Igårkväll var jag och min pappa på konsert. Vi har i många år pratat om att det skulle vara roligt att gå på Last Night of the Proms på Royal Albert Hall i London. Nu är det ju inte helt enkelt att köpa biljett dit – du måste alltså gå på ett antal av promenadorkesterkonserterna under säsongen för att ens få lov att köpa biljett till Last Night. Det är inte helt enkelt att som icke-londonbo lösa detta. Ett alternativ som jag funderat på är Proms in the Park, dvs att sitta i till exempel Hyde Park och se direktsändningen där. Det är ca 30 000 personer på plats, och det finns en orkester och en kör även i parken.
Men i år upptäckte jag ytterligare en variant. Lundalands Filharmoniska Orkester anordnar en alldeles egen Last Night-konsert på Malmö Arena. Lämpligt nog hade pappa en födelsedag strax efter jag upptäckte det, så jag köpte varsin biljett till honom och mig.
Och igår var det alltså dags! Vi insåg redan i foajén vilka amatörer vi är. Folk hade flaggor och roliga hattar. Det hade inte vi. Men det löste sig, det fanns flaggor att hämta i pausen, innan den mer interaktiva andra delen av konserten började.
Precis som i London är första halvan en ganska traditionell konsert med operasolister. Det hela fick en rykande start med Ouvertyren till Wilhelm Tell följt av ett körstycke från Carmen. Sedan följde en del Rossini och Puccini – inte riktigt mina favoriter kanske, men bra spelat och bra sjunget.
Andra halvan innehöll hela det traditionella brittiska programmet med frossa i brittisk nationalism och anglofili. Under stoj och glam sjöng vi i publiken med i Jerusalem, stampade, klappade, visslade och hummade med i Fantasia on Brittish Sea Songs, sjöng för allt vad lungorna klarade i Rule Britannia och i Pomp and Circumstance.
Jag hade i alla fall väldigt roligt, och blev ännu mer sugen på att faktiskt åka till Hyde Park och se konserten där.