Spännande ridtur

Idag red jag och vår granne ut en sväng. Jag valde att rida Arno. Det var en helt ny väg för honom, och första kilometern var han ensam innan grannen anslöt. Det var ju ett tag sedan han var iväg ensam, men det var absolut inga problem alls. Vi red utmed den smala asfaltsvägen, och det kom massor med bilar, både möten och bakifrån.

Efter ett tag kom vi till ett ställe där vi behövde gå i kanten på en åker eftersom vägen var blockerad. När vi skulle upp på vägen igen såg det ut som en mjuk och fin 40 cm hög sluttning, så jag styrde upp mot vägen. Det jag inte såg var det 1,5 meter djupa, översnöade diket… Arno bottnade inte i snön och kunde inte ta sig upp, så jag fick hoppa av. Tyvärr blev jag då tvungen att släppa honom eftersom jag sjönk ner i snön. Men han lyckades få fast mark under hovarna, skakade lite på sig och vände sig och gick fram till mig när jag kravlat mig upp ur diket.

Precis när jag började fundera på hur jag skulle komma upp kom det en äldre man och frågade om det gått bra. Han verkade vara hästkunnig och tyckte att Arno var jätteduktig för sin ålder! Jag hittade en slänt och bad mannen hålla medan jag klättrade upp på slänten och kastade mig upp på min stora häst. Med hästar i den storleken bör man helt hålla sig kvar på ryggen! Men det gick ju alldeles utmärkt, och Arno verkade ha tagit det hela med ro. Jag kollade förstås honom och han verkade helt oskadd, pigg på att fortsätta rundan.

Vi fortsatte hem i alla gångarter, grusvägarna var riktigt fina att trava och galoppera på. Jag upptäckte att om jag lägger honom i höger öppna i traven och fattar galopp ur det tar han den svårare högergaloppen fint. På hemvägen kom tåget när vi red parallellt med järnvägen, ca 30-40 meter ifrån den. Arno har aldrig sett tåget på nära håll. Han vände på huvudet, tittade och konstaterade: Där kommer tåget, så kul!

Men sen var han allt lite trött.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *