Kajsa på Olsgård

Det har ju vid det här laget fötts ett antal föl som vuxit upp hos oss, även om vi inte på något sätt är några större uppfödare. De har alla varit individer och haft mycket olika temperament, men de har faktiskt alla blivit trevliga individer att hantera. Ändå vill jag påstå att vi inte lägger jättemycket tid på dem och jag kan inte säga att vi hanteringstränar dem. Däremot hanterar vi dem förstås.

Vi sätter grimma på fölen rätt så snabbt efter att de är födda. Däremot så leder vi dem inte i själva grimman först, utan vi har ett rep eller en tröja runt baken och föser på bakifrån samtidigt som vi försiktigt styr i framänden. För det mesta är det inga problem eftersom det vi vill är att fölet ska följa mamman. För det mesta får fölet dessutom åka transport ihop med mamman några gånger under första sommaren. De kanske ska till seminstationen, eller på sommarbete. Även då använder vi tekniken att fösa på bakifrån, och fölet får gå på släpet samtidigt eller strax före mamman, Det brukar inte vara några större problem. En sommar för några år sedan hade vi problem att få vårt sto Axeline dräktigt igen så det blev rätt många vändor till seminstation. Då lastade jag henne och hennes föl (Hugo) genom att leda en i varje hand fram till släpet. När jag kom fram till rampen lade jag grimskaften om halsen på dem och sa till dem att gå in. Själv stannade jag kvar utanför och stängde bakom dem. Det var ett uppskattat partytrick på seminstationen! Men genom att göra transporten som en naturlig del av vardagen för både mamma och föl så har alla våra hästar varit lätta att lasta, utan att vi direkt har behövt träna på det.

Sen gör vi inte så himla mycket mer med unghästarna innan två-två och ett halvt års ålder. De får förstås stå uppbundna och lyfta fötter, träffa hovslagaren, bli ledda in och ut till hagen och gör allt sånt som hör till vanliga hästrutiner. Men vi tränar dem inte speciellt på det, utan de får vara med, se på de äldre hästarna och göra samma sak. Med mitt förra sto red jag även en del på henne med unghästarna som handhästar – från ca tre månaders ålder följde de med ut. Det var roligt, och troligen rätt nyttigt för dem, men en förutsättning för att det ska fungera är att mammahästen är helt stabil, och helst går att rida på en hand, och att det finns säkra vägar i närheten. Här måste vi rida på smala asfaltsvägar med en del trafik och det är förstås inte lämpligt med handhäst.

Jag tycker även det är bra att våra hagar ligger intill en väg där det kör alla möjliga traktorer, lastmaskiner, lastbilar och andra fordon – och att vi dessutom ser tåget några 100 meter bort. Hästarna blir helt trafiksäkra av sig själv bara av att gå där.

Jag vill inte ha bett i munnen på hästen förrän tidigast vid två års ålder. Däremot gillar jag kapson, så det kan jag använda i lägen då jag vill ha lite mer koll på hästen än jag har i vanlig grimma. Kapsonen har två stora fördelar tycker jag. Den första är att eftersom linan sitter på ovansidan av nosryggen och inte under hakan så får jag en tydligare styrning av huvudet med kapsonen. Jag upplever att det är lättare för hästarna att förstå. Den andra är att ett tag i linan och eftergiften kommer mycket mer direkt än i en grimma eftersom kapsonen sitter tätt. Jag kan ta i linan och inverka direkt, och ge en eftergift som också kommer direkt. I en grimma som glappar blir det otydligare och med en fördröjning.

Vid två års ålder får våra unghästar börja arbeta – då ska de köras in. Våra tidigare uppfödningar har körts in senare, men vi har kommit fram till att inkörning som tvååring är toppen. Vi har låtit erfarna travhästutbildare köra in våra hästar. Utrustningen som de kör in med är lämplig för så unga hästar eftersom den är lätt och kuskar som kör in ett femtiotal unghästar om året är rutinerade och gör inte en massa ödesdigra misstag. Inkörning är känsligt för fel, så där värderar vi den rutinen högt. Efter inkörningen får hästarna börja med lite unghästarbete, som att tömköras på bana, promenera och longeras med sadel. Inkörningen gör att allt sådant arbete går rätt så lätt, och det behövs inte så många repetitioner.

Jag tycker det är toppen när du inte behöver hålla på och nöta på unghästarna, utan kan ta två till tre korta pass i veckan. Målet är att aldrig göra så svåra saker så det misslyckas. En unghäst lär sig snabbt, och blir det rätt lär den sig rätt, men blir det fel är den lika snabb på att lära sig det. Märker vi att hästen inte förstår något eller blir stressad i en situation backar vi tillbaka till det som är säkert befäst. Därifrån brukar det gå rätt snabbt att komma rätt igen.