Igår var det fuxarnas tur att jobba. Äntligen, sa Arno. För hans del handlar det nu om förberedelser inför vårens inridning. Igår blev han för första gången longerad med sadel. Det var ingen dramatik alls, och det hade jag inte förväntat mig heller. Han är ju inkörd och van vid sele, så sadel är ju bara lite annorlunda.
Jag använder kapson, ett bra huvudlag enligt mig. Jag kan styra nosryggen med linan, det blir inget drag i munnen och jag kan kombinera det med träns utan nosgrimma om jag vill ha någon slags inspänning. Det ville jag förstås inte igår, utan han fick gå med bara linan i kapsonens mittring, med full frihet.
Arno har mycket egen motor, och tidigare har han legat på lite i linan. Nu har han lärt sig hur han ska svänga och det är inte alls samma tryck i linan även om han fortfarande är pigg och driver på rejält i steget. Driva framåt behövs alltså inte, men han är samtidigt lyhörd och lydig för kommandon och saktar av och byter gångart när jag ber om det.
Därefter var det Amelias tur. Hon har ju vilat i ungefär fem månader, så jag började med att longera. Även hon var fin och väldigt pigg! Därefter satt jag upp och red kravlöst i ungefär 10 minuter. Det var verkligen slående hur annorlunda hon är mot Grao. Hon är pigg men har en helt annan stabilitet, hon rör sig på ett annat sätt, och så är hon förstås mycket mer välutbildad. På Grao har jag naturligt mycket häst framför mig eftersom han sätter under sig väl bakifrån och har en naturlig resning. På Amelia är det mycket häst både framåt och bakåt. Jag insåg hur nyttigt det är att rida två olika hästar, som ryttare är det bra mycket mer utvecklande att hela tiden läsa av och anpassa ridningen för att få ut det mesta av just den hästen än att sitta och bara rida en och samma hela tiden. Planen nu är att fortsätta rida Am litegrann även under dräktigheten – men hon får ha prioritet tre bakom Grao och Arno förstås.