Om mod, oräddhet och stabilitet

Inlägget för några dagar sedan om Grao och bommen ledde till lite diskussion på min Facebook. Jennifer tyckte Grao var modig, och jag skrattade bort det – om man är så rädd för en bom kan man väl inte kallas modig? Men hennes svar fick mig att tänka om. Grao tyckte bommen var otäck. Trots det bestämmer han sig för att ta ett kliv över den. Vad är det om inte mod?

När jag tänkte på det insåg jag att det finns minst tre skalor att titta på här:
stabil-reaktiv
orädd-rädd
modig – feg

För det första – är hästen stabil eller reaktiv? En stabil häst gör inte så mycket väsen av ”otäcka saker” alls. Den reaktiva hästen går i luften för minsta lilla. De flesta hästar befinner sig någonstans däremellan.

Den orädda hästen är oftast ganska trygg i sig själv. De tycker sällan något är otäckt och reagerar ofta med nyfikenhet när det kommer något nytt. Den rädda hästen däremot tycker det är otäckt och potentiellt farligt med nya saker.

Den modiga hästen slutligen är den som, precis som Grao gjorde, övervinner sin rädsla och provar – trots att det är läbbigt.

Min förra häst Hugo är ett intressant exempel. Han var inte rädd för någonting. Men han var extremt reaktiv. Han kunde gå i sina egna funderingar och sen plötsligt få syn på något som alla vi andra sett länge. Då reagerade han plötsligt och ofta explosivt. Sekunden efter tog nyfikenheten överhand, och han gick fram för att kolla vad det var. Någon sa att ”han är rädd för mycket” och jag kontrade med ”nej, han är inte rädd, men han blir lätt förvånad”

Stabila hästar har jag faktiskt inte haft så många. De flesta har varit reaktiva, för det är den typen av temperament jag föredrar. Men jag tror det är klokt att fundera på de olika typerna här – det gör det lättare att hantera hästar och deras reaktioner inför främmande ting.

 

Bakslag

Nu har det gått väldigt lätt att lasta Grao ett tag, men i går kväll kom bakslaget. Han ville inte åka hem från tränaren. Så nu får jag sätta igång och träna igen, och träna lite mer i mörker. (jag har lastat ett par gånger i mörker och det har inte varit något problem tidigare).

När jag fick snuskiga SMS

Bland mina facebookminnen kom det upp en tråd från förra året idag. Jag satt i soffan hemma när det plingade till i telefonen. Det var ett snuskigt SMS från en för mig helt obekant person. Jag svarade, och han fortsatte. Det hela blev mer och mer absurt, och när jag lade upp konversationen som skärmdumpar på Facebook fick jag många att skratta. Ulrik och jag konstaterade att om vi själva inte upplevt det hade vi trott att det hela var påhittat. Jag bjuder på en repris här, helt ocensurerat.

12246964_10207777001296627_7052673693575225026_n

11234964_10207777005976744_4873842740214924761_n

12299335_10207777007416780_5427022318760533512_n

12249959_10207777009016820_5451917853233236615_n

 

Mysteriet med de törstiga hästarna

Jag har tyckt att de två hästarna i rasthagen uppe vid stallet dricker ovanligt mycket. Jag har fyllt på deras balja flera gånger om dagen och noga kollat om den spruckit. Men idag när jag precis fyllt på insåg jag vad det är som händer.

Jag har alltså en slang som går från kranen i stallet till baljan utanför. Jag kopplar i den, drar på kranen och när baljan är full vrider jag av kranen och lägger ut slangänden utanför stallet. Då är alltså slangen fortfarande full av vatten. Ni som minns mitt inlägg om hur vi hävertar ridbanan inser nog vad som händer nu.

Precis – i och med att slangen är full av vatten när jag lägger ner änden börjar det rinna baklänges. Vattentunnan töms alltså genom slangen. När jag insåg det gick jag förstås och lyfte ur slangen ur baljan. När jag tittade till den efter några timmar var den fortfarande nästan full. Gissa hur dum jag kände mig?

Grao och bommen

Även om Grao är dressyrhäst mer än något annat är ju min plan för honom att kunna rida lite WE i framtiden. Jag har dock insett att vägen är ganska lång dit. Han har ju varit väldigt misstänksam mot hindermaterialet, även när det står utanför ridbanan.

Idag bestämde jag mig för att det var dags att lägga in en bom på marken och se hur han reagerade. Han var mycket skeptisk. Jag ledde honom runt bommen och han tassade försiktigt runt. Att gå över fanns inte på kartan.

Jag satt upp och började skritta. Först i andra änden, men sen gick jag ner på en stor volt runt bommen. Jag minskade volten mer och mer. Till sist red vi parallellt med bommen, gjorde en framdelsvändning och fortsatte parallellt på andra sidan. Jag började känna mig nöjd med övningen då jag helt plötsligt känner att han bestämmer sig, tar ett djupt andetag, vänder upp mot bommen och kliver över den. Jag hinner ta mantag för att inte riskera att rycka honom i munnen om han skulle hoppa. Det gör han inte, utan han tar ett stort kliv över, stannar, vänder sig om och tittar förvånat på bommen. Klapp och beröm och ner till andra änden av banan för att fortsätta ridpasset.

Under passet travar jag förbi bommen några gånger, han tycker det är läbbigt men gör det. När jag är klar styr jag mot bommen igen. Nej, han vill inte över. Jag lägger en volt runt den, och efter två varv händer det igen – han bestämmer sig, tar ett djupt andetag och kliver över. Den här gången utan att tveka eller stanna efter. Han kändes som om han var jättenöjd med sig själv!

Och det hade han ju anledning att vara, och jag var också nöjd. Jag är helt säker på att jag hade fått sämre resultat om jag försökt pressa honom över bommen och insisterat på att han skulle över när han ville gå vid sidan. Det är förstås långt kvar innan vi kan ens trava bomserier eller hoppa låga hinder, men vi har i alla fall tagit ett djupt andetag och tagit första steget.

Handbagagedilemmat

Idag undviker många flygresenärer incheckat bagage, särskilt för kortare resor. Det är egentligen inte så konstigt, nu när vi checkar in hemifrån och har boardingkortet med oss i mobilen känns det enkelt att bara gå direkt till säkerhetskontrollen utan att plocka ut bagagetaggar och själv checka in bagaget. Reglerna för handbagage är ju dessutom hyfsat generösa. Lägg därtill ett antal lågprisflygbolag som tar extra betalt för incheckat bagage och därmed skapar vanan att inte checka in hos många.

Men i helgen fick vi verkligen se baksidan av detta. Om planet är fullt och nästan alla har med sig en hård kabinväska blir det rätt snabbt fullt i skåpen. Det gör att passagerare och till viss del personal får tränga sig fram och tillbaka i gången och leta efter plats för väskor redan när ungefär hälften av passagerarna bordat. Det gör bordningsprocessen, som redan utan det momentet är långsam och bökig, än långsammare och bökigare. Dessutom uppstår kaos när alla ska av planet samtidigt som folk yrar runt och letar efter sina väskor i skåp långt från där de satt.

När vi skulle hem på söndagkvällen var det dessutom så att det var helt fullt i alla skåp innan alla hade fått plats. Ett tjugotal passagerare, däribland vi, stod med en väska som inte gick in någonstans. Personalen skällde på oss för att vi inte checkat in. Det kändes inte särskilt rättvist, vi hade ju bara gjort som alla andra. Dessutom hade de ju kunnat haft systemet med att man lämnar sin väska på en liten vagn utanför innan man kliver på – det brukar fungera bra.

Nu blev det så att vi och flera andra fick checka in väskan på flygplanet. Vi fick alltså lämna den till personalen, få en bagagetagg och sen hämta den på bandet. Det var ju inte något större problem egentligen, men hela proceduren tog ju en del tid. Sen fanns det några passagerare som vägrade checka in. Det ledde till att personalen gick och letade efter mjuka väskor och ryggsäckar i skåpen och bad deras ägare att ha dem under stolen framför istället, så vägrarnas hårda väskor fick komma upp i skåpet istället. Ja, vi blev försenade.

Här är det uppenbart att systemet från början är gjort för en annan verklighet, och nu fungerar det inte längre. Jag tycker det är rätt skönt att flyga utan incheckat bagage, men uppskattar då som sagt systemet där kabinväskor kan ställas på en vagn utanför planet. Finns inte det så blir det nog incheckning i framtiden. Jag hoppas flygbolagen tänker till också – troligtvis kommer inte folks beteende förändras generellt sett och det måste vara både trist och kostsamt att lägga tid och energi på en sån sak.

Intensiv WE-helg

Vi har ägnat helgen åt årets WE-konvent. Det är verkligen en rolig helg – WE-folk från hela Sverige träffas och diskuterar grenens framtid och utveckling. I år åkte vi finlandsbåt, vilket fungerade riktigt bra. Större delen av resan tuffade båten på genom vacker skärgård, så trots storm i Skåne blev det en lugn resa där jag bara någon gång upplevde att det gungade till. Värre var det då med flygresan upp till Stockholm på lördagsmorgonen. Den turbulens som vi upplevde där var värre än något annat jag upplevt på flygningar som inte varit över Atlanten eller Klippiga bergen. Säkerhetsbältena i flygstolarna fyllde sin fiktion.

Under lördagen var Ulrik på repetitionskurs för banbyggare. Jag fördrev dagen i Stockholm på lite olika trevliga sätt. Jag började med att sätta mig på ett café i Gamla Stan och förbereda de delar av konventet som jag ännu inte förberett. Jag höll i en hel del och fick med kort varsel ytterligare delar då en av våra kommittémedlemmar var sjuk. Sedan promenerade jag bort till Fotografiska muséet där jag träffade Ulrika Fåhreaus, frilanskollega och bloggaren Ponnymamman. Det var så trevligt att få en stund att verkligen sitta ner och prata med varandra. Jag fick också med mig hennes stallkalender för 2017.  Det är en fotokalender som hon gör där 25 kronor per kalender går till den ideella organisationen Love Nepal som befriar barn ur bordeller i Asien och arbetar mot sexslaveri.

Under konventet hade vi några viktiga framtidsfrågor som vi diskuterade. Ett par var konkreta  – som Hur gör vi ett bra Riksmästerskap, och hur ser vår väg från Riksmästerskap till Svenskt Mästerskap ut? Här fick vi en riktigt bra diskussion, där en mängd olika alternativ analyserades utifrån fördelar och nackdelar. Jag tror alla är överens om att det inte finns en enkel och självklar väg att gå, men detta gav oss i kommittén verkligen ett bra underlag att arbeta vidare med.

Vi pratade även om hur vi breddar sporten, hur vi får den etablerad över hela landet och hur vi ökar i alla lager, från bredd till topp. Även här var det mycket klokt som fram – och här tror jag att alla deltagare kände att det här är en fråga som kräver att vi alla arbetar med den.

Helgens föreläsare var Lena Malmkvist som pratade om att sätta mål och hur vi kan arbeta med våra mål genom att bryta ner dem. Hon är själv en utmärkt förebild där. På 10 år gick hon från att rida Lätt C på klubbtävling till att rida en godkänd Grand Prix i dressyr – för att hon bestämde sig för att hon ville det.

Det var som sagt en rolig men intensiv helg och det var skönt att komma hem till alla djuren strax efter midnatt på söndagkvällen. Redan ikväll har kommittén telefonmöte för att följa upp helgens diskussioner, och så rullar vi på mot nästa år.

Vad gör jag när fodret fryser?

Så här på vintern är det inte alltid så lätt att hålla allt foder frostfritt. Men är det egentligen ett problem att fodret fryser?
För den som har blött hösilage/ensilage kan minusgrader innebära en hel del jobb. En bal som innehåller mycket vatten fryser ju snabbt om det är ett gäng minusgrader. Det gör att det blir svårhanterat och är det riktigt blött så kan det även bli svårätet för hästen. Däremot är det inte farligt. Bakterietillväxten avstannar ju när det blir kallt, vilket gör att hållbarheten ökar. Däremot kan det vara negativt om hösilaget tinar och fryser om vartannat. Det handlar då i första hand om öppnade balar – i oöppnade balar är det ju en syrefri milö vilket fungerar som en konservering.
För torrt hö och spannmål spelar minusgraderna ingen större roll alls. De innehåller såpass lite vatten så man uppfattar det inte som fruset.
Ibland vill man kunna blöta upp foder för att ge ett antal timmar eller kanske ett dygn senare, som till exempel betfor eller olika sorters pellets. . Inte heller här är det skadligt eller dåligt för hästarna, men det blir besvärligt och opraktiskt när maten har frusit. Om man har möjlighet att ställa uppblött foder frostfritt är det förstås att föredra. Ett annat alternativ är att slå på lite varmvatten en stund innan fodring.
För frukt och grönsaker som till exempel äpplen och morötter är minusgrader inte så bra. Själva frysningen i sig är ingen katastrof, men när de sedan tinar igen kommer de vara mycket mer känsliga och ruttna snabbare.
Även fruset bete kan vara ett problem för en del hästar. Det finns två saker att oroa sig för när det gäller fruset bete – kolik och fång. Det gäller framför allt tidigt på säsongen när den första frosten kommer och gräset fortfarande är grönt och växer. Torrt, gammalt gräs är inte alls känsligt för frost på samma sätt. För hästar som ligger inom riskzonen för fång bör man undvika att de äter fruset gräs. För andra hästar kan det vara klokt att fodra hö så de är mätta när de går ut på gräset. Risken för kolik ökar om de hetsäter fruset gräs på tom mage.

En doft av hyacint

wp-1479459912706.jpg

Vi är inga stora julfirare, men vissa saker väll jag ändå göra för att få lite ljus och stämning så här års. Jag gillar verkligen doften av hyacint. Därför har jag redan nu köpt mina första hyacinter och ställt på spiselkransen. Jag valde att sätta dem i vanliga små vinglas med glaskross i.

wp-1479460015994.jpg

Först lägger jag lite glaskross i botten.

wp-1479459980408.jpg

Sen sköljer jag försiktigt av all jord från rötterna. Det är lite pilligt och rötterna är sköra, men med en vattenstråle och försiktiga fingrar brukar det gå bra.

wp-1479459954898.jpg

Sen sätter jag försiktigt ner hyacinten i glaset. Jag snurrar lite på den när jag gör det för att rötterna ska komma ner bra utan att gå av.

wp-1479459883888.jpg

Sen är det bara att fylla på mer glaskross uppifrån och därefter vattna upp till ca 2/3 av glaset. Glaskrossets uppgift är att hålla uppe själva löken från vattnet. Rötterna ska ha vatten men löken ska stå torrt.

Jag vill ha mycket blå hyacinter eftersom det är de som doftar starkast. Här valde jag tre blå och två vita.

Ett enkelt knep

wp-1479366720333.jpg

Jag blir tokig när vattenslangen hoppar ur baljan när jag fyller vatten. Ibland har den hästhjälp, ibland klarar den det alldeles själv. Men med det här enkla knepet ligger den där den ska! Gör bara en stor och lös ”knut” i änden!