För lite drygt sexton år sedan kom min vän och granne Åsa till mig. Hon var bekymrad. Hon hade skaffat en kattunge, en fin liten grå katt som hette Maja, från en ladugård där hon arbetade som avbytare. Men när Maja flyttade hem till hennes familj blev deras gamla hankatt som förbytt. Han blev aggressiv, mot Maja, men också mot barnen i familjen. Hon kände att situationen var ohållbar och sa att hon funderade på att göra sig av med Maja. Jag föreslog att hon först skulle testa om den äldre katten blev normal om Maja försvann, så hon var säker på att det var det som var problemet. Jag sa att Maja kunde bo hos mig i några veckor, så de fick prova. Åsa konstaterade snart att den gamla katten blev sitt vanliga jag så fort den irriterande grå kattungen hade försvunnit. Under tiden hade jag fäst mig vid Maja, och hon blev kvar hos mig.
Hon och jag har varit ett radarpar i sexton år, men för ett tag sedan började hon bli risig. Jag tog henne till veterinären och vi konstaterade att njurarna höll på att ge sig på henne. Vi satte henne på strikt diet med veterinärfoder och följde upp efter ett par månader. Tyvärr visade det sig att bara medicinsk mat inte räckte och hon fick dessutom komplettera med medicin i pipett varje morgon. I helgen blev hon akut sämre och vi fick säga farväl till henne.
Sexton år är en hel del. Vi har tillsammans ägt två gårdar (eller Maja skulle nog mena att det är hon som ägt dem, men jag menar nog ändå att vi delat. Hon har skött mustätheten och jag amorteringarna). Hon har också haft ett gäng hästar och efter några år skaffade hon en husse också. Jag har så många minnen av Maja och jag vill gärna berätta om en del av dem.
På förra gården fanns det gott om vattensork innan Maja flyttade in. Ett av hennes första stora projekt var att ta itu med beståndet. Varje dag när jag kom hem från jobbet låg det minst en vattensork på trappen, ofta flera. När Maja hade bott hos mig i nästan ett år kom grannarna några hundra meter bort över. De frågade om jag också hade märkt en kraftig minskning av vattensorken sista året, och undrade om jag hade någon aning om varför. Jag pekade på Maja och förklarade att det var hon som flyttat in. Maja fick mycket beröm av grannarna!
I hagen på gården hade vi en å, Lidan. Där fiskade vi kräftor. Det tyckte Maja var en utmärkt hobby. Hon kunde smaka på strömmingen jag betade i burarna med, hjälpa till och dra i snörena som burarna satt fast i och förstås titta fascinerat ner i hinken med de spännande kräftorna. Titta i hinken slutade hon tvärt med en dag. Jag misstänker att hon hade känt lite på kräftorna också och sen bestämt sig för att de ändå inte var så intressanta. Snörena var ju ändå rätt spännande, och en gång hoppade hon efter när jag kastade i en bur. Det var nog meningen att hon skulle landa på en grästuva, men den gav vika och katten åkte i ån. Hon lyckades komma upp fortare en kvickt, och då insåg jag hur liten själva katten var inuti pälsen. Hon fortsatte fiska kräftor men mycket försiktigare i fortsättningen. Och om hon såg att jag badade i ån jamade hon olyckligt ända tills jag klev upp igen.
När Maja bara var ett år gammal fick hon kattungar. Det blev en hane som hette Emil och såg precis på pricken ut som Maja och en randig hona som hette Elsa. Elsa bor fortfarande kvar hos oss. Inför födseln hade jag förberett en låda där Maja skulle kunna få sina kattungar i avskildhet. Det ville inte Maja, hon ville ligga i mattes knä. Jag lyfte ner henne i lådan gång på gång, men hon gav sig inte. Till sist hämtade jag en handduk och lät henne ligga i mitt knä och föda. Sedan fick hon och ungarna flytta in i lådan, men efter några dagar var ungarna helt borta. Jag letade och letade men hittade dem inte. Till sist såg jag hur Maja smet in i ena badrummet och jag smög efter. Hon försvann in under några skåp och lådor och kom inte tillbaka. Jag drog ut en låda med handdukar, och där låg de! Både Maja och kattungarna! Hon kunde alltså gå in i lådan bakifrån, och hade burit dit ungarna för att ha ett tryggt gömställe.
Maja har alltid gillat att hjälpa mig att jobba. Hon kan ligga på papper och hon kan skriva på datorn. En gång ringde hon upp mina vänner Thomas och Sofia, som då bodde i Dublin, på Skype. Thomas satt vid datorn och undrade vad det var för kodade meddelanden som kom från min dator. Som en god kontorsarbetare gillade Maja också kaffe. Det skulle helst vara ljummet och ha lite mjölk i. Om man inte kan få ner nosen i muggen behöver det inte vara ett problem, då doppar man bara tassen och suger på den.
Ibland gick Maja iväg på långpromenader. Jag var rejält orolig en nyår när hon försvann på eftermiddagen och kom hem först fem dagar senare. Det var på vår förra gård och det var flera nätter med under minus 20. Den sista gången hon gick på långpromenad var för fyra år sedan. Då var det sommar, men hon var borta i 19 dygn. Jag blev så glad när hon plötsligt dök upp utanför mitt sovrumsfönster en morgon! Efter det har hon inte varit borta några längre perioder, max ett dygn i sträck.
Däremot har hon inte varit glad när matte varit bortsprungen. Hon har haft bra koll och vet att ”packa” är ett dåligt tecken. Ibland när jag varit borta har hon gett mig kalla tassen något dygn när jag kommit hem. Jag var ju en svikare! Men oftast har hon direkt annekterat mig och markerat att jag är hennes och ingen annan ska tro något annat. Hennes självklara sätt och possessiva attityd har gett henne smeknamnet Maja Majestät.
Det är så ekande tomt här hemma utan henne. Vi har hängt ihop i sorg och glädje, och Maja har alltid haft en känsla för när jag behöver tröst. Nu finns hon inte för att trösta mig, men alla minnen av henne finns kvar. Hon fick sexton fina år, och har haft ett bra liv.
