dig hålla den uppe med händerna. Självklart är ju målet en mjuk men stadig kontakt. Men jag tror det är helt omöjligt att komma dit om man inte vågar hålla i tyglarna. Jag tror även att det kan kännas som man är mjuk i handen när tygeln glappar. Men sanningen är ju faktiskt att varje glapp ger hästen ett mindre ryck i munnen.

Jag köpte för ett tag sedan ett träns med hakar på tyglarna och sidstyckena. Det verkade jättebra, tyckte jag – toppen att det är så lätt att byta bett! Men när jag började rida på det blev jag besivken. Att det var hakar i sidstyckena var inget problem. Men hakarna i tyglarna skapade en glappkontakt. Haken håller ju inte fast om bettringen, utan det blir två metallöglor som rör si i och mot varandra. Gav jag en eftergift blev det ett glapp. Dessutom är ju metall mot metall stumt, så när kontakten kom tillbaka blev det som ett klick. Tyglarna byttes ut mot vanliga med läderspänne.

Pilflätning – jag skaffar skånska skills

wp-1464885966210.jpg

Tidigt i våras var jag på Little Gardens nere i vår by Katslösa på pilflätningskurs. Leigh lärde oss elever att fläta torn eller flätade träd av pilvidjor. Det var riktigt roligt, och med mig hem hade jag ett litet och ett stort träd. Dessa stod i blomkrukor. Under våren har jag hållit dem rejält blöta, och efter ett tag sköt de skott. Jag plockar bort alla skott från själva stammen men låter toppskotten växa. Då och då trimmar jag dem lite med en sekatör för att få en tjock och jämn krona upptill.

wp-1464935554025.jpg

Vid vår uteplats bakom huset hade vi ett plank som var ett problem. Varje gång det blåste lite – alltså ätt ofta här hos oss – blåste det snett. Hur vi än spettade och skruvade och förstärkte och sa att NU kommer det nog stå i alla fall, så fick vi det aldrig riktigt rakt. Därför rev vi det, och jag fick testa mina pilflätningsskills på ett betydligt större projekt – jag flätade ett staket.

Vi beställde vidjor från Little Gardens och satte igång. Staketet fick en sväng i ena änden – det blev riktigt snyggt tycker jag! Vidjorna är först placerade i ett ca 30 cm djupt dike som vi fyllde med matjord. Sedan är de nerspettade ytterligare ca 40 cm. Kanterna var svårast, och jag gjorde inte riktigt rätt där. Jag hoppas att jag kommer kunna rätta till det allteftersom det växer. Dessutom är ju tanken att själva pilstaketet inte ska synas så mycket på sikt. Vi låter alla skott växa för att få det tätare och grönt. Toppskotten kommer jag också låta växa en bit så vi får ytterligare lite höjd på staketet. Dessutom är tanken att det ska fungera som spaljé för klängväxter. Det finns redan en klematis där, och vi tänker köpa ett par till. I ena änden testade jag dessutom att direktså sockerärtor, så förhoppningsvis kan man sitta på matplatsen och bara sträcka ut armen om man vill ha mer ärtor!

Chelsea Flower Show del 1 – trädgårdarna

Chelsea Flower Show 199

I många år har jag drömt om att besöka Chelsea Flower Show. Jag har läst reportage och sett på tv från den fantastiska utställningen med showträdgårdar och blommor överallt. I år blev det äntligen av att åka dit – och det var helt fantastiskt. Vädret var toppen, trädgårdarna fantastiska och Pimm’sen sådär lagom läskande. Tyvärr hade vi bara fått biljetter till kvälls-släppet, och det är alldeles för kort tid! Men jag hann ändå njuta och se det mesta, och även ta lite bilder. Min blogg verkar tyvärr vara lite kinkig när jag lägger alltför många bilder i samma inlägg, så jag delar upp det hela i fler inlägg. Här får ni lite bilder från utställningsträdgårdarna – där vi bland annat hittade svenska Husqvarna som sponsor/designer av en trädgård.

Chelsea Flower Show 013 Chelsea Flower Show 020 Chelsea Flower Show 184 Chelsea Flower Show 150 Chelsea Flower Show 180  Chelsea Flower Show 241

Kan man lita på analysen?

Nu är det dags att skicka prover på analys
Nu är det dags att skicka prover på analys

Varje onsdag publicerar jag ett kunskapsinlägg om foder. De här inläggen kommer även in i kunskapsdatabasen på www.foderstatonline.se 

Här i Skåne är vallfoderskörden i full gång, och det är redan dags att börja förbereda för höstens foderstat. Har du möjlighet att ta prover direkt på fältet är det dags att göra det nu. Men kan man verkligen lita på att höanalyserna stämmer? För några år sedan gjorde jag ett experiment för tidningen Ridsports räkning – jag skickade in samma prov till de tre laboratiorierna, Analycen, Eurofins och Hjortens.

Vid första anblicken var resultatet nedslående. Det smältbara råproteinet skilde sig rätt ordentligt åt. Två av analyserna var rätt lika. Det tredje resultatet hade nästan 50% mer smältbart råprotein per kg TS. Jag kontaktade laboratorierna och tillsammans började vi diskutera vad som hade gått fel. Efter att de analyserat om proverna drog vi slutsatsen är att det troligtvis var provtagningen som var felkällan.

Jag hade tagit ett prov och klippt ner det i en hink. Då jag klippte med sax för hand nöjde jag mig när bitarna var 10-15 cm långa. Jag blandade och öste upp i tre påsar – en till varje laboratorium. Vår teori var nu att provet med det höga proteinvärdet var det sista provet jag tog ur hinken, det hö som låg i botten. Troligen hade de proteinrika bladen ramlat neråt.

För att testa teorin hämtade jag ett nytt prov från ett helt annat höparti. Jag klippte ner det till ca fem cm och blandade väl. Sedan tog jag nävar som jag växelvis lade i de olika påsarna.

Resultatet blev den gången bättre, ca 10% skillnad på smältbara råproteinet som är det som har störst differens.

Metoden för att analysera proteinhalten i grovfoder är rätt simpel. Dessutom måste labben följa upp analyserna och sina metoder noga för att behålla certifieringen. Börje Ericson, laboratoriechef på Kungsängens laboratorium på SLU berättar att de ofta gör så kallade ringtester.

-Då skickar vi ut samma prov till flera laboratorier, och vi får då resultat som överensstämmer bra med varandra. Skillnaden i de fallen är att proven i förväg är homogenitetstestade, torkade och malda. Vi vet alltså med bestämdhet att vi skickar exakt samma prov för analys.

Den springande punkten i analyskedjan är alltså provtagningen – så där gäller det att vara noga för att få en så bra foderstat som möjligt. Läs mer om hur du tar ett bra prov på FoderstatOnline.

Ammaefterlysningar

Arno nyfödd 004
En några timmar gammal Arno får illustrera detta inlägg – även om han hade en mamma.

Hjälp! I natt dog vårat sto under fölningen. Kvar blev en fin hingstunge. Vi behöver hjälp att hitta en amma. Dela!

Känner ni igen den typen av inlägg? Det känns ju fantastiskt att kunna hjälpa någon i den här frågan genom sociala medier, och att dela är ju jätteenkelt. Men glöm inte att kolla hur gammalt grundinlägget är innan du delar. Det händer att sådana här efterlysningar cirkulerar i år! Det händer även att upphovspersonerna blir helt nedringda av hjälpsamma människor, eftersom spridningeffekten är massiv.

Det allra bästa är ju om alla föräldralösa föl och tänkbara ammor rapporteras in till ASVTs föl- och ammajour. Även om det är avelsföreningen för varmblodig travare som står bakom så hanterar och förmedlar de ammor för alla raser. Det är ett riktigt bra initiativ! Där är det också klart och tydligt vilka fall som är aktuella och olösta.

Ulriks burgarblogg

Ulrik är rätt förtjust i hamburgare. Och han är rätt bra på att nörda ner sig i saker. Den kombinationen har fått honom att starta en blogg där han testar hamburgare, framför allt såna som säljs till lunch. Han skriver även om de hamburgare han gör själv – och jag vet ju av personlig erfarenhet att de är väldigt goda. I helgen när han var ensam hemma gjorde han den här hamburgaren.  Härom veckan när mina föräldrar var på besök grillade vi istället, och det här blev resultatet. 

 

Lite London

wp-1464467682745.jpg

Min systerdotter Rebecca bor i London sedan tre år tillbaka. Det är perfekt att ha någon att hälsa på där! Jag tog en långhelg för att hälsa på henne och för att besöka Chelsea Flower Show. Det kommer jag berätta mer om senare.

Rebecca läser på Middlesex University och bor nära universitetet i norra London. Idag passade vi på att göra Camden, som bara är några tunnelbanestopp från där hon bor.

wp-1464466585815.jpg

Marknaden vid Camden Lock är hur stor som helst. Jag fick uppfattningen att det var gamla stallar som fått bli lokaler – det är ju inte heller särskilt orimligt i och med att Camden är ett slussområde – och pråmarna på kanalerna drogs ju av hästar. Jag gjorde ett par fynd tycker jag – bland annat det här hårspännet och handskarna som är i mjuk ylle.

wp-1464467484331.jpg wp-1464467489054.jpg

Vi åt även lunch här – streetfoodstånden är många och mycket varierade. Här finns allt från malaysiskt till förstås fish n chips. Ulrik berättade att det var internationella burgardagen idag, så jag åt en whiskeyångad herefordhamburgare med blåmögelost och briochebröd – tillagad av en cool tjej i dreads som sjöng Bohemian Rhapsody så det ekade mellan stånden.

wp-1464467382573.jpg

Sedan promenerade vi ett par kilometer utmed kanalen, på dragvägen vid sidan. Det var en fantastiskt vacker promenad med många kanalbåtar och en hel del spännande arktiektur. Särskilt intressant var byggprojektet som var på gång med tre runda hyreshus inspirerade av gasklockor. Vi var jättenyfikna på hur lägenheterna ser ut inuti, men tyvärr var försäljningsutställningen inte öppen på lördagar.

wp-1464466511965.jpg wp-1464466493039.jpg

Vi såg även en gullig slussvaktarstuga och en mysig uteplats ute på vattnet.

wp-1464466467039.jpg wp-1464467396119.jpg

Vi promenerade ända till Kings Cross St Pancras station. Där såg vi plattform 9 3/4 som Hogwarthsexpressen avgår ifrån. Där kunde man bli fotograferad precis när man springer in genom väggen. Jag fotade över axeln på publiken 🙂

wp-1464463900432.jpg

Killen som släpper halsduken finns inte med på de riktiga bilderna och det blir verkligen en illusion av fart in genom väggen.

Jag tog även en promenad över Millennium bridge bort till The Globe och hängde en stund i en park där – det är ju perfekt turistväder. I morgon satsar vi nog på att äta Curry vid Brick Lane, och innan dess kanske lite Afternoon Tea? Vi får se hur vi får ihop det!

wp-1464463881783.jpg

 

Några sadelkammartips

När vi köpte gården fanns det ju inget stall. Däremot fanns det väl lämpade byggnader, så det första vi gjorde var att sätta oss och skissa på hur vi ville ha det och hur det gick att göra här. Vår sadelkammare är faktiskt den tredje sadelkammaren jag (med massor med hjälp av mina föräldrar) har byggt. Jag tänkte visa några detaljer som jag är särskilt nöjd med:

wp-1464175929800.jpg

Det här är egentligen en väldigt enkel grej – en köksstång från IKEA med S-krokar på. Men det är ett mycket praktiskt sätt att hänga upp alla bett överskådligt och lättåtkomligt, och så blir det en så snygg inredningsdetalj också.

wp-1464337324013.jpg

Den här hatthyllan har jag tidigare haft i köket och hängt köksredskap ifrån. Nu fick den flytta in i sadelkammaren där den fyller många funktioner. På krokarna längst in hänger sadelgjordar. Vi har sällan kvar gjordarna på sadlarna utan lossar dem på båda sidor. Här väljer man lätt vilken man vill ha. På stången hänger våra ridstövlar. Stövlarna mår bra av att hänga och golvet hålls fritt. Det senare tycker jag är bra i sadelkammaren, då är det så lätt att bara sopa av när det behövs. Ovanpå hyllan har vi ett minidrivhus där vi förvarar våra prisrosetter. Dammfritt, platseffektivt och rätt snyggt tycker jag. Även extrastigbyglar får plats ovanpå hyllan.

wp-1464175923397.jpg

Det här är den bästa schabrakförvaring jag någonsin haft! Det är en gardinstång som är fäst i taket. Från den hänger schabraken med ryggdelen utåt i byxgalgar. Det ger en bra överskådlighet, schabraken hänger luftigt och man kan plocka det man vill ha utan att behöva flytta några andra. Dessutom ger schabraken en ombonad känsla i sadelkammaren tycker jag. Men tänk på att schabraken är rätt tunga – det krävs rejält kraftiga skruvar för att hålla stången på plats (fråga inte hur jag vet…)

wp-1464175916475.jpg

Hyllor och skåp i sadelkammaren har jag köpt på privatannonser och på loppis. Genom att måla allt i samma färger känns det inte som det hopplock det är. Den här sittbänken har dock min pappa byggt av restmaterial från stallbygget. Det är perfekt att kunna sitta bekvämt och ta av och på stövlarna. Måtten blev ju efter platsen som blev över mellan bänk och hylla, så jag fick leta ett tag för att hitta kuddar med rätt mått – men de här blev perfekta!