Bassholmen – ett sommaräventyr för unga gossar

Häromdagen fick jag upp ett sju år gammalt minne på Facebook. Det var från dagen för hingstsläpet på Bassholmen. Det fick mig att tänka på en härlig sommar för både oss och vår dåvarande tvååring Hugo (Halifax f 2008 e Highcruiser u Axeline ue Kaliber).

Hingstbetet på Bassholmen var en gammal tradition – varje år flottades ett 20-tal unga hingstar över till ön. Där gick de sedan lösa hela sommaren, levde lägerliv, partade på stranden, tog ett dopp eller en rull i sandstranden om det blev varmt, betade och umgicks. Hugo gick alltså där sommaren 2010. Tyvärr blev sommaren 2011 sista sommaren som hingstbete hölls på ön eftersom det var svårt att hitta någon som ville ta över ansvar och administration. Vi är i alla fall glada över att Hugo hann få den här möjligheten!

Betet var öppet för ett- och tvååriga hingstar oavsett ras. På dagen för släppet åker hästägarna till en anvisad plats på Skaftö och lastar av sina hästar. Där ID-fotograferas de och sedan hamnar de i färjekö. Två och två flottades de sedan över till ön på en handdragen flotte. En person per häst åker med flotten, övriga ros över i roddbåt. Flotten dras sedan över av dragare på ena stranden. Det är lite strömt i mitten av fåran, så de fick nog jobba rätt bra.

Lastningen var förvånansvärt okomplicerad. Medhjälparna hade varit med i många år och i och med att hästarna åkte två och två fanns det alltid möjlighet att låta de mer tveksamma få gå på som andrahäst. Hugo fick till exempel gå före sin mer tveksamma flottkamrat. Han tyckte det var lite läbbigt att gå ut på stenhällarna först, men gick ändå utan större tvekan ut och sedan på flotten.

Alla hingstar leddes sedan till samlingsplatsen, en äng som stängslats in för dagen. Detta görs för att det ska vara möjligt att övervaka ihopsläpet – annars är risken stor att alla hingstar bara försvinner. Det blir naturligtvis också mer publikvänligt på det sättet, och publik finns – hingstsläppet var ett stort evenemang i trakten.

Efter lång väntan, alla måste ju flottas över, släpptes alla hingstar på kommando under ropet ”Släpp hingstarna loss, det är vår”. Sen följde ett ystert tumult. Vår tanke var att Hugo skulle gå i hingstflock och lära sig veta hut. Vi insåg snart att Hugos tanke var att lära 19 unghingstar att veta hut…

Relativt snart lade sig i alla fall lugnet i flocken. Åskådarna troppade av och efter ett tag lämnade även vi hästägare flocken.

Sommaren som följde var magisk. Hästarna hade det hur bra som helst på ön, och Hugo gjorde enligt alla inblandade ett utmärkt arbete som ledare för flocken. Han höll ordning och såg till att alla fick äta, sova och dricka. Även för oss hästägare var det fantastiskt att åka ut och hälsa på flocken. Tillsynen skedde på schema – hingstägarna hade ett antal ”pliktdagar” då de var tvungna att åka ut – fler ju närmre ön du bodde. Dessutom åkte jag och de flesta andra ut frivilligt flera gånger. Två roddbåtar fanns till hästägarnas förfogande och det var så härligt att ro över och ge sig ut och leta efter flocken. Ibland var de lätta att hitta, ibland tog det lång tid. Efter ett tag lärde vi oss att det fanns en dygnsrytm i deras rörelser runt ön.

I september hämtade vi hem en hingst som hade vuxit och mognat på alla plan. Nu, sju år senare är han såld och arbetar som tävlingshäst i körning. Jag undrar ibland om han drömmer sig tillbaka till sin ungdoms lägersommar?

Lovande snigelvår

Våren har ju inte varit särskilt rolig, men jag hoppas att den fört med sig en sak – färre mördarsniglar. Idag på morgonen var det en sån där typisk morgon med duggregn och mycket sniglar. Tidigare år har en sådan morgon betytt att snigelfångsten kunnat räknas i hundratal. I morse såg jag en del sniglar när jag tog ut hästarna, så jag tog en runda – och hade ihjäl ca 30 stycken. Jag hoppas verkligen att detta betyder att snigelbeståndet minskat! Jag har ju plockat flitigt i flera år, och kanske har jag fått lite hjälp på traven av den här våren då det först blev nästan 20 grader och sen slog om och blev kallt och till och med minusgrader några nätter.

Fast nu tycker jag att värmen får komma – och tittar jag på prognosen ser det ju faktiskt ut att bli så.

WE-uppvisning i Ystad

Ulrik och jag och Xipo har precis kommit hem från en WE-uppvisning på Ystad Ridklubb. Ulrik och Xipo visade en bana från Lätt B till Svår nivå, och bjöd även på en speed. Jag var speaker – Grao känns inte riktigt mogen att ha med i sådana här sammanhang än. Vi hade även tänkt att Ulrik skulle visa lite garrocha-ridning, men i jäktet för att hinna iväg i tid glömde vi tyvärr att packa garrochan. Förhoppningsvis kan det bli något annat tillfälle. Därefter hade jag ett par prova-på-lektioner med åtta ekipage från ridskolan. Jag var imponerad över hur fint de alla red! Det märks att det är en riktigt bra ridskola där eleverna får lära sig god grundridning och dessutom är duktiga på att ta till sig instruktioner och göra helt nya saker. Och bra grundridning är ju en av de absolut viktigaste förutsättningarna för WE.

Nu har hästarna fått kvällsmat, dags för oss att få något också.

Svensk WE – full fart framåt

Den nya WE-kommittén med mig som ordförande har haft sitt första fysiska möte i helgen. Det var ett mycket trevligt möte, samtidigt som jag tycker att vi fick mycket gjort. De personer som sitter i kommittén är alla mycket kompetenta inom olika områden och det känns som om alla är beredda att bidra med sin expertis samtidigt som de ger plats för de andras kompetens också.

Som ordförande för WE-kommittén kommer jag arbeta för att grenen ska vara stark och stabil från rot till topp. Jag vill gärna se ett ökat internationellt tävlande och jag vill att vi ska ha representation på kommande mästerskap. Sverige är en stark WE-gren, och vi ska bli ännu starkare. Och det vill vi gärna visa upp även internationellt.

En av styrkorna med grenen i Sverige är att vi har en gemenskap med övriga ridsportgrenar i SvRF. Det gör att vi har en stark organisation i ryggen, vi har systergrenar att arbeta tillsammans med och lära av och grenen har en legitimitet som officiell gren. Vi har tillgång till ett starkt utbildningssystem och god kvalitetssäkring för till exempel domare, banbyggare, tränare och andra funktionärer. SvRF arbetar även med bredden, vilket vi som gren kan ha stor nytta av – på samma sätt som SvRF kan ha stor nytta av vår gren, till exempel för att få nya medlemmar och för att erbjuda ett bredare utbud.

Under vår grens ganska korta historia i Sverige har mycket hänt. Från att ha introducerats av ett gäng hårt arbetande och duktiga entusiaster har vi på knappt ett decennium gått till att vara den starkast växande grenen i SvRF-familjen. Antalet licensierade ryttare som startat WE har bara på de två senaste åren, från 2014 till 2016, fyrdubblats. Antalet startande juniorer har på samma tid multiplicerats med fem. Det finns inget som tyder på att ökningen mattas av. Grenen är här för att stanna, och den har potential att bli en av de riktigt stora grenarna.

Därför är det viktigt att vi redan här och nu stakar ut vägen och måttar ut en större kostym. Vi vill inte riskera att grenen växer och kostymen är för trång och spricker. Men samtidigt måste vi göra detta med försiktighet. Den glädje, gemenskap och nybyggaranda som präglar grenen får vi inte ta död på genom att sätta upp omständliga och kvävande regler. Reglerna som finns ska vara till för att stötta grenen och föra den framåt, att guida oss så vi klarar av att hantera den tillväxt som finns utan att kväva de som lägger sin själ i sporten.

När det gäller kvalgränser för internationellt tävlande sattes dessa av tävlingssektionen med utgångspunkt i vad som gäller för andra grenar. Tyvärr saknades detaljkunskap om just vår gren och om hur det internationella läget ser ut i den. Vi har nu fått tillstånd en sänkning av kvalgränserna inför mästerskap från 65 % till 62%. Vi diskuterar just nu om även denna gräns är för högt satt, och jag kan i alla fall konstatera att den inte är ristad i sten.

Men en sak är säker, de ryttare vi skickar till ett internationellt mästerskap måste vara redo för uppgiften. Det innebär att de behöver vara väl etablerade på den nivå de ska tävla. Det innebär att de bör ha känt på internationell konkurrens innan mästerskapet. Vi kan inte ha ekipage som debuterar internationellt på ett mästerskap. De måste dessutom ha känt på den påfrestning det är att resa en längre resa. De måste själva känna sig trygga i allt runt omkring och kunna fokusera på att prestera.

Därför hoppas jag att så många svenska ryttare som möjligt är beredda att ge sig ut och tävla internationellt för att skaffa den erfarenheten och grunden. Jag hoppas att fler ryttare upptäcker vår gren och att fler ryttare inom grenen vågar ta språnget och satsa – oavsett om det handlar om att klara av att rida en ett snäpp högre klass, att ta sig ut internationellt eller att rida ett mästerskap.

Om vi har svenska ryttare som har internationell erfarenhet och är väl förberedda kommer vi ha goda förutsättningar att inte bara delta i kommande mästerskap, utan att faktiskt visa omvärlden att Sverige är en WE-nation att räkna med.

Tankar kring miljöträning

De flesta har nog varit med om att hästen skyggar för något som vi ser som helt ofarligt. Ibland gör det inte så mycket, ibland kan det kosta dyra poäng på tävling och vid en del tillfällen är det bara allmänt jobbigt. Jag som har en mycket känslig och observant häst har rätt mycket av den här varan.

Som jag ser det finns det två olika grundprinciper för att träna detta. Det ena, och på sitt sätt det enklaste, är habilitering. Du tränar hästen på att just det som den skyggar för är ofarligt genom att gradvis vänja den vid att vara nära. Bäst resultat brukar du få om du tar hjälp av en annan häst, som inte är rädd för det ”farliga”. Så jobbar vi till exempel med hästar som är rädda för att gå över bron i WE. Först får de stå och titta på andra hästar som går över bron, och efter ett tag följer de efter en trygg häst. När de gör det utan att tveka brukar det inte vara så svårt att få dem att gå över själva.

Ett problem med den här metoden är att hästar är rätt dåliga på att generalisera. De tänker inte att ”domarbordet förra helgen var ofarligt, så då behöver jag inte vara rädd för det här domarbordet”. Det är ju egentligen inte så konstigt. Som bytesdjur har hästarnas överlevnad i många generationer hängt just på vaksamhet och det faktum att de inte förringar en potentiell fara.

Därför är det i många situationer nödvändigt att arbeta med den andra grundprincipen, som går ut på att lära hästen att ha fokus på ridningen, dig och dina instruktioner oavsett vad som finns i omgivningen. Några som är bra på detta är poliserna – de arbetar mycket med olika ridtekniker för att få hästarna att fokusera på rätt sak. För dressyrryttaren kan vissa av deras tekniker vara tillämpliga, men med skillnaden att du under ett dressyrprogram inte vill ha någon reaktion alls, och helst ska du rida med minimala hjälper dessutom. I en polisiär situation kan du förstås ta i på ett annat sätt.

Jag jobbar mycket med att hitta situationer där hästen är trygg och har fokus på mig. Målet är att lätt komma dit vid en skrämmande situation. Ett sätt är t ex att flytta bogen några steg och samtidigt ställa hästen bort från det otäcka. Då får hästen en uppgift och fokus vänds åt ett annat håll. Överlag uppfattar jag faktiskt ”helt vanlig dressyrträning” som bra övningar på detta, hästen ska ju då ha fokus på uppgiften mer än omgivningen. Detta är givetvis inte helt enkelt, i alla fall inte på hästar som lätt blir tittiga och spända. Men jag inser ju att jag aldrig kommer kunna vänja Grao vid alla situationer i världen, så då återstår att arbeta med att hantera situationerna. Just nu är jag nöjd om jag kan bibehålla kommunikationen och styra och behålla gångart förbi det otäcka.

Med en kombination av dessa båda principer hoppas jag kunna både vinna förtroende och ökat fokus från min häst i alla möjliga situationer. En fördel med att ha en reaktiv häst är ju att jag får mycket träning också!

 

Roligt uppdrag

Precis innan årets ridförbud på stranden inträdde var jag nere tillsammans med godkända hingsten Hip Hop 1045 för att fota lite på uppdrag av ägaren. Det blev en härlig dag på stranden med många fina bilder som resultat!

Hästen det är synd om

För ett par dagar sedan fick Grao ett sår på insidan av frambenet, en bit över karpus. Det är inget allvarligt, men det har svullnat lite. Grao själv tycker att det är fruktansvärt ont och synd om honom. Han gillar inte alls att man petar på det, i närheten eller ens på det benet. Råkar du göra det räcker han ut benet åt sidan och skakar på det. Sen tittar han mycket misstänksamt på oss och tycker att det är helt onödigt att vi är i närheten av honom. Tack och lov ser det ut att läka som det ska och han verkar röra sig obehindrat. Men jag blir onekligen lite orolig för om vi kommer kunna hantera en större skada på honom. Jag antar att det enda vi kan göra är att fortsätta arbeta med hans trygghet och tillit och hålla tummarna för att vi inte får någon på länge.

Stormvindar

De sista dagarna har det blåst ungefär 20 meter per sekund här och imorgon ska det upp till 25 m/s. Grao är inte särskilt förtjust i blåst, minst sagt. Han är ju alltid rätt spänd och när allt fladdrar och rör sig blir det förstås inte särskilt mycket bättre. Jag försöker ändå att inte ducka för blåsten, utan arbeta med att han ska fokusera på mig oavsett vilka störmoment det är runt omkring. Men någonstans runt 20 m/s går faktiskt min gräns just nu. Det är obehagligt att vara i och hästen är så spänd att det inte känns konstruktivt alls.

En annan nackdel är att jag tror att pumpaplantorna jag planterade ut i helgen nog har blåsts ihjäl. De står så de har lä från alla håll utom öster. De starka vindbyarna de senaste dagarna har tyvärr varit just östliga. Plantorna ser rätt ledsna ut, vi får se om de kan repa sig.