Kajsa på Olsgård

Jag läste lite kommentarer till artikeln på Hippson som jag länkade till tidigare i veckan, den där Jenny Yngvesson svarar på läsarfrågan om hur du får din häst att tycka om dig. Många av svaren handlade om att det väl var självklart att man var vän med sin häst.

För oss idag är djuren familjemedlemmar och goda vänner. Jag tror det är en sanning för de flesta som har djur. Men frågan är hur djuren ser på oss? Ser de verkligen oss som vänner?

Jag är helt övertygad om att hästar och andra djur kan se nyttan av att hänga med oss människor. De kan också göra skillnad på olika människor. En del har de mer nytta av, andra har de mindre nytta av. Jag är även övertygad om att de kan känna förtroende för människor, och även här varierar det förstås mellan olika personer. Vi kan dessutom arbeta med dessa relationer. Vi kan se till att hästarna vill vara med oss, för vi erbjuder sådant som hästen gillar. Det kan vara att göra roliga saker ihop, att fylla deras grundläggande behov som att ge dem mat och ett tryggt ställe att vila på och vi kan utgöra en trygg punkt i skrämmande situationer.

Men ser de oss som vänner? Fyller vi deras behov av umgänge och samvaro? Nej, jag tror faktiskt inte det. Som människa kan du nog uppleva hästen som en vän som du kan anförtro dig åt, men jag tror inte den relationen går åt båda håll. Däremot kan människa-hästrelationen vara stark, men den har en helt annan karaktär.

Jag har precis läst två mycket intressanta inlägg om djur och inlärning, dels denna från Hippson där Jenny Yngvesson svarar på en läsarfråga, dels denna från the Horse Magazine där Andrew McLean delar med sig av sin kunskap.

Det finns mycket intressant och tänkvärt i båda texterna! Några punkter jag reflekterar över särskilt är t ex

• Andrew McLeans konstaterande om att ridlära sällan handlar om träning av hästar, dvs inlärning av vad de ska göra. Hur har det blivit så?
• Jenny Yngvessons konstaterande av att hästar som vuxit upp i en hästflock har lättare för oss att bygga en människa-häst-relation med.
• Att hästar inte kan hantera undantag och vad det innebär vid inlärning. Vi har själva gjort ett tydligt och faktiskt nästan skrattretande misstag. När katten klöste i sofforna slängde vi ut henne. Nu har vi, helt logiskt, en katt som klöser i sofforna när hon vill ut.
• Andrew McLeans funderingar kring hästar som lär sig ”följa fötterna”. Där känner jag att jag är ute och cyklar, jag har alltid jobbat med att hästarna ska följa mig, gå när jag går och stanna när jag stannar. Har jag en häst lös i ett ridhus eller på en ridbana när jag bygger eller tar bort hinder följer de mig. Nu inser jag svagheten i detta.
• Båda berör också tanken om utifall hästar lär sig lättare om de ”tycker om” oss. Jag sätter citationstecken här eftersom hästar inte är människor och det är svårt att översätta mänskliga relationer till en relation mellan arter. Men jag är helt säker på att jag har lättare att kommunicera med Grao nu, när han är van vid mig och våra rutiner än när han var ny. Jag tror han litar mycket mer på mig nu, när han är van vid mig. Och jag tror faktiskt att det förtroendet är värdefullt även för inlärning.

Det här är bara lite snabba reflektioner som jag fick vid läsning av texterna. Eventuellt får jag återkomma och djupdyka i de här tankarna eller andra så småningom. Men jag rekommenderar er att läsa texterna, och välkomnar era funderingar och reflektioner kring detta, som jag tycker är så intressant.